• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Systrarna Ekblad: Visst händer det att vi förväxlas ibland

    De står varandra så nära som bara två systrar kan göra. De har gjort karriär på varsin sida om Bottniska viken, men ständigt längtat efter att få stå på scen tillsammans. Nu har deras dröm slagit in. Stina Ekblad och hennes yngre syster Ylva Ekblad turnerar tillsammans i höst, i både Sverige och Finland.

    Bild 1287936

    Fnissiga systrar med prinsessbakelser. Skådespelerskorna Stina och Ylva Ekblad njuter ofta av långa konditoribesök.

     

    De är så lika varandra att de hajar till när de ser den andras ansikte intill sitt eget i sminkspegeln. Och de vet ofta exakt vad den andra tänker. Dessutom har de med sig samma lågmälda humor från den lilla gården i Österbotten vid finska kusten, där de växte upp.

    – Visst händer det att man tar fel på oss, säger systrarna Stina och Ylva Ekblad som nu gör succé på Dramaten i Stockholm tillsammans, och ser ganska roade ut över att de förväxlas ibland.

     

    Efter att ha bott skilda åt i olika länder större delen av livet är de innerligt glada över att kunna ses med någon halvtimmes varsel och dessutom få arbeta sida vid sida. Det är något de drömt om länge. Att Stina Ekblad, som i mer än tre decennier varit en lysande stjärna på svenska teaterscener och gjort flera uppmärksammade filmroller, har en syster som också är en hyllad skådespelerska är kanske inte så känt här i Sverige.

     

    Skrattar ofta

    Ylva Ekblad har huvudsakligen gjort karriär i Finland med en lång rad bärande roller på teaterscener i Vasa, Åbo och Helsingfors. När Stina var där på besök en gång kom man fram och tackade för hennes lysande gestaltning av Anna Karenina – som Ylva spelat på Svenska Teatern i Helsingfors.

     

    Det glittrar av okynne i Stinas ögon när jag frågar vad hon gjorde då, om hon berättade att de tagit fel på henne och systern?

    – Neej, jag tackade, säger hon med ett tonfall som kan få en salong att bölja av skratt. När man får beröm så ..., tillägger hon utan att röra en min.

     

    Ylva nickar tyst och instämmande, som om det är en självklarhet att man gör så. Det finns en behaglig tillit och rymd mellan dem. Rösterna klingar på mjuk finlandssvenska medan allvar och skratt går i hop.

    – Livet blir lättare om man kan skratta och inte ta sig själv på så stort allvar, säger Ylva, och Stina flikar in att de fått den krassa humorn efter sin mamma. Den som tar ned högtidligheter till jorden.

     

    Bild 1287937

    Nu står systrarna Ekblad äntligen på scenen tillsammans. I höst turnerar de tillsammans i Riksteaterns/Dramatens uppsättning av Idlaflickorna.

     

    Deras samstämdhet är lika påtaglig så här i verkliga livet som när de förra året spelade mot varandra i Kristina Lugns "Idlaflickorna" på den svenska nationalscenen. Det är en mångbottnad pjäs om två kvinnor, eller rentav en enda, och blev en sådan framgång att de ska turnera med den i Sverige och Finland i höst. Turnén avslutas i deras hemstad Vasa och de hoppas att deras mamma kan komma då.

    – Hon är lite skröplig men det ska nog gå, säger de med en blick på varandra som liksom slår fast att det ska gå bra.

     

    Bondfamilj

    Lite känns det som att Stina ger Ylva ett löfte om det. Hon var sju år när Ylva föddes och berättar att det var som att få en egen docka att ta hand om. Tillsammans med deras äldsta syster bestämde Stina vad hon skulle heta.

     

    Pappa Karl var bonde och mamma Gertrud hemmafru. De fyra barnen fick ha en del av världen för sig själva. Man gick i skolan och musikskolan, både Stina och Ylva spelar klarinett, och man konfirmerade sig, för så skulle man göra. Men i övrigt fick de vara i fred. Från barndomen minns de också Hemmets Journal, som modern prenumererade på.

    – Åh, klippdockorna där var så fina, säger Stina förtjust och slår ihop händerna.

     

    Jag undrar om Ylva fick ta över dem när Stina som sjuttonåring gav sig av till Danmark för att bli skådespelerska. Men då skakar storasystern på huvudet och säger "neej, de var ju mina "! Så slänger hon en blick på Ylva och konstaterar att hennes pappersdockor minsann låg huller om buller. Ylva ler lite överseende, och kontrar med att berätta hur petnoga Stina var. Rollerna som storasyster och lillasyster har de kvar än i dag.

     

    – Ja, hon har synpunkter på allt, från vad jag har på mig till vad jag gör och säger, avslöjar Ylva med en kärleksfull glimt i ögonvrån, och Stina nickar bifall i deras systerliga jargong.

    – Jag har alltid sett upp till Stina och tyckt att det finns ett skimmer runt henne, fortsätter Ylva och det är lätt att se framför sig hur den äldre systern kom hem till gården där det fanns grisar och kor och målade upp sitt teaterliv.

     

    Hjärteprojekt

    Stina Ekblad var den första i släkten som valde den udda vägen och, som hon säger, plöjde en fåra bort från byn Solf. Ylva gick efter i fåran och gick på teaterhögskolan i Helsingfors. Men Stina är övertygad om att Ylva valt samma väg även om hon inte gått före.

     

    Bild 1287938

    Stina och Ylva växte upp i finska Österbotten. Här syns de med sina syskon samt mamma Gertrud (på bilden till vänster) och pappa Karl (på bilden till höger).

     

    Naturligtvis blev såväl föräldrarna som folket i byn stolta över sina begåvade flickor. Och på en samlingsplatta med svensk och finlandssvensk lyrik, som är Stinas hjärteprojekt, deklamerar även deras mamma, Gertrud Ekblad, en dikt.

     

    Under våren medverkade Stina och Ylva i varsin Strindbergpjäs på Dramaten.

    – Jag trivs bra här i Stockholm, säger Ylva. Det är bara nyttigt för min familj att vara utan mig ibland. Fast det är klart att jag längtar efter dem och flyger hem så ofta jag kan.

     

    Ylva har flyttat tillbaka till hembyn och har nära till modern som bor kvar på gården. Till skillnad från Stina har Ylva emellanåt varvat skådespelandet med andra jobb, men alltid kommit tillbaka med ny lust och glädje. Hon ammade sina tre barn, "men inte lika länge som Stina", som ju närmast väckte en folkstorm genom att amma sonen Adrian i flera år. "Har du slutat nu?", säger Ylva retsamt, med tanke på att gossen hunnit bli tjugo år.

     

    – Ylva är min bästa vän, parerar Stina varmt. Vi är ju två mogna kvinnor med samma bakgrund som dessutom delar passionen för samma yrke.

     

    Faderns död

    Under en period satte de ändå lite egna krokben i sin relation. Ylva förklarar att hon behövde plocka ned Stina från den piedestal som hon själv satt henne på, för att få perspektiv och inte tycka att precis allt med hennes syster var fantastiskt. Det är länge sedan nu och de betonar att det är nyttigt att också ifrågasätta varandra.

     

    Deras pappa gick bort förra året, 88 år gammal. De var hos honom in i det sista och berättar att det var sorgligt men vackert "som det skulle vara" när ett långt liv ebbar ut. Saknaden rister varsamt i luften när de talar om honom. Både Stina och Ylva har en barnatro och tycker det känns sannare att kalla sig kristna, i stället för att säga att de tror på något diffust.

     

    Senaste året har de kommit närmare varandra än någonsin och när de spelade mot varandra igen efter faderns död kände de att samspelet djupnat. När Ylva repeterade sin senaste uppsättning satt ibland Stina i salongen. Ylva säger att det kändes tryggt att ha henne där och att det är en enorm rikedom att stå någon så nära. Och när Ylva befann sig i Vasa en tid saknade Stina att kunna titta till henne titt som tätt. De tar långa promenader tillsammans och unnar sig ofta långa konditoribesök då de pratar i timmar om allt mellan himmel och jord.

    – Och bullar ska det vara till, säger Stina leende.

     

    Bild 1287939

    Systrarna Ylva och Stina Ekblad i logen på Dramaten. De kan varandra utan och innan, vilket de använder sig av när de står på scenen tillsammans.  

     

    Men det är inget som syns på systrarnas Ekblads flickaktiga figurer. För även om de numera är skådespelerskor med tyngd är de sig nog ganska lika från den tid då hade en egen värld vid gården i Österbotten. Där de fortfarande har varsin låda med klippdockor kvar.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!