Solja Krapu-Kallio: "Den viktigaste platsen bär man alltid inom sig. "

I veckans krönika skriver Solja Krapu-Kallio om att hitta sin plats på jorden.

Jag minns många gånger som ung att vi skrattade åt en sång som ibland hördes på radion. En väldigt sentimental och hjärtnypande sång, sjungen på darrande stämma, om längtan till en bygd där allt var så vackert. Det var en sång om Karelen. Jag i mitt oförstånd begrep inte att min mamma kanske ville lyssna till den sången. Den handlade om hennes förlorade hem.

Inuti bär många ett landskap. Det kan vara barndomens landskap, eller det ställe där man funnit sin plats på jorden. Det kan vara havet, bergen, skogen i förorten. Barnen som lekte på "klippiga bergen", ett stort stenröse på Östra Ersboda, kanske behöll det för alltid som en plats inom sig. En av mina väninnor åker till Alcudia så ofta hon kan, utanför turistsäsong, och gör långa vandringar längs havet, alldeles i vattenbrynet. Där har hon funnit det som känns vara nära hennes sinnen. Lika nära som havet utanför Holmsund. 

Ibland när jag reser, eller ser på teve, tänker jag att också det där stället är någons plats på jorden. Den viktigaste platsen som man alltid bär inom sig. Själens rum. Det kan kännas obegripligt om det rör sig om en stenöken eller ett torrt bergspass, eller ett ensamt hus vid en dammig väg. Men även där är det någon som ser det som andra inte ser. Också det där är någons hem.

För ett tag sen vistades jag en vecka i Skåne. Våren hade redan kommit med tulpaner, svällande magnoliaknoppar och fågelsång. Människor gick i kortbyxor och satt vid uteserveringar. Det var så vackert och vi njöt hela veckan. Men av någon anledning kändes det inte alls sorgligt att återkomma till norr, till kvarliggande snödrivor, is på sjön och tjäle i marken. Vårens ankomst ser olika ut på olika platser och räknas på riktigt först när den har kommit dit där man själv hör hemma.

Jag älskar faktiskt att resa, på riktigt. Och känna rörelsen, rörligheten, se världen genom regn och sol, och att det finns så många platser på jorden. De flesta har man aldrig varit på! Min plats sitter i mig var jag än är. På den bygger jag. Det är den jag är, även om jag skulle befinna mig långt borta.

Jag har fortfarande dåligt samvete för att vi skrattade åt sången. Mamma blev inte alls arg på oss, men jag tror att hon i hemlighet lyssnade till texten. Den handlade inte bara om ett landskap, den handlade om henne. "Redan lövas träden i Karelen. Redan tätnar Karelens björkdunge. Där gal göken, och det är vår. Dit går min bottenlösa längtan."