Mötet: Chavia Ali tog strid för Syriens funktionshindrade

Ingen el, inget vatten, detonationer långt borta och nära. När kriget kom till Aleppo satt Chavia Ali som en fånge hemma i villan, hjälplös och orörlig i sin rullstol. Det var då attackhelikoptrarna dök upp.

– Jag tänkte att nu dör jag.

Men Syrien var ett hopplöst ställe för handikappade redan före kriget. Ett land i nästan total avsaknad av rullstolsramper, men med en utbredd skamkultur som hänvisar funktionshindrade till ett liv i skymundan. Och en regim som aktivt motverkar samhällsförändringar och slänger människorättsaktivister i fängelse. 

Mot alla odds lyckades Chavia Ali ändå bygga upp en organisation för funktionshindrades rättigheter, Syriens första i sitt slag. 

När presidentfrun Asma al-Asad plötsligt visade intresse, öppnades nya dörrar. Chavia Ali blev en kändis som tilläts prata handikappfrågor på bästa sändningstid i tv, i tidningar, med berömda skådespelare, överallt. Men med tiden förstod Chavia Ali att hon blev utnyttjad. 

Hon och organisationen hade “kidnappats” av regimen i propagandasyfte, i ett försök att framställa Syrien som så normalt, modernt och framstegsvänligt som möjligt.

Chavia Ali, som idag bor i Lund, berättar här sin historia för Icakuriren.

Kan du först ge en bild av läget för funktionshindrade i Syrien just nu?

– Det är hemskt. Det finns till exempel ingen värme. Nu är det vinter och alla fryser, men de funktionshindrade får frysa dubbelt så mycket eftersom de inte kan röra på sig så bra. Men det största problemet är striderna. Att det är så farligt. Som funktionshindrad kan du inte springa eller kasta dig i skydd undan granaterna utan bara sitta där, och vänta. På döden. Jag har själv upplevt det. Via internet har jag viss kontakt med handikappade i Syrien, och det första de säger till mig är: Snälla, ta mig härifrån. Hjälp mig att komma till Sverige.

Hur var det att växa upp som funktionshindrad i Syrien?

– Jag föddes i Kobane, en stad i norra Syrien som blivit känd över hela världen på grund av IS och de hårda striderna där. Nio månader gammal fick jag polio. Eftersom möjligheterna till behandling var så dåliga i Syrien, valde mina föräldrar att skicka mig till släktingar i Spanien. Jag återvände först som 13-åring, till Aleppo, och det var då mitt egentliga liv i Syrien började. Det blev katastrof direkt. Både kulturellt och på grund av mitt handikapp. 

– Jag kunde varken kurdiska, som vi pratade hemma, eller arabiska, som är Syriens officiella språk. Bara spanska. Så jag var tvungen att lära mig två nya språk, samtidigt. Jag kunde inte gå i skolan, som andra barn, eftersom skolorna i Syrien inte är handikappanpassade. Så jag fick studera hemma istället, med hjälp av privatlärare som min pappa betalade ur egen ficka, utan några som helst bidrag från stat eller kommun.

Var det någon särskild händelse som fick dig att bli aktivist för de funktionshindrades rättigheter?

– Jag hade jobbat jättehårt för att komma in på juristlinjen på universitetet i Aleppo. Första dagen där kändes som den lyckligaste i mitt liv. Men föreläsnings-
salen låg flera våningar upp, och hissen dit fungerade inte. Jag fick höra att den varit trasig i minst tio år. Vad skulle jag göra? Jag tog kontakt med administrationen, och en av de högsta cheferna där. En man som kunde ha fixat problemet på nolltid, om han bara velat. Men han var så oartig. Han förolämpade mig: “Varför ska du studera, du som inte ens kan gå? Vad ska du med en utbildning eller karriär till”, sa  han. Jag blev stum. Chockad. Ett tiotal andra studenter som befann sig i samma rum skrattade åt mig. Det var hemskt.

Det säger en del om attityderna mot funktionshindrade i Syrien?

– Ja. Ja. Men problemet var egentligen inte just den här mannen, utan attityderna i samhället stort. Händelsen gjorde mig hursomhelst deprimerad. Så pass att jag isolerade mig hemma i två månader. Jag funderade jättemycket. Skulle jag sluta studera? Flytta tillbaka till Spanien? Till slut bestämde jag mig för att stanna, och slåss.

– Jag grundade en organisation för funktionshindrades rättigheter. Till en början var det en väldigt liten grupp, bara verksam inom universitetet, med de totalt sex handikappade studenterna som fanns där plus några volontärer till. Första steget var att få igenom en anpassning av tentamensreglerna. En blind student kunde få den orimliga uppgiften att rita en karta. Motståndet var mycket starkt. Men till slut lyckades vi. 

Fanns det några liknande grupper i Syrien?

– Inte alls. Det existerade hundratals andra handikapporganisationer, men de jobbade enbart med välgörenhet. Alltså direkthjälp med pengar, mat, kläder, utrustning. Ingenting som hade med rättigheter att göra. Vi ville förändra samhället, ändra lagar. I takt med att gruppen växte, började jag bli känd i Syrien, och inom de internationella handikapporganisationer jag samarbetade med.

Samtidigt mötte du fortsatt hårt motstånd?

