• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Tinahåkan kom ut som transvestit: Kläderna är ju bara skalet!

    Det var som om hjärnan stannade. Så beskriver Ann-Marie känslan när hon fick veta att maken Håkan var transvestit. Numera ser hon bortom kjolen och läppstiftet – och konstaterar att Håkans livsval stärkt hela familjen.

    Bild 1286663

    Till en början förmådde Håkan sig inte ens ta ordet transvestit i sin mun. Det var först när Ann-Marie frågade rakt ut, som han medgav att det var detta det handlade om.

     

    Det slår mig plötsligt, när jag står och väntar... Vilket personligt pronomen bör jag använda i reportaget? Han? Hon? Eller kanske hen? Jag bestämmer mig för att vänta med frågan, för nu ser jag Tinahåkan och Ann-Marie Jönsson komma gående längs strandpromenaden i Västra Hamnen i Malmö.

     

    De syns lång väg. Tinahåkan, 56 år, är reslig och bär en klarröd jacka. Det långa håret är samlat i en prydlig uppsättning i nacken. Även 53-åriga Ann-Marie är välklädd med lysande lila halsduk.

     

    Vi slår oss ner i solen på en glesbefolkad uteservering, Tinahåkan och Ann-Marie med varsin kaffe latte. De pratar snabbt, faller varandra i talet, skrattar åt samma saker. Det märks att de känner varandra väl efter drygt trettio års äktenskap.

    – Vi träffades på en pub här i Malmö, och redan från början kände vi stor samhörighet, minns Ann-Marie. Vi hade gemensamma intressen och värderingar och hade lätt att prata med varandra.

     

    Men inte ens Ann-Marie fick veta Håkans stora hemlighet. Att han ända sedan barndomen känt ett behov att klä sig i kvinnokläder.

    – Första gången var jag väl 6 eller 7 år gammal. Jag lekte med en kompis och hans syster, och det hela gick ut på att byta kläder med varandra. Jag kom på att det kändes rätt och bra att ha flickkläder på mig.

    Den bekväma känslan blandades med missmod. Han visste ju att han, som pojke, förväntades bära pojkkläder och inget annat.

     

    Under uppväxten hände det att Håkan lånade sin mammas kläder i smyg. Men mest av allt försökte han förtränga det – också inför Ann-Marie som skulle bli hans livskamrat.

     

    Ann-Marie var 22 och Håkan 24 när de gifte sig. Två år senare kom första barnet.

    – Utåt sett levde vi ett vanligt liv, med jobb, villa... Vi hade till och med Volvo ett tag, säger Tinahåkan och skrattar.

     

    Han trängde envist undan skammen över att inte riktigt passa in.

    – För en man finns det oerhört höga krav på vad man får lov att göra, hur man bör uppträda, och jag skämdes över att inte kunna inrätta mig i normen.

    Men ännu värre var rädslan att förlora Ann-Marie. Att hon, efter så långt liv tillsammans, skulle lämna honom.

     Bild 1286664

    Odramatiskt

    Håkan arbetade som driftstekniker på Barsebäck, men för åtta år sedan tog krafterna slut. Flera månaders sjukskrivning väntade.

    – När jag så småningom kom upp till ytan igen kände jag mig tvungen att berätta sanningen, att visa hela min personlighet. Jag orkade inte längre ljuga för mig själv och för dem som stod mig närmast.

     

    Under en av deras vanliga kvällspromenader släppte Håkan ut sin hemlighet, att ibland kände ett behov att klä sig i kvinnokläder.

    Ann-Marie var helt oförberedd.

    – Det var som om hjärnan stannade. Jag hade aldrig någonsin tänkt i de banorna tidigare. Sedan kom rädslan. Varför berättade Håkan detta? Kunde han inte bara behållit det för sig själv?

     

    Men snart insåg Ann-Marie att de inte kunde leva parallella liv. Hon var helt enkelt tvungen att få se honom ombytt.

    Det visade sig vara ganska odramatiskt, att betrakta Håkan i kvinnokläder första gången.

    – Jag hade varit rädd att jag inte skulle känna igen min man, men det gjorde jag såklart. Kläderna var ju bara skalet!

    Håkan, i sin tur, fylldes av lättnad.

    – Det var som att lyfta bort en stor tyngd från axlarna. Äntligen kunde jag tillåta mig att vara mig själv!

     

    Samtidigt hade resan bara påbörjats för Ann-Marie och de fyra barnen, som då var mellan 14 och 20 år gamla.

    – Var och en av oss hade sin egen process. Det måste få ta tid. Men numera har barnen för länge sedan accepterat att pappa ibland går klädd som kvinna.

    Själv reflekterar hon inte längre över Tinahåkans klädval.

    – Jo, jag kan bli störd om han kombinerar en randig tröja med en rutig kjol!

    – Ja, så får jag bara gå klädd hemma! säger Tinahåkan och skrattar.

     

    Även om Tinahåkan väljer vanliga och välsittande kvinnokläder, finns en seglivad stereotyp bild av transvestiter med dålig klädsmak.

    – Det är män med läppstift över hela ansiktet och peruken på svaj... Eller sexuellt utmanande plagg, med pyttekort kjol och stövlar upp över halva låret.

     

    Därför kände Ann-Marie till en början att hon utgjorde den normaliserande parten när de var ute på stan tillsammans.

    – Jag kände mig lite som ett alibi. Jag ville visa att Tinahåkan inte var någon ensam och konstig stackare, utan att han faktiskt hade en fru som såg helt vanlig ut.

     

    Ny självkänsla

    Numera tänker de inte så mycket på folks blickar. Låt dem titta om de vill. För kjolen, läppstiftet och de andra yttre attributen är egentligen småsaker. Viktigare är det som skett inombords. Tinahåkan beskriver en helt nyfunnen självkänsla.

    – Idag arbetar jag till exempel som utbildare inom kärnkraftssäkerhet, och står ofta inför åhörare – det fanns inte på kartan tidigare.

     

    Ann-Marie har också märkt att hennes man vuxit.

    – Oh ja, det är stor skillnad. Han har blivit mer verbal och självsäker sedan han fått tillgång till hela sin personlighet. Egentligen tror jag att alla människor har ett brett register som vi inte utnyttjar.

    För egen del har hon också påverkats i positiv riktning.

    – Jag är så nöjd. Att gå igenom denna process har utvecklat mig och stärkt hela familjen. Vi har kommit närmare varandra och är en bättre enhet nu, menar Ann-Marie.

    ...Och så var det det där med namnet. Håkan ville gärna lägga till namnet Tina, men hamnade då i en långdragen process, som gick från Skatteverket via kammarrätten och ända upp till regeringsrätten.

    – Namnet i sig var väl egentligen inte så viktigt. Det var mer en principsak – och jag kan vara ganska envis.

     

    Till slut skrevs namnet Tina in i folkbokföringen. Idag kallar han sig för ömsom Tina, Håkan och Tinahåkan.

    – Själv tycker jag att Tinahåkan ligger bra i munnen. Dessutom visar det att man inte måste vara antingen-eller, utan ibland kan vara både-och.

    – ...Men det kan vara lite förvirrande för brevbärarna. De vet inte riktigt om posten är till Tina eller Håkan, säger Ann-Marie och skrattar.

    På samma sätt har de funderat över ordet hen, som förts fram som komplement till pronomen som han och hon.

    – Det är bara ett litet ord, ingen stor grej. För min egen del spelar det egentligen ingen roll – man får kalla mig för han, hon eller hen. Men hen är väl ett bra sätt att knuffa lite på könsnormerna, säger Tinahåkan.

     

    Ett större bryderi är då alla de blanketter och formulär, där man tvingas definiera sitt kön.

    – Som när man ska beställa något, eller handla skivor eller böcker på internet. Varje gång måste man kryssa i vilket kön man tillhör – annars kommer man inte vidare i formuläret. Vad har de egentligen för nytta av att veta det!?

    Själv väljer Tinahåkan att vara konsekvent – på sitt eget vis.

    – Jag brukar kryssa i varannan gång man, varannan gång kvinna.

    Bild 1286665Diskutera med oss!

    Behövs ordet "hen" i det svenska ordförrådet? Läs veckans insändare och följ gärna med i diskussionen!

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!