Eva Röse: "Vem har sagt att livet är ett pussel?"

Skådespelaren Eva Röse ler inte på beställning och har slutat ta ansvar för stämningen i olika situationer. "Det kan gå så långt att de som står mig nära, familj och vänner, skäms för mig."
Foto: Dramaten

Eva Röse: "Vem har sagt att livet är ett pussel?"

Säg ordet "livspussel" och skådespelaren Eva Röse går igång. 

– Jag blir så provocerad. Vem har sagt att livet är ett pussel? Livet är inget pussel som ska gå ihop, livet är något som ska levas. Vad är det vi tror att vi ska få ihop? Vi ska leva den här dagen, förhoppningsvis ska vi leva i morgon också. Det är att göra sig själv en otjänst att tro att man får ihop det. Men vi kanske kan ha det bra, roligt och härligt på vägen. 

Nä, hur skulle hon kunna "få ihop det"? Eva Röse har fyra söner under tio år, är en av Sveriges mest populära skådespelare, som dessutom är Unicef-ambassadör och miljöengagerad. 

Det är lite av en paradox att hennes livsråd är att "då och då se till att ha en tom kalender". Men det är faktiskt precis vad hon själv ser till att ha. Varje år tar hon och familjen några månader off och åker till en annan plats. Utan planer, utan måsten. Oftast till Thailand, ibland till USA. I vintras blev det Kalifornien. De reser inte runt, utan stannar på en och samma plats. Försöker skapa ett vardagsliv, men i ett nytt sammanhang. 

– Vi vill diska i samma diskho varje kväll. Pojkarna går i skolan. Senast hoppade de rakt in i det amerikanska systemet och lärde sig snabbt engelska. Själv läser och skriver jag så mycket jag kan. Och surfar och tränar. Men framför allt försöker vi få ihop att vi är en familj. Att resa och byta miljö är ett väldigt bra kitt. Vi hinner prata. Hinner tänka en tanke klart. Resorna har varit en stor räddning. Det är skönt med avbrott, att inte bara rusa på. Dessutom är det kul att få "ett längt" till det som händer hemma. Jag är alltid extremt övertaggad när jag kommer hem, redo att sätta igång med saker. 

Men, för att tala Ibsenspråk, avbrotten har ett pris, både ekonomiskt och karriärmässigt. 

– Jag tvingas ju tacka nej till jobb när jag är borta. Att vara i USA är dessutom fruktansvärt dyrt. Det är så dyrt att jag inte vill tänka på det. Men resorna ger något annat som inte går att mäta i karriär eller pengar. 

Teater, filminspelningar, man och fyra barn – just nu är det full fart för Eva Röse, men hon vill absolut inte tala om livspussel.
– Livet är något som ska levas!

Gråter, ammar och längtar

Om livsval handlar alltså den pjäs, Frun från havet, som Eva Röse för tillfället är helt uppslukad av. 

– Just nu ägnar jag mycket tid åt Ibsen. Jag försöker knäcka koden till pjäsen. Jag är helt uppslukad, är uppe i varv, vaknar på nätterna… Det finns något vackert i att hjärnan börjar snurra, när man är helt inne i något. Jag identifierar mig mycket med pjäsen. Det är så intressant med livsval. Vi tror att vi är fria människor som kan välja. Men då måste vi också acceptera sorgen i det vi tvingas välja bort. 

– Jag har valt att leva i Sverige, men jag kunde också ha valt att bo utomlands. Min man, som har bott länge i Florida, råkade träffa mig, och vi bosatte oss i Sverige. Men för honom finns det alltid en längtan till havet, surfen och det fria livet. 

– Jag har valt att skaffa fyra barn på tio år, vilket har gjort att jag har fått offra teatern, som är mitt hem och en plats som jag alltid längtar till. Jag sitter hemma i mitt hus och ammar och tårarna droppar ner i skorven på bebishuvudet, för att jag längtar så mycket till mina kamrater och till konsten. På en annan plats skapar en människa konst, men längtar efter ett litet barn. 

Henrik Ibsens pjäs handlar om en mitt i livet-kris och ett äktenskap i gungning. Huvudpersonen Ellida funderar över det som blev. Och det som inte blev. Eller är det rentav så att längtan efter något annat skymmer sikten för det man redan har? 

– Oron över hur man ska välja gör många människor olyckliga. Man funderar över om man har valt fel. Man jämför sig med andra. Jämförelse är den nya tidens helvete. 

Just nu ägnar Eva Röse mycket tid åt Ibsen och föreställningen Frun från havet.

"Instagrams Salvador Dalí"

Vi träffas i Eva Röses och maken Jacobs stora ateljé i Hammarby sjöstad. Det är en fantastisk lokal: betonggolv, högt i tak, minimalistisk inredning, en surfbräda i ett hörn, en drinkvagn i ett annat. Makens fotokonst breder ut sig på väggarna. Hillary och Bill Clinton äger sju verk signerade Jacob Felländer, och han har nyligen ställt ut på Fotografiska. 

Jag har köpt smörgåsar från en söndagsöppen kaffekedja. Mackorna visar sig vara oätliga. Inte ens Eva Röse, som normalt inte slänger mat, kan tugga i sig det torra brödet och den trötta salladen.  

Eva Röse sneglar på mobiltelefonen. Hon har precis köpt en smarttelefon, och det var inte många månader sedan hon investerade i sitt livs första dator. Nu har hon till och med börjat närma sig sociala medier. 

– Det började med att jag åkte med Unicef på en resa till Nepal. Jag behövde skriva av mig intryck från resan, och jag postade ett inlägg på Facebook. Jag fick jättemycket respons, och jag tyckte att det var en frihet att plötsligt kunna kommunicera med andra. Att själv kunna styra vad jag ville säga. Efter 25 år i branschen kan det vara härligt att äga sin egen röst.

