Johan Croneman: "Den sköna konsten att göra ingenting"

"Jag åker inte ut på landet för att ha kul. Jag åker dit för att bli genuint uttråkad, uppleva så lite som möjligt."

Tänker ibland på hur tråkigt man kunde ha det på sina skollov som liten.

Underbart jäkla urtråkigt.

Jag kan numera återuppleva hela sådana sommardagar (nästan). Hur det var för kallt och för molnigt för att bada, ingen att leka med, farsan i stan, bästa kompisen sjuk, en mamma som mest saftade och syltade, mormor och moster Annie i björnbärssnåren och tre storasystrar man på sin höjd kunde bråka med. Man var obotligt ensam.

Jag brukade klättra upp och sitta i ett av mina två träd och fundera på att ge mig av för gott. Jag cyklade först bort till stora vägen och kollade om pappa var på ingång. Ingen svart Buick i sikte. Kanske inte så konstigt. "Vilken dag kommer pappa"? "På fredag." "Vad är det för dag idag?" "Måndag."

På somrarna åkte vi till landet samma dag som skolan slutade. Vi åkte hem dagen innan den började.

Jag trodde mig vara för alltid begravd i tristess under de här dagarna som tycktes stå still – och vilken känsla när man kunde ta sig ut ur stiltjen.

Kanske är det därför som jag fortfarande älskar att ha riktigt urtråkigt, försöker till och med lära barnen hur viktigt det är att vara urless och inte ha något annat att göra än att ligga på gräset och kolla på molnen på himlen eller sitta på stentrappan utanför köket och kolla på hur myrorna sliter förtvivlat och oförtrutet, vilka hinder man än ställer upp. Hur orkar dom? Ser dom oss förresten? Tänker de på vad vi gör? Allt vårt spring i trappan måste ju varje dag ta kål på tusentals av dem.

Jag åker inte ut på landet för att ha kul, jag åker dit för att bli genuint uttråkad, uppleva så lite som bara möjligt. Jag vägrar planera längre än en halvtimme framåt, när plötsligt någon efter åtta timmar av absolut ingenting föreslår en glass eller en sväng i hamnen står man plötsligt inför en händelse av format. (Ja, om man är sugen på glass alltså.)

Vi går och köper en Lill-pop. Nio spänn.

När det regnar hasar vi över till samhällets lilla bibliotek, de har bra wifi och vi ligger i var sin Lammhultsfåtölj med fotpall, ser på Youtube och läser medan det strilar ner utanför de stora glasfönstren framför oss. Man kanske slumrar till en halvtimme. Man behöver förresten inte läsa, man kan titta på folk som cyklar förbi. Ibland kommer det en bil. "Det var Hansons!"

Upplevelseindustri. Upplevelsecenter. Hyr en egen upplevelsecoach! Bara femtonhundra i timmen. Inte en död minut, inte en sekund utan att det händer något.

"Vart reser ni i sommar?" Ingenstans." "Och vad tänkte ni göra där?" "Ingenting." "När kommer ni hem då?" "När vi orkar röra på oss igen."