Att flyga till andra sidan jorden för att hänga på ett köpcentrum, hur sjukt är inte det?

"Jag kanske nickar och ser engagerad ut, men befinner mig mentalt någon helt annanstans. Och det, mina vänner, är väl också att resa."

Folk som skrapat fram storkovan på triss i tv säger alltid att de ska resa för pengarna. Såklart. Svenskar älskar att resa. Har aldrig flugit och farit så mycket som nu. Att ta en weekend i New York, bara sådär, är normalt beteendemönster och viktig statusmarkör i relativt breda befolkningslager.

Det är som en besatthet. Eller religion. Själv fattar jag inte grejen.

Jodå, visst kan även jag känna suget efter nya horisonter, annorlunda mat, exotiska dofter och spännande möten med nya bekantskaper. Det är mänskligt och förmodligen ett hälsotecken.

Det är bara det att resandet, i realiteten, så sällan uppfyller förväntningarna. I slentrianresandets, de praktiska hotellbokningssajternas och smarta reseapparnas tidevarv är allt liksom färdigförpackat, planerat, upplevt och klart, även om man försöker vara spontan och hålla sig bortom de mest nertrampade turistlederna. 

Ta flygplatserna. I det närmaste identiska, vart man än kommer. Samma inglasade, parfymosande taxfree-akvarier, samma överprissatta mikropizza, samma evighetslånga köer i incheckningsfållorna där folk står och stampar som boskap. 

Hotellen är visserligen hygieniska och bekvämt jämförbara via de nya tekniska hjälpmedlen, men ack så opersonliga även de, eftersom de tenderar att ingå i någon strömlinjeformad, multinationell kedja.

Jag är tillräckligt gammal, knappt, för att minnas hur olika länder faktiskt skilde sig åt och hur det gick att hitta rum för 50 spänn natten i någon oglamorös del av Marseille. Det där är borta nu. Dagens sanerade stadskärnor ingår i ett monotont, globaliserat turistlandskap med H&M och Starbucks och horder av folk i jeans och jympadojor som knuffas kring de obligatoriska sevärdheterna. Hipsterkvarteren, lämnade halvt ifred av marknadskrafterna som på nåder, är också serietillverkade med sköna typer i skägg och kvasibohemiska secondhandbutiker som ser likadana ut över hela världen.

Till slut hamnar man alltid på en buss ihop med en massa andra fåntrattar, på väg till någon jättelik shoppinggalleria eller upplevelsepark utslängd på ett gärde en timme från stan, vare sig man vill det eller inte. 

Vart tog magin vägen? Att flyga till andra sidan jorden för att hänga på ett köpcentrum, hur sjukt är inte det?

Mest påfrestande är nog superlativen från folk som just kommit hem. Hur "fantastiskt" och "underbart" det var i halvdiktaturen de just besökt. Gäääsp! För att komma undan har jag utvecklat en teknik där jag zonar ut och visualiserar något intressant istället, som innehållet i en bra bok. Jag kanske nickar och ser engagerad ut, men befinner mig mentalt någon helt annanstans. Och det, mina vänner, är väl också att resa.