”Jag trodde att jag skulle lägga av med musiken”

Titiyo är sur. Det är någon detalj med nya skivan som tjorvar och hon har precis fått reda på att förutsättningarna för ett gig har ändrats – till det sämre. Som en inramning till hennes humör väller dessutom regnet ner utanför den anrika Stockholmsrestaurangen där vi sitter. På parketten ligger droppande paraplyer och vi lämnar blöta fotspår efter våra kängor.
– Men ikväll är det fotboll och jag är så peppad inför det! säger Titiyo och spricker upp i ett leende.
– Jag tycker väldigt mycket om sport och speciellt fotboll. Man får glädjas med sitt lag och blir man besviken glömmer man ändå bort det dagen efter.
För egen del har Titiyo mest sysslat med ridning. Det började med kusinens gotlandsruss när hon var 5–6 år och som vuxen kom hon av en slump i kontakt med westernridning. Det är precis vad det låter som: en ridteknik som har sitt ursprung i vilda västerns cowboys.
– Först rynkade jag på näsan åt det. Westernridning, så fånigt! Aldrig i livet! Men efter en dag var jag fast. Jag köpte en egen häst, hade chaps, hatt och sporrar och gick stenhårt in för det, säger hon och skrattar lite vid minnet.
Vad är det du gillar med att rida?
– Jag blir stark och pigg! Man orkar så mycket mer i stallet, för det händer något i hjärnan som gör att man får energikickar. Dessutom var det fint att ha en gemensam hobby med min dotter, vi åkte till stallet tillsammans.

Lyckokast med ”Så mycket bättre”

Ridsport är också förenat med en rad risker och för sju år sedan råkade Titiyo ut för en otäck olycka. Under en galoppfattning ramlade både hon och hästen, Titiyo slog i huvudet, svimmade och vaknade först av ambulansens sirener. Hon hade fått en ordentlig hjärnskakning.
– Jag blev väldigt påverkad av det, under ett par veckor efteråt var jag helt vimsig och glömde min plånbok överallt hela tiden. Sedan dess har jag varit lite mer försiktig, säger hon och ser sammanbiten ut.
Idag har hon ingen häst, men de som följde Titiyo i underhållningsprogrammet Så mycket bättre på TV 4 kunde se hennes ömma återförening med westernhästen Baba. Det var också i Så mycket bättre som fröet till hennes nya skiva, 13 gården, såddes. Eller som hon själv uttrycker det:
– Det var en sådan jävla tur att jag tackade ja till det programmet.
Titiyos nya album är helt och hållet på svenska, vilket är första gången under hennes drygt 25-åriga karriär.
– Jag upptäckte mig själv på svenska framförallt när jag skulle sätta mig med tolkningen av Ken Rings låt. Jag var tvungen att banta ner de A4-långa verserna till sång och jobba mycket med språket, vilket jag tyckte var kul. Då insåg jag också att svenskan låg mycket närmare mig än vad jag trott. Jag kände mig inspirerad och tänkte: Varför inte göra en skiva på svenska?

Tung, mörk period

Idéerna har dock inte alltid kommit lika lätt till Titiyo. Efter succéalbumet Come Along 2001 var förväntningarna höga från såväl skivbolaget som publiken. Men istället för att rida på en framgångsvåg hamnade hon i ett slags kreativt dunkel.
– Det kom ingenting. Inga idéer. Jag fick inget gjort. Jag ville jobba, men inte bara göra företagsspelningar. Det var en mörk period. Kring 2004–2005 var det väldigt tungt och jag trodde att jag skulle lägga av med musiken och utbilda mig till något annat. Det var en helt vansinnig tanke, faktiskt, säger hon och blir tyst för en liten stund.
Lyckligtvis kom det en vändning. En väg ut ur krisen.
– I efterhand kan man se att de där perioderna får hjärnan att börja jobba på riktigt. Man ändrar på saker i ren panik. Jag gick och köpte mig en riktigt dålig synt och satt hemma på nätterna och gjorde låtar i smyg som ingen någonsin skulle få höra. Fina, långa intron som aldrig skulle spelas på radion. Och så var jag igång igen.
Vad hände med ditt självförtroende då?
– Innan dess vågade jag inte lita på min intuition när det kommer till musiken, jag behövde alltid andra människor för att få bekräftelse. Men under den här perioden etablerade jag mitt självförtroende.
Hur är det med självförtroendet idag?
– Det är en evig kamp. Det vandrar omkring och är olika från år till år. Ett år kan jag känna mig väldigt vacklande, för att nästa år känna mig stabil. Det där ändrar sig i stora cykler. Det kreativa utgör en viktig grund för att jag ska kunna känna självförtroende.
– Jag känner mig absolut lyckligast på djupet när jag har gjort ett bra gig eller en låt jag tycker är fantastisk. Då backar dödsångesten tillbaka och jag känner mig oerhört vital, säger Titiyo med eftertryck, nästan som det var ett försvar.
– Jag har insett att det är det absolut viktigaste för mig. Jag blir en bättre människa, morsa, sambo och vän när jag får utlopp för min kreativitet och tar den på allvar.

Uttagen till skönhetstävling

Titiyo är uppväxt i en konstnärlig familj och hennes syskon, Eagle-Eye Cherry och Neneh Cherry är också välkända musiker. När de träffas blir det dock inte så mycket musiksnack kring middagsbordet.
Åtminstone inte om deras egna verk.
– Ingen av oss har stått framför spegeln som tonåringar och drömt om att bli popstjärnor. Vi springer inte på röda mattor heller, det viktigaste för oss är att göra musik. Neneh har fått mig att känna att det är det kreativa som räknas, inte själva artisteriet och branschen. Hon har satt ett lugn hos mig.
Har det aldrig varit någon syskonkonkurrens mellan er?
– Jag kunde bli sur när jag släppte skiva i Europa och den gick upp på listorna och jag fick göra intervjuer – så var rubrikerna ändå ”Neneh Cherrys lillasyster”. Jag var stolt över mina framgångar, men de nämnde knappt mitt namn. Det tyckte jag var bullshit. Men annars har vi hängt ihop och även om jag och Eagle-Eye inte är blodsliga syskon har vi alltid varit en liten grupp och inte hängt på varsin flank och konkurrerat. Du vet när man gick i skolan och folk sa ”Min pappa är polis”? Jag sa ”Min syrra är Neneh”.
Samtidigt som Neneh Cherry gjorde succé runt om i världen, började den då tonåriga Titiyo märka av ett nytt ideal på hemmaplan. Som en kontrast till 1980-talets signifikanta blonderade hårsvall och västerländska utseende, hyllades nu en annan look:
– Flashdance och Whitney Houston gjorde att det plötsligt var superhett att vara blandad. Jag blev uttagen till en skönhetstävling i gymnasiet och trodde att de drev med mig, men sedan insåg jag att det var hippt att se ut som oss.
Titiyo slog igenom med singeln Talking to the man in the moon 1989 och fick en grammis för Årets Nykomling 1990. Då hade hon inte hunnit släppa album än, det kom först senare.

Hon är en 90-tals brutta

Under det kommande decenniet var hon så tongivande i det svenska musiklivet att det är svårt att avgöra om det var 1990-talet som präglade Titiyo eller om det var Titiyo som präglade 1990-talet.
– Jag kallar mig själv för 90-talare. Jag är en 90-talsbrutta. 90-talet känns som min uppväxt, det var då jag hittade min identitet. Blev någon. Jag är också väldigt präglad av den musiken som hände då och det var så mycket nya kulturer som tog plats.
Samtidigt som soul, hip hop och nya subkulturer började etablera sig allt starkare i Sverige, blev högerpopulistiska partiet Ny Demokrati inröstat i riksdagen. Bert Karlsson och Ian Wachtmeister förde en främlingsfientlig retorik och det politiska debattklimatet förändrades.
Till följd av det uppblossade hatet väcktes en motrörelse fram och det arrangerades en rad antirasistiska galor. Titiyo uppträdde på många av dem, men att synas i offentligheten vid den här tiden hade också sitt pris:
– Jag fick hot och Expressen sa att jag stod på någon dödslista. Men jag tog inte åt mig på samma sätt som jag kan göra nuförtiden. På den tiden var det så oraffinerat, det kändes mest som ett fånigt missnöjestjafs. Jag tar det mer på allvar nu, säger hon och skruvar på sig i barstolen där hon sitter. 

Känslodrypande texter för geggigt

I dagarna släpper Titiyo sitt första egna studioalbum sedan 2008. Räkna inte med några smäktande kärleksballader.
– Jag insåg snabbt att jag inte kunde sjunga ”Jag älskar dig”, för sådana där känslodrypande texter funkar inte för mig. Det blir för geggigt. Jag älskar att den här skivan blivit så saklig, att den är berättande och ger bilder. Som i låten Taxi, säger hon.
Där sjunger Titiyo om att hon sitter i baksätet på en taxi, susar genom Stockholms gator under nattetid och tar den långa vägen hem istället för att dra ut på klubb.
”Fast hela Stockholm dansar men jag har gjort det där så länge sen innan ni började andas”
– Det finns en charmig dekadens i det där, men jag avslöjar att jag känner mig äldre, att jag inte orkar, men samtidigt får energi av det. Det är så jag känner mig nu.

Av Tara Moshizi