Lisa Förare Winbladh: "Flipperhjärna är inte ett fel, det är en egenskap"

Icakurirens krönikör har försonats med sin kaotiska sida.

En gång levde jag med en man som som alltid skruvade på locket på tandkrämstuben och aldrig lämnade skåpdörrar öppna. Strumporna? De veks ihop prydligt varje kväll. För många låter det säkert som en dröm. Jag blev olycklig. För all denna ordning hängde ihop med en grundmurad motvilja mot förändringar, i mannens välordnade universum gjordes aldrig riktigt utrymme för mig. Jag var en bugg i systemet. En slarvmaja som tappade bort nycklar, slog sönder kristallglas och hade alla kvitton i en plastkasse. Länge har jag avskytt den kaotiska sidan hos mig själv. Alla saker jag tappat bort. Koncentrationssvårigheterna som förmodligen gränsar till en diagnos. Den kassa impulskontrollen som bidrar till att jag säger eller skriver taskiga grejor utan att egentligen mena att vara elak. Hur många urtrista timmar har jag tillbringat i väntan på möten, bussar eller tåg? Virrhöns som ofta går vilse, men hatar att komma för sent, måste ju ha enorma tidsmarginaler. Tyvärr kommer jag aldrig bli en särskilt ordentlig människa. Jag är helt enkelt inte gjord sådan. Varken tjat eller självhat kan förändra mig.

Med åren har en viktig insikt kommit. "It's not a bug, it's a feature", (Ungefär: "Det är inte ett fel, det är en finess". Reds. anm.) mumlar jag numera som ett mantra medan jag vimsar runt i jakt på ett viktigt papper. Jag hittar förstås inte papperet snabbare, men jag mår mindre dåligt av att leta. Flipperhjärna är inte ett fel, det är en egenskap. Det som är sämst med mig är faktiskt baksidan på det som är bäst med mig. Vänd på det! Förmågan att tänka på tusen saker samtidigt gör det möjligt att hitta oväntade lösningar på problem. Rädslan för tristess är en drivkraft att skriva roligare texter. Spontaniteten gör att främlingar kan bli vänner på nolltid. 

När man väl försonats med sina egenskaper blir det faktiskt lättare att ta ansvar för deras dåliga konsekvenser. En underbar och ordentligt lagd människa tar numera hand om mina kvitton. Nycklarna sitter fast på ett ganska ovärdigt snöre i handväskan. Väskan är ju stor och går därför lättare att hitta när jag varje dag förlägger den. Jag tillåter mig själv att skriva ursinniga mejl till idioter, men jag trycker inte på skicka-knappen samma dag. Morgonen efter inser jag i regel att idioten har en hel del poänger och att mina egna argument nog tar bättre skruv om de formuleras vänligare. Numera har jag ljudböcker i telefonen så att det inte gör så mycket när jag är för tidigt på plats någonstans. Ett par smarta organisations-appar underlättar för att skapa och hålla rutiner. Jag säger inte att jag har blivit ens dräglig, men katastroferna är färre.

Och idag lever jag med en man som inte ser en tandkrämstub utan lock som ett attentat. Han stänger aldrig skåpluckor. Vi är lyckliga.