Och Facebook öppnade dörren till Instagram. Någon har sagt att hon är Instagrams Salvador Dalí. Vardagligt ironisk, åt det absurda hållet. Som när hon sitter med sitt gigantiska hårsvall och konstaterar att det går löss i familjen. 

– Det är ett roligt och nytt sätt för mig att möta min publik. Jag har alltid haft en stark integritet, men i sociala medier kan jag själv bestämma vad jag vill dela. Samtidigt som jag har integritet vill jag ju visa vem jag är. Det är ju först när någon öppnar sig som man kan bli berörd av den personen. 

 Var kommer din integritet ifrån?

– En kombination av läggningsfråga och att jag slog igenom när jag var ganska ung. Jag var bara 18 år när jag ledde Disneyklubben. Jag fick lära mig av mina misstag. Till exempel när en reporter sa: "Det är soligt ute, du kan väl hålla i en glass på bilden", och rubriken blev: "Eva Röse, 18 år, älskar glass". Dessutom var jag väldigt restriktiv mot medierna när jag skulle gå från att vara programledare till att bli skådespelare. 

För Eva Röse har det alltid varit viktigt att vara fri. 

– Jag kränger ingenting. Jag har blivit erbjuden stora summor för olika reklamjobb, men jag har alltid tänkt: "Men det här kan jag ju inte göra." Det måste finnas en anledning. 

På säsongsinvigning av Gröna Lund i Stockholm tillsammans med maken Jacob och sönerna Florian, Floyd och kompisen Edvin.

"Man måste inte le"

Samhällsintresset och medvetenheten kommer delvis hemifrån. Mamma, bibliotekarien, släpade hem böcker till de fyra döttrarna. Och pappa, chefen på verkstadsgolvet, sydde flickornas kläder och tittade på sport på tv samtidigt som han tråcklade ihop en trasig flickbehå. 

– Vi diskuterade egentligen aldrig politik hemma. Politiken var mer ett förhållningssätt. Att det skulle vara rättvist, både i världen och mellan oss systrar. Kapitalismen stod inte högt i kurs. Vi bojkottade sydafrikansk apelsinmarmelad, sopsorterade och köpte begagnat. Det är klart att allt det här påverkade mig. 

Hon var 18 år när hon var med i en stor tv-intervju för första gången. Mamman – som vanligtvis lämnade de fyra döttrarna ifred – gav henne ett råd, som hon har burit med sig: 

– Jag tyckte att det var jättestort att jag hade varit gäst i det programmet. Mammas enda kommentar var: "Man behöver inte le jämt." Jag blev ledsen och provocerad, jag ville ju bara vara sympatisk och härlig i tv-rutan. Men det var egentligen ett väldigt bra råd från en klok morsa. När man sitter i en intervjusituation vill man ju vara behjälplig. Man vill att det ska bli bra. Men där och då slutade jag att ta ansvar för stämningen. Det gäller alla situationer. Det kan gå så långt att de som står mig nära, familj och vänner, skäms för mig. Men jag tycker att det är spännande att se vad som händer om man inte jamar som en kattunge. Om man bara försöker vara sig själv. 

Hon drar ett konkret exempel från i vintras när familjen bodde i Kalifornien. Eva Röse blev utbjuden av en mamma till ett av barnen i klassen. Trevlig restaurang, skön miljö, ett glas vin i solskenet. Men de hann inte komma till varmrätten förrän kvinnan reste sig, smällde servetten i bordet och väste till kyparen: "Check, please."

– Hon blev så provocerad över att jag ifrågasatte hennes vidriga åsikter. Hon började prata om mexikanska gästarbetare, sedan kom hon in på både Syrien och svensk flyktingpolitik. 

Jag fick hög puls, det var så obehagligt. Jag tänkte: här sitter jag mitt emot en extremt välmanikyrerad, superrik och powerful kvinna som tror att det är okej att ta ett glas vin och prata så här. 

Eva Röse funderade ett slag: Skulle hon ta fighten? Hur skulle Alice ha gjort? Alltså Alice Bah Kuhnke, kulturministern, som är en av Eva Röses bästa vänner. 

Alice Bah Kuhnke hade nyligen berättat om när hon träffade Hédi Fried, som överlevde Auschwitz. Hon frågade Hédi Fried vad vi alla kan göra för att historien inte ska upprepa sig, och Hédi svarade: "Ni ska ta varenda fight."  

– Det tänkte jag på. Och jag tog fighten. Men det är läskigt och konstigt att göra sig väldigt obekväm när man är ny i ett sammanhang och därmed sårbar. 

Får påverka karaktären

Parallellt med att spela på Dramaten filmar Eva Röse. Fyra nya filmer om kriminalkommissarie Maria Wern ska det bli. 

– Vi kommer att få lära känna Maria ännu bättre. Jag har fått vara med och påverka karaktären. Förutom författaren Anna Jansson och manusförfattaren Fredrik T Olsson finns det ju ingen som känner Maria så bra som jag. De nya filmerna är samtida, på ett bra sätt. Och så ska vi se om vi inte kan gå den fanclub som vill att Maria och Sebastian ska bli ihop till mötes. Inspelningarna på Gotland är fantastiska. Det är fint att återvända till samma team och samma karaktärer. Vi är som en liten ensemble. 

Sist, är det något du vill skicka med till Ica-kurirens läsare?

– Ja, att vi alla har ett ansvar i vad vi förmedlar. Att man måste vara medveten om sin egen roll – i det stora och i det lilla. Att ta fighten och inte bara åka med.