– Ja, dels en politisk misstänksamhet på grund av att jag är kurd. Många kunde inte tro att jag är politiskt oberoende, utan misstänkte att jag hade en dold kurdisk agenda. Så är det i Syrien. Och den attityden möter jag fortfarande.

– Dels var det många religiösa som inte accepterade mitt arbete. Konservativa, som ansåg att mitt handikapp-arbete går emot religionen. Inte heller alla funktionshindrade var nöjda. Många ville hellre ha välgörenhet, och såg ökade rättigheter som en lyx, inte en lösning på deras problem.

 

 

Plötsligt uppmärksammades du av presidentfrun Asma al-Assad, ni fick ökade anslag via henne och ert arbete såg ut att ta ordentlig fart. Kan du berätta hur första mötet med Asma al-Assad gick till?

– De ringde från presidentpalatset och sa att hon ville träffa mig. Jag blev jätte-glad, för jag tänkte att hon kunde hjälpa oss att få igenom stora förändringar snabbt. Jag blev förvarnad kvällen innan, sedan kom en av presidentens lyxbilar – svart, tror jag – och hämtade mig ungefär klockan nio på morgonen. Det var i Aleppo. En konstig sak var att chauffören kallade mig för Chavin, med “n” på slutet, ett smeknamn som vi bara använde inom familjen. Men dessa människor vet allt. Jag kördes till presidentfamiljens villa i staden – inget slott, utan ett helt vanligt hus med trädgård runt om – och möttes av en kvinna som sade “Hej!”. Det var Asma. 

– Vi började prata. Det var rätt avspänt. En helt vanlig konversation. Hon lyssnade intresserat, ställde insatta frågor. Det kändes som om hon verkligen ville förbättra vår situation. Jag tyckte hon hade jättebra åsikter.

En smart kvinna?

– Jag tror det. Och en vanlig kvinna. Inte alls presidentfru-lik.

Men ert samarbete blev inte som du tänkt?

– Nej. Efter första mötet tyckte jag det lät bra, jag var så hoppfull. Organisationen fortsatte växa, och vi kom att jobba mycket med media och information, en satsning som Asma hade en roll i men som vi påbörjat redan innan. Vi fick träffa kommunikationsministern, och om du tittar på syriska filmer från åren 2009–2011 ser du att handikappade har roller i flera av dem, en frukt av vårt arbete som vi var mycket stolta och glada över. Funktionshindrade och deras föräldrar hörde av sig hela tiden, med massor av tacksamhet och glädje, över att de här frågorna äntligen lyftes fram. Jag fick jättebra kontakt med en del skådespelare som Asma kände, jag ordnade små fester där de var inbjudna, och det var också ett sätt att få ut vårt budskap. 

Så vad var problemet?

– Det fanns ingen plan. Jag inbjöds till möte efter möte med Asma, det togs bilder av oss tillsammans, och varje gång hade jag med mig en mapp med idéer till verkliga förändringar men fick aldrig någon respons eller uppföljning. Ingen läste det jag skrivit. Jag frågade hela tiden: “Vilken är planen” men fick inget svar.

– Lite i taget förstod jag att det för regeringens del bara handlade om propaganda. Det var allt de fokuserade på, vad jag skulle säga i radio, i tv, till journalister. Särskilt efter att revolutionen utbrutit 2011 var de angelägna att lyfta fram Syrien som ett lugnt land, utan några problem, och i det blev jag utnyttjad som ett redskap. Kanske hade jag fel om Asma – det är möjligt att hon inte var lika intresserad som jag trodde. Eller så var det någon som stoppade henne från att gå vidare. Varje gång jag träffade Asma al-Assad tänkte jag ändå: En jättesnäll kvinna. Det gick liksom inte att tycka illa om henne. Men hon var maktlös, och gjorde ingenting. 

– Till slut avbröt jag samarbetet. Asma hade en egen handikapporganisation, och utbetalningarna därifrån stoppades. Jag fick papper på att vi måste lägga ner vår organisation 2012. Och så kom kriget. Regimen kunde inte förlåta mig, säkerhetspolisen hade börjat kontrollera mig jättemycket, och folk sa åt mig: Chavia, akta dig!

Hur var din situation när kriget nådde Aleppo?

– Jag satt hemma och lyssnade på smällarna och detonationerna. En massa oväsen, av många olika slag, som gjorde det omöjligt att sova. Ingen el, inget vatten och en massa andra problem, som tjuvar. Många tjuvar. Min elrullstol som stod parkerad framför huset blev stulen. Fast jag hade en vanlig också.

– Det började komma helikoptrar. En svävade precis ovanför vårt hus och började skjuta mot någonting långt borta. Jag tänkte att nu dör vi tillsammans, mamma och jag. För om helikoptern blir träffad störtar den ju rakt ner på oss. Så det var förfärligt. Jag har fortfarande mardrömmar om den tiden.

Vilka är dina planer för framtiden?

– Nu vill jag avsluta mina master-studier här i Lund, och sedan jobba med handikappfrågor internationellt. Jag planerar också att försöka hjälpa nyanlända med funktionshinder här i Sverige. De kan ha anpassningsproblem, känner inte alltid till sina rättigheter, och blir ibland utnyttjade. Av familjemedlemmar som utses till personliga assistenter trots att de inte är så lämpade, till exempel. Och när kriget i Syrien tar slut – då åker jag tillbaka dit och börjar om, från noll. Om de behöver mig där.