"Hon som odlar i min trädgård"

Lisa Förare Winbladh är ny krönikör hos Icakuriren. Läs hennes första krönika, och lär känna henne här.

När jag ser ut genom fönstret är Auro där igen. Hon sitter på huk i rabatten, hennes hår faller ner framför hennes ansikte. Vad gör hon? Förmodligen binder hon upp salvian. När den prunkar som mest, just innan den blommar, kommer Auro att plocka med sig några av de doftande bladen hem. Hon behöver inte fråga. Och det är precis som det ska. Det är vår salvia.

Auro och jag deltar i ett projekt som heter Co-Grow. En idé som är lika enkel som genialisk och grundar sig på ett besynnerligt faktum: en del människor har för lite trädgård, andra har för mycket. Co-Grow sammanför de här frustrerade människorna och gör dem lite lyckligare. Jag har en trädgårdsmästare, Auro har en gratis kolonilott och får en årlig budget för det som behövs. 

Auro fick fria händer i vår trädgård förra våren. Vi hade aldrig träffats innan. Hon har sått, vårdat, vattnat och skördat. Älskat trädgården som jag aldrig kunnat. Men när jag ser den genom Auros ögon är den plötsligt vacker. Befriad från ansvar är det plötsligt lättare att älska. Auro tar bara hand om de delar av trädgården hon har nytta av. Vi måste fortfarande klippa havtornshäckarna och gräsmattan som mest är mossa. Plocka kottar och kvistar som faller från träden. De av rabatterna som är mina är i fortsatt sorgligt skick. Men det här året kom lusten. Att få sorgkanter av fet, fuktig mylla under naglarna. Det kom en längtan också. Att få se skira ärtstänglar sträcka sig mot himlen. Jag klickade mig in på en sajt som säljer fröer och klickade hem några påsar. Ingen var mer förvånad än jag, men Auro bara skrattade. Kommer mina plantor att klara sig, kommer jag att minnas att vattna? Ingen aning, men det känns inte lika pressande längre. Jag brukar tänka att det sorgligaste som kan hända en trädgård är att ingen blir lycklig av den. Tänk om det är likadant för människor? Att bland det finaste som kan hända är att komma till nytta och få en betydelse.

Lite trevande har vi lärt känna varandra. Auro och jag. Ibland dricker vi te. Pratar om växter, vädret och lite om livet. Vi är väldigt olika, men vi har inte bara en trädgård utan också något annat gemensamt – det som fört oss samman. Jag försöker hitta ett ord för det. Kan man kalla det oräddhet? Nej, för det finns verkligen ingenting att vara rädd för. 

Varje gång jag ser Auro pyssla i min trädgård, tänker jag att visserligen ställs mänskligheten inför svåra problem nu. Men många kan lösas om vi letar efter helt nya svar. Visserligen okonventionella, men egentligen löjligt självklara. Jo, det finns ett ord för känslan som fyller mig. Förtröstan. Jag viskar ordet några gånger. Jag tycker om smaken.