Efter alla livskriser gick Tina Leijonberg in i väggen

– Nu känner jag mig på bättringsvägen, säger Tina Leijonberg. Depressionen hindrade henne från att jobba under ett helt år. Nu har hon flera projekt på gång…

Tina Leijonbergs liv har innehållit mer än rikligt med dramatik. Förlusten av en syster som dog alltför ung, ett kraftigt epilepsianfall under en filmpremiär och ett barn som förlorades i den sjätte graviditetsmånaden är bara några av de motgångar som hon har i bagaget.

– Egentligen är det inte konstigt att det till slut kom en ordentlig reaktion. Min depression har nog byggts upp under många år, konstaterar Tina nu drygt två år efter att hennes värld rasade samman på allvar.

Redan när hon var 8 år inträffade en traumatisk händelse som för alltid förändrade Tinas liv.

– Min tre år äldre syster, Viveka, fick ett epileptiskt anfall när jag var ensam med henne. Sedan den dagen har jag burit på en inneboende oro.

Hennes ängslan för systern visade sig vara befogad. 22 år gammal gick Viveka bort i ett epilepsianfall. Efter sig lämnade hon den två och en halv månader gamla dottern Ida med Downs syndrom. Idas pappa fanns inte längre med i bilden, vilket medförde att Tina fick ta ett stort ansvar för sin systerdotter.

– Sorgen gjorde mina föräldrar okontaktbara. De gick in i sin egen bubbla och lade över ansvaret för Ida på mig. Hon skrek hela tiden och jag gick runt med henne på armen nätterna igenom utan att förstå vad som var fel. Till slut visade det sig att hon hade tarmvred och måste opereras, berättar Tina.

Genombrott

Relationen till Ida, som i dag är 33 år och bor kvar i Tinas uppväxtstad Lund, har alltid varit stark. Ida delar intresset för sång och teater och är mäkta stolt över Tinas framgångar.

Sedan sitt stora genombrott i TV4:s dramaserie Tre kronor, 1994, har Tina synts i många olika sammanhang. 2004 sökte hon, i konkurrens med hundratals andra, sin absoluta drömroll då musikalen Mamma Mia skulle sättas upp i Stockholm. Efter många provspelningar återstod bara Tina och Gunilla Backman, som var den som till slut rodde hem det eftertraktade uppdraget.

Hela familjen på balkongen på S:t Hans gränd på Norra Fäladen i Lund. Mamma Ulla, Tina, 16, Maria, 20, Viveka, 19, och pappa Bengt. Den rödvitrandiga kjolen hade Tina sytt själv, lägg märke till de matchande vita träskorna. Mamma var hemmafru och pappa jobbade som förman på Tetra Pak.

– Att komma så nära men inte få den roll som man så länge drömt om kändes knäckande, medger Tina.

Det var dock en västanfläkt i förhållande till den tragedi som några år senare drabbade henne och sambon Jonny. 2007 visade det sig att deras väntade kärleksbarn hade ett gravt missbildat hjärta. Den långt gångna graviditeten avbröts med hjälp av ett piller och Tina tvingades föda fram sin döda lilla pojke.

Vid ungefär samma tid började Tinas son Theo, som nu är 16 år, få oförklarliga yrselattacker.

– Yrseln var så svår att Theo vid flera tillfällen ramlade av sin cykel. I fem år kämpade jag för att han skulle få en diagnos. Eftersom jag inte orkade vänta i sjukvårdskö sökte jag mig till den privata vården. Jag släpade med mig Theo till en massa läkare och spenderade säkert 60-70 000 kronor ur egen ficka, utan att få något svar på vad yrseln berodde på.

Ständig oro

Oron för sonen dränerade Tina på energi.

– Jag var hela tiden nervös för att han skulle få en yrselattack i trafiken och råka illa ut. Varenda sekund tänkte jag på det. Inte ens när jag var i Thailand på semester kunde jag slappna av. Min ständiga oro fick till följd att jag alltid var dödstrött.

Efter ett besök hos en barnläkare försvann plötsligt Theos yrsel. Den påfrestande tiden hade dock redan hunnit bryta ned Tina, som dessutom hade förlorat sin pappa under samma period.

Tinas systerdottern Ida har Downs syndrom. Här är de på Gröna Lund i Stockholm. Ida ville inte sluta åka Kärlekstunneln och jag minns inte hur många turer vi åkte, berättar Tina.

– En dag sommaren 2012 brakade jag bara ihop. Jag klarade varken av att träffa folk eller gå utanför dörren längre. När jag försökte åka tunnelbana fick jag sådan stark ångest att jag var tvungen att gå av tåget och lägga mig raklång på trottoaren.

– I tre månader låg jag hemma i soffan och glodde in i väggen utan att kunna förmå mig till att göra någonting. Jag tvingades hoppa av tre teaterproduktioner som jag hade skrivit kontrakt för. Det var omöjligt att jobba när jag mådde så fruktansvärt dåligt.

– Sambon Jonny, som har funnits vid Tinas sida i 13 år, var hennes stora stöttepelare när livet kändes nattsvart.

Dåligt samvete

– Det var jättetufft för honom att bära upp allting här hemma. Något av det jobbigaste med hela situationen var mitt dåliga samvete över att jag inte fick någonting gjort. Framförallt över att jag inte orkat engagera mig ordentligt i Theo.

När Tina sökte läkare för sömnproblem blev hon rådd att börja i kognitiv beteendeterapi. En vän rekommenderade en terapeut som Tina genast fick förtroende för. Med stor vånda tog hon sig an uppgifterna som terapeuten varje vecka gav henne i hemläxa.

– Den mest utmanande uppgiften jag fick var att åka in till stan och fika i minst en timme med min bästa kompis, Ylva, som annars alltid brukade komma hem till mig. Jag fick verkligen tvinga dit mig själv, men när jag klarade det släppte en del av ångesten och jag kände stolthet över att jag hade fullföljt mitt uppdrag.

Tinas sambo Jonny Wemmenstedt och sonen Theo, 5 år när bilden togs, diskar i köket. Jonny är musiker och låtskrivare och har arbetat i många år med Bosson.

I slutet av förra året gav sig Tina i kast med en annan utmaning. Efter stor tvekan bestämde hon sig för att ansöka om en plats i den officiella Abba-kören, som skulle bildas med anledning av gruppens 40-årsjubileum. Det faktum att hon blev uttagen till kören var kanske ingen högoddsare, men Tina fnyser åt förvåningen många uttryckt över att hon som etablerad artist har prestigelösheten att sjunga tillsammans med “vanliga människor”.

– Många tror att man är så speciell bara för att man är känd, men det är inget speciellt alls med mig. Jag är med i kören på precis samma premisser som de andra 49 medlemmarna. Att vi inte får något gage gör ingenting. Jag vill ju bara få sjunga. Det är så befriande och ångestförlösande!

Sparade pengar

– Jag njuter verkligen av att få vara del av en stor kör. Jag känner inget behov av att sjunga solopartier, men det var ändå underbart när jag i våras fick göra det till Benny Anderssons pianoackompanjemang, säger Tina med glittrande ögon och visar ett filmklipp från konserten på Abba-museet.

Depressionen hindrade Tina från att jobba under ett helt år. Eftersom hon inte orkade befatta sig med Försäkringskassan levde hon under den tiden på sparade pengar. Att komma tillbaka till arbetsmarknaden efter den långa frånvaron var inte det lättaste.

– Tyvärr har de uppdragsgivare som jag skulle ha arbetat med när jag blev sjuk inte erbjudit mig några nya roller, trots att de vet att jag mår bättre nu. Det är så typiskt den här branschen, utbrister hon med en suck.

Tina går fortfarande i terapi, men besöken sker med allt längre intervaller. Med terapins hjälp har hon lärt sig att sluta älta ledsamheterna som hon gått igenom.

– Jag är helt klart på bättringsvägen. Ett tydligt bevis på det är att jag intresserar mig för saker på ett helt annat sätt än tidigare. När jag var som värst deprimerad var kreativiteten totalt borta, men nu har jag flera projekt på gång. Bland annat håller jag på med en bok om min barndom. Jag planerar också att skriva en bok tillsammans med en kompis som är psykolog. Dessutom ska jag under nästa år medverka i Peter Flacks revy i Örebro.

Ännu har Tina inte gett upp hoppet om att få spela sin drömroll som mamman Donna i musikalversionen av Mamma Mia.

– Jag skulle så gärna vilja göra den rollen på Broadway. Många småler misstroget när jag säger det, men jag menar allvar. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att förverkliga min dröm, men det ska nog gå på något vis…

Tina med sitt lilla husdjur, kungspytonormen Bella.