Linda Skugge: "Erbjud din hjälp, säg att du finns där, fråga om du kan göra något"

Linda vill uppmana oss alla att göra allt vad vi kan för att hjälpa personer i vår närhet som har det svårt.

På valborgsmässoafton 2008 drabbas bloggaren och journalisten Lotta Gray av svåra och plötsliga magsmärtor. Trots det genomlider hon middagen som hon och hennes man har med goda vänner hemma i villan söder om Stockholm. Fin trerätters med avec och hela köret. På natten får hon så olidligt ont att hon själv smyger upp och ringer efter en ambulans och där är det något som brister för mig. Hur ensam är man då? Om man känner att man inte har någon att be om hjälp när man får så ont att man vet att ringa efter en ambulans är den enda utvägen? Väldigt få gör något så drastiskt att de ringer en ambulans om det inte är absolut nödvändigt. 

Duktig flicka när det gått så långt att man nästan dör?

2008 drev jag en eventbyrå och Lotta Gray kom alltid på, och skrev om, våra event. Hon var extremt viktig för oss. Jag, som då hade tre små barn mellan två och åtta år gamla och två olika företag att sköta om, var så sjukt stressad att när jag hörde något om att "Lotta har haft magcancer" så hann jag inte ta in det. Och jag trodde att det var "haft", det vill säga imperfekt. Men hon måste ju ha haft sitt cellgiftshelvete just under de där åren.

Nu har hon skrivit en bok om sina år med cancer, Himlen kan vänta – om cellgifter, champagne och luftslottet som rasade. Hon vill få oss att våga sträcka ut handen och se bakom den till synes lyckliga fasaden och att aldrig ge upp.

Jag är en av dem som inte sträckte ut handen. Jag hade kunnat hjälpa till, allt från att passa hennes lille son till annat som hon hade behövt. Kanske behövde hon bara någon att prata av sig med? Lotta gjorde sjukt mycket för mig och mitt bolag och jag gjorde… ingenting. Det känns förfärligt när jag tänker på det.

Sett i det här ljuset var jag som en proppmätt storpatron som satt och goffade i mig allt med tummarna under hängslen. Vidrigt!

Lotta Gray är ett under av proffsighet och vänlighet och smarthet och jag känner att hon måste få höra det. Och hon har skrivit en fantastisk och viktig bok som gör att man får upp ögonen och stannar till och tänker på hur bra man har det. Varje dag utan cellgifter är en seger. Varje dag utan att behöva ringa ambulansen är en dag att vara tacksam över. Varje dag man har någon att be om hjälp är en stor lyckodag.

Lottas motto är: You can. End of story. Ja, hon har visat det, att hon kan, och hon inspirerar oss alla att inse att vi också kan (eller i alla fall måste göra allt i vår makt för att försöka).

Nu vill jag att du gör en sak, jag vill att du lyfter luren och ringer den där personen som du vet kämpar med näbbar och klor, på grund av sjukdom, eller stress eller vad det nu må vara. Livet är orättvist, det slår olika hårt. Erbjud din hjälp, säg att du finns där, fråga om du kan göra något. Om det känns jobbigt att ringa är ett sms en bra början.

Du kan göra en enorm skillnad. Börja idag.