Att skaffa familj var ett av målen på Hannas önskelista. Idag är hon gift med Robin, som också är sjuksköterska, och tillsammans har de barnen Josef och Emmi.
Hanna Edman, 31 år, kan pränta ner ett flertal titlar på sitt visitkort: sjuk-sköterska, vd, tvåbarnsmamma, egenföretagare, äkta maka och… något mer? Javisst, ja: hon är rullstolsburen till följd av en cp-skada.
Hanna har dock bestämt sig för att det senare inte ska utgöra något hinder i tillvaron. Redan i tonåren lade hon upp en tydlig plan för sitt fortsatta liv.
– Jag ville vara som alla andra och ha det som ansågs vara normalt. Körkort, livskamrat, utbildning, jobb, barn…
Sedan såg hon till att bocka av punkterna, en efter en.
Det är en vanlig tisdagskväll hemma hos familjen Tomtlund Edman, som bor i en enplansvilla i området Hällbacken strax utanför Visby. Maken Robin stökar i köket och snart sprider sig den omisskännliga doften av stekt falukorv och makaroner i huset. En middagsklassiker bland Sveriges alla småbarnsfamiljer.
Sjuåriga Emmi spelar dataspel medan Josef, snart tre år, kilar omkring och delar ut kramar och pussar.
Likt en diskret skugga rör sig också assistenten Amanda i bakgrunden. Hon finns till hands, utan att göra något väsen av sig.
Kom för tidigt
Hannas berättelse börjar tidigt på eftermiddagen onsdagen den 2 januari 1980. Hanna Margareta Edman kom till världen elva veckor tidigare än beräknat. Hon var liten till växten, men föräldrarna var inte särskilt oroliga. Den nyfödda var pigg och livlig och hade inga problem att amma.
| Ganska snart kunde föräldrarna konstatera att Hannas ben var stela och korslagda, vilket gav problem vid blöjbytena. Hon tycktes också ha ont i höfterna.
Strax före ettårsdagen fick Hanna diagnosen Cerebral Pares, cp-skada. I hennes fall rörde det sig framför allt om nedsatt kontroll och styrka i musklerna och spasticitet till följd av ökad muskelspänning. Under barndomsåren genomgick Hanna en lång rad operationer och perioder av hård intensivträning på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Hanna minns hur hon våndades inför träningsveckorna. |
 Ställningen hjälpte Hanna att stå upprätt. Målet var att hon så småningom skulle lära sig gå. |
– Ibland försökte jag luras och säga att jag var sjuk för att slippa träningen. För den var inte alls rolig. Jag minns en övning när jag, iförd bara trosor, blev lagd på en matta medan två personer höll fast mig. Så skulle jag försöka krypa ur greppet. De ville mig väl, och gjorde sitt bästa utifrån den kunskap man hade då, men för min del blev det plågsamt och kränkande.
Ville hjälpa andra
Man skulle kunna tro att Hanna kom att avsky allt vad sjukvård innebar – i själva verket blev det tvärtom:
– Det var på sjukhuset jag insåg att jag själv ville jobba med detta i framtiden. Att hjälpa andra människor som var sjuka eller skadade.
Sagt och gjort. När grundskola och gymnasium var avklarade sökte hon sig till sjuksköterskeutbildningen. Efter avslutade studier fick hon en halvtidstjänst på ortopedkliniken vid Visby lasarett.
Visst hände det att en del patienter höjde ögonbrynen när sjuksköterskan Hanna kom farande i sin rullstol. Själv var hon dock alltid mån om att tona ner sin egen roll.
– Jag och min rullstol fick ju inte ta fokus från de patienter jag behandlade. Så ibland fick jag säga: “Glöm min rullstol – nu handlar det om dig!”
Som alltid hade hon en assistent till hands, om något oförutsett skulle inträffa.
– Inte så att assistenten hängde i hälarna, men hon fanns ständigt där, ett sms bort.
Hanna är troligen ensam i Sverige om att vara sjuksköterska med denna typ av cp-skada. Vid många tillfällen har hon mött personer som förutsatt att hon även har en utvecklingsstörning.
– Ja, fördomar och okunskap finns lite överallt.
En lapp i lådan
Men detta har inte hindrat henne från att ta kontakt med främmande människor. Och tur är väl det – för det var så hon mötte sin blivande livskamrat.
En dag, när Hanna tittade ut genom lägenhetsfönstret, fick hon syn på sin granne som nyligen flyttat in i våningen ovanför. Han hade långt mörkt hår som räckte ända ner till svanken.
| – Eftersom jag inte kunde gå uppför trapporna, av rädsla att ramla ner och göra bort mig, så lade jag en lapp i hans brevlåda. “Du kan väl komma ner och hälsa, vi kan ju ta en fika”. Han kom, vi fikade, och jag berättade allt om mig själv. “Om han inte gillar mig, då har jag i alla fall försökt”, tänkte jag.
Men Robin stannade kvar, och tre dagar senare hade han i praktiken flyttat in i Hannas lägenhet. – Det låter kanske fånigt, men jag tror faktiskt att vi var menade för varandra. Efter mindre än ett år var Hanna gravid. Glädjen grumlades vid första besöket på mödravårdscentralen, där hon till en början bemöttes med tveksamhet och tvivel. Skulle hon verkligen klara graviditeten och förlossningen? |
 Efter andra träffen var hon tvärsäker: hon skulle gifta sig med Robin. Två år senare var det dags. |
Men för Hanna var det självklart att behålla barnet.
– Ja, om andra klarar det, så varför inte jag!?
Idag kan hon konstatera att första året med Emmi blev tufft.
Märkliga kommentarer
Utåt sett framstod Hanna som trygg och stark – hon ville ju vara den perfekta mamman.
– Rent praktiskt funkade det. Det handlade mer om en känsla att inte räcka till. Särskilt den första tiden, då jag ibland tänkte: “Jag klarar inte detta! Ta tillbaka ungen!”
Inte blev det enklare av alla märkliga kommentarer från främmande människor som Hanna mötte då hon kom rullande med Emmi fastspänd i ett bälte på magen. Det hände att de stirrade misstroget och frågade “Är det din?”
– Jag har många gånger haft lust att fräsa tillbaka “Ja, vem skulle jag annars ha snott barnet av?”
Men istället för att bli upprörd över människors obetänksamma frågor, har hon försökt svara så lugnt och klokt hon kunnat.
Hanna har hela tiden känt ett stort stöd hos maken Robin.
– Om ett förhållande utsätts för svårigheter så finns ju risken att man glider ifrån varandra. Men med oss blev det snarare tvärtom – att relationen stärktes.
När Emmi blev större kunde hon själv förstå mammas tillgångar och begränsningar.
– Allt blev lättare, så min tanke var nog att inte skaffa fler barn. Men så började Emmi prata om ett syskon.”Du har ju redan mig, så då kan du väl lika gärna ha ett barn till!” menade hon.
För knappt tre år sedan kom lillebror Josef till världen. Och nu sitter han där, uppflugen i mammas knä, med en knubbig arm fastkrokad runt hennes nacke.
För drygt ett år sedan tog Hanna nästa steg i sitt yrkesliv. Hon blev vd i sitt eget aktiebolag, Assistantakuten Livskvalitet AB. Hon är arbetsgivare åt personliga assistenter och åker dessutom runt i landet och håller föredrag och utbildningar.
Det finns ständigt nya mål att sträva efter.
– Visst hade jag kunnat välja att vara mindre aktiv. Jag hade kunnat ligga i min säng resten av livet. Men det är upp till var och en att skaffa den livskvalitet man önskar, resonerar hon.
Det mål hon själv satte upp som tonåring – att få ett normalt liv – har hon numera reviderat.
– Ja. Det handlar inte längre om att bli som alla andra, utan snarare om att bli den jag själv är.
