• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Först nu kan jag njuta fullt ut av lilla Sophie!

    Ett nyfött barn och cancer hör inte ihop. Ludmilla Rosengren var inte så orolig för egen del, men hon var orolig för sina barn. Skulle de behöva förlora sin mamma? Och pojkarna som redan hade gått igenom så mycket.

    Bild 1288397
    Ludmilla Rosengren har funderat mycket på om Sophie har lidit av att hennes mamma blev sjuk när hon var så pass liten.

    Sophie kryper omkring under bordet och vill leka tittut samtidigt som Ludmilla sitter i soffan och berättar om tiden just efter att Sophie kommit till världen. Det som skulle bli en fin tid med ett nytt litet liv i familjen blev inte riktigt så då Ludmilla fick beskedet att hon drabbats av choriocarcinom, en aggressiv form av cancer som utgår från moderkakans celler.

    – Det passade inte ihop med bilden av mitt liv, konstaterar Ludmilla och tittar ner på Sophie. Ett nyfött barn och cancer hör inte ihop. Men för min egen del var jag inte så rädd även om jag självklart inte ville dö. Jag var mest orolig för mina barn. Skulle de behöva förlora sin mamma? Pojkarna hade gått igenom så mycket redan.

    För att förstå Ludmillas känslor fullt ut