Hunden Valentino, ett och ett halvt år, är en kelen sambo som alltid finns med Benny Rosenqvist på arbetet, både i frisersalongen och i arbetsrummet hemma.
Jag var åtta år när jag kom till himlen. Det var fantastiskt! Det var en värld av ljus och godhet. Och första gången i mitt liv jag var riktigt lycklig!
Benny Rosenqvist är ett berömt medium som gjort till sin livsuppgift att hjälpa andra människor. Benny fick sin gåva i samband med sin nära-döden-upplevelse som barn, en gåva som han menar har gjort det möjligt för honom att läsa andra människors själar och på så vis vägleda i livets stora och små frågor. Det var en trafikolycka som tog honom till andevärlden. En bil träffade Benny med våldsam kraft när han sprang ut i gatan för att hämta en boll. En tragedi, mitt i leken.
Hans kropp for upp i luften efter att han träffats av bilen, och Benny hann tänka: “Nu dör jag”. Sedan föll han i koma.
– Det var då jag kom till himlen, säger Benny. Jag färdades genom en lång och mycket ljus tunnel, och i slutet av tunneln stod min morfar och tog emot mig med öppna armar. Morfar såg ut precis som jag mindes honom, med vänliga, isblå ögon. Och jag kände hur mycket jag saknat honom! Jag var ju bara tre år när morfar dog…
Bredvid Bennys morfar stod en långhårig främling. Morfar presenterade honom som Bennys guide.
– Morfar sa att guiden var kärlek och att han ville mig väl, minns Benny. Och jag upplevde verkligen ett lyckorus. Det var så starkt att jag var övertygad om att jag aldrig ville tillbaka till jorden. Jag var inte rädd. Tvärtom, jag var trygg. Livet i himlen var mycket bättre än mitt liv nere på jorden.
Fick en gåva
– Men både morfar och guiden var tydliga, min plats var på jorden. Jag skulle inte dö än på många år. Så de puttade mig vänligt men bestämt tillbaka genom den långa tunneln för att jag skulle återvända till livet. Med mig fick jag en gåva som skulle göra livet lättare. Lättare, både för mig och för alla jag skulle hjälpa.
I nästa ögonblick vaknade Benny till medvetande. Han låg i en sal på lasarettet i Helsingborg och hade bandage på hela kroppen. Han hade brutit en arm och ett ben.
– Där låg jag helt stilla och kunde inte röra mig. Det tog en stund innan jag förstod att jag inte var kvar i himlen längre. Jag såg en vacker ängel i vita kläder, men förstod att hon faktiskt var en människa, en jordängel. Hon var sjuksköterska.
Benny, 45 år, föser den blonda luggen åt sidan. Det är en av sensommarens allra sista soldagar och Benny sitter på en uteservering i hemstaden Malmö, där många människor passerar. De flesta av dem hälsar glatt på honom. De allra flesta är människor som Benny hjälpt. En av dem böjer sig förtroligt mot honom och viskar: “Tack, jag svävar fortfarande på moln”. Sedan försvinner hon med ett leende.
Benny var i himlen och vände. Och den mediala gåva han fick med sig till jorden har varit en tröst för många som behövt hans hjälp. Idag ägnar han en stor del av sin tid åt möten med människor som kommer till honom för att få hjälp att hantera frågor i sitt liv, få en blick in i framtiden och vägledning om hur de ska hantera den.
Kontakt med andar
Innan klienterna kommer är allt Benny vet om dem deras namn, eller smeknamn. Kring detta mediterar han 30 minuter med andevärlden – söker fakta. Sedan möts de, Benny och hans klient, och under en halvtimme berättar Benny allt han ser.
Idag älskar Benny att leva. För med gåvan fick han en inre frid och en trygghet han kunde söka sig till när allting var svårt. Och hans guide finns numera alltid med honom. Människor som möter Benny ser en man som utstrålar värme och kärlek. Han bor i en fin lägenhet och har massor av vänner. Det händer att folk säger, med avundsjuka i rösten: “Benny, du har ju inga problem i världen!”.
Då svarar han:
– Tänk dig alla svårigheter du tampats med genom livet. Lägg ihop dem. Jag har haft det djävligare än så!
– Tänk dig alla svårigheter du tampats med genom livet. Lägg ihop dem. Jag har haft det djävligare än så!
Benny föddes som ett oönskat barn. Hans unga mamma ville inte ha babyn hon väntade och mannen som gjort henne gravid var en känslomässigt störd person som aldrig visade någon kärlek. Men trots att hon vid flera tillfällen försökt framkalla missfall, föddes Benny en julidag 1962, två månader för tidigt. Han tillbringade sin första tid i kuvös. Men han var en överlevare.
Hans mamma hade haft rätt i sina föraningar om mannen som blev pappa till hennes barn. Han var aldrig snäll mot familjen. För Benny och hans fyra yngre syskon bestod vardagen av hårda slag och psykisk terror i form av ständigt nedsättande kommentarer.
Gömde sig
Deras pappa kramade aldrig sina barn. Lyfte inte upp dem i sitt knä. Dessutom fick de ständigt höra att de var “dumma i huvudet” eller “fullkomligt odugliga”. De vande sig vid att krypa in under sängen när deras pappa kom hem, för säkerhets skull.
Och mamma Gun-Britt ork-ade inte riktigt vara den varma famn barnen så väl behövde. Hon var kuvad under sin man och valde att inte sätta sig upp mot maken eller gå emellan och värna om sina små. Men för ett litet barn är föräldrar ändå en trygghet. Och ett barn försvarar alltid sin mamma och pappa, hur vidrigt de än bär sig åt. Så barnen Rosenqvist lärde sig att aldrig skrika när de blev slagna, av rädsla för att grannarna skulle anmäla deras pappa.
Barnen Rosenqvist lärde sig också att aldrig visa utåt hur sårade de blev av pappans vidrigheter och hårda anklagelser. Deras fasad var ett tappert lugn, men inombords var det kaos.
För Benny, som var äldst, var det dubbel börda. I alla lägen tog han på sig skulden för att skydda sina syskon.
– Av allt vidrigt min pappa gjort, så var alla falska beskyllningar det värsta, säger Benny tyst. Alla gånger jag fick stryk för saker jag inte gjort. Hur jag än bedyrade min heder, så kränkte han mig. Det kommer jag aldrig att kunna förlåta honom.
– Av allt vidrigt min pappa gjort, så var alla falska beskyllningar det värsta, säger Benny tyst. Alla gånger jag fick stryk för saker jag inte gjort. Hur jag än bedyrade min heder, så kränkte han mig. Det kommer jag aldrig att kunna förlåta honom.
Men mycket har han förlåtit sin pappa, inom sig, i hjärtat.
– Jag kan som vuxen se att mycket av pappas beteende kom från hans egen barndom. Han hade blivit slagen av sina föräldrar. Så det var naturligt för honom att göra likadant mot sina barn. Sedan kan jag bara beklaga att vi aldrig kom nära varandra, inte ens som vuxna. Han vägrade erkänna att han gjort fel. Och när han dog för ett år sedan, hade vi fortfarande inte försonats.
Fick beröm
När Benny var nio år gav hans pappa honom sitt livs första – och enda – förtroende. Pappan var väldigt intresserad av fotografering och hade både mörkrum och en liten foto-ateljé. Och nu skulle Benny få hjälpa till.
– Jag var otroligt stolt när jag fick komma in mörkrummet, säger Benny. Och min pappa berömde mina insatser, han tyckte jag var duktig. Det var första gången pappa sa något positivt till mig och jag trodde på varje ord han sa…
Men från pappans sida hade de berömmande orden bara ett enda syfte. Att komma nära pojken nu när de befann sig utom synhåll för familjen. Nu började Bennys pappa utnyttja sin son sexuellt.
Benny hade inte en chans att värja sig, ingenting att sätta emot. Och han vågade inte berätta för någon. Absolut inte för sin mamma. Och inte för sin snälla fröken i skolan. Hon skulle säkert ha hjälpt honom – men återigen styrde Bennys rädsla för att någon skulle anmäla hans föräldrar, att någon skulle ta föräldrarna ifrån honom.
Låtsaskompisar
Den enda trösten i dessa svåra stunder var “låtsaskompisarna”, rösterna som talade till honom när han hade det som svårast. Rösterna som följde med gåvan han fick efter olyckan. De tröstade och försökte avskärma honom från det vidriga som hände. De förklarade för Benny att hans pappa inte visste vad han gjorde. Och den sexuella förnedringen fortsatte – ända tills Benny nådde puberteten.
Den enda trösten i dessa svåra stunder var “låtsaskompisarna”, rösterna som talade till honom när han hade det som svårast. Rösterna som följde med gåvan han fick efter olyckan. De tröstade och försökte avskärma honom från det vidriga som hände. De förklarade för Benny att hans pappa inte visste vad han gjorde. Och den sexuella förnedringen fortsatte – ända tills Benny nådde puberteten.
Benny var verkligen utlämnad åt tystnaden. Han upplevde aldrig att han hade någon att anförtro sig åt. Och de gånger han försökte togs han inte på allvar.
– Jag minns att jag efter bil-olyckan försökte prata med min mamma om att jag varit i himlen och träffat morfar, men hon viftade bort det med att jag varit påverkad av mediciner.
Och inte blev det lättare när Benny plötsligt började se saker. Som den lilla flickan som var försvunnen från sitt hem i flera dagar medan skräcken spred sig i bostadsområdet. De vuxna viskade om barnamördare och pedofiler, men Benny visste var flickan fanns…
– Jag såg henne sitta inlåst i ett soprum i ett av grannhusen. Jag kunde till och med se vilken trappuppgång det var. Så jag gick hem till flickans mamma och berättade hur det var. Då tog hon mig hårt i armen, ruskade mig och skrek: “Jaså, det är du som låst in henne!”
Flickan satt mycket riktigt i soprummet och hon kunde berätta att det var några andra pojkar som låst in henne, att Benny inte alls var inblandad.
Upprättelse till slut
Så han fick upprättelse till slut, även om de vuxna tyckte det var märkligt med hans “syner”.
Bennys föräldrar skilde sig när han var 14 år, han kallar det en nödvändig och efterlängtad skilsmässa. När hans pappa flyttade ut kände familjen för första gången att de kunde andas, de slapp äntligen vara rädda.
Ändå dröjde det bara till den 23 december 1977, när Benny var 15 år, tills han flyttade hemifrån. Hans mamma hade då träffat en ny man. En man som var snäll och generös – utom när han drack. Och det var spriten som styrde hans liv.
Benny hade fått nog, han orkade inte mer. Så den 23 december, dagen före julafton, ringde han på vicevärdens dörr och förklarade att han behövde en egen bostad. Och han blev bönhörd. Det fanns en tom lägenhet i området, men det behövdes en vuxen persons namnunderskrift.
– Det blev min biologiska pappa som skrev under kontraktet på julaftons morgon. Han gjorde det av ett enda skäl – för att skada min mamma.
Benny firade inte julen med mamman, styvfadern och syskonen. Hans mamma kunde se sonens lägenhet från sin. Hon visste att han fanns där, men kunde inte nå honom. Det blev en jul i tårar.
Men Benny hade fått ett eget hem där han för första gången i sitt liv kunde leva i lugn och ro. Underhållet från pappan, 640 kronor i månaden, räckte precis till att betala hyran. Dessutom jobbade Benny extra på kvällarna och sålde tidningsprenumerationer. Så han drog in tillräckligt med pengar för att överleva.
I lägenheten började han också ha sina första sittningar, vuxna kvinnor kom till honom för att bli spådda om sin framtid.
– Ryktet gick om att jag hade en förmåga att se saker. Och ryktet spred sig snabbt!
Samtidigt fanns en dröm inom Benny. Han ville jobba som frisör. Redan när han var liten klippte han håret på sina systrars dockor – och på systrarna.
– Mina skolbetyg hade varit usla under alla år jag bodde hemma. I sjuan bestod det av ettor och tvåor – pappa kallade det för “en tipsrad” och jag fick stryk för att jag inte kunde prestera bättre. Men när jag flyttat hemifrån fick jag studiero. Och jag hade en underbar kamrat, Annelie, som jag pluggade tillsammans med.
– Mina skolbetyg hade varit usla under alla år jag bodde hemma. I sjuan bestod det av ettor och tvåor – pappa kallade det för “en tipsrad” och jag fick stryk för att jag inte kunde prestera bättre. Men när jag flyttat hemifrån fick jag studiero. Och jag hade en underbar kamrat, Annelie, som jag pluggade tillsammans med.
Annelie kom från ett tryggt hem och var full av kärlek.
– Hon såg mig, hon uppmuntrade mig. Gav mig självförtroende. Tack vare henne kunde jag höja mitt betyg så att jag gick ut nian med högsta betyg. Efter det kom jag lätt in på frisörlinjen!
Benny var färdig frisör när han var 23 år. Sedan 12 år tillbaka har han en egen salong i centrala Malmö. Där arbetar han onsdag–lördag varje vecka. Och får samtidigt tillfälle att lyssna, bli en förtrogen.
Ingen psykolog
– Jag förklarar alltid för folk att jag inte är någon psykolog. Jag kan ge vägledning, jag kan ge tröst. Jag kan hjälpa folk att våga tro på sig själva. Men har de allvarliga problem måste de söka professionell hjälp.
– Jag förklarar alltid för folk att jag inte är någon psykolog. Jag kan ge vägledning, jag kan ge tröst. Jag kan hjälpa folk att våga tro på sig själva. Men har de allvarliga problem måste de söka professionell hjälp.
Benny använder sin barndom som ett verktyg och en kunskap för att stötta andra.
– Jag kan förstå när andra har det svårt, säger han ödmjukt. Jag har ju mycket att gräva i från mitt eget liv. Det gör det lättare för mig att hjälpa. Man kan nog säga att utan min svåra barndom, skulle jag inte vara den jag är idag.
Benny stänger ytterdörren för att gå en promenad med golden retrievern Valentino – ett namn som står för kärlek. På dörrmattan utanför lägenheten står det LOVE. Och Benny berättar med glittrande ögon att han är nyförälskad.
Kärlek verkar omsluta Benny. Och han delar med sig. Han möter alla – gamla vänner såväl som nya bekanta – med en varm kram.
– Jag hade två vägar att välja mellan när jag blev vuxen. Jag kunde bli ett offer som skyllde allt på samhället. Eller så kunde jag välja det goda. Jag valde kärleken.
– Jag hade två vägar att välja mellan när jag blev vuxen. Jag kunde bli ett offer som skyllde allt på samhället. Eller så kunde jag välja det goda. Jag valde kärleken.
Bennys mamma är 67 år idag och bor också i Malmö. Han är stolt och glad att hon idag stöttar honom i hans berättelse om livet och om den tragiska uppväxten.
– Jag har ett fantastiskt liv idag och det är en stor gåva.
– Jag har ett fantastiskt liv idag och det är en stor gåva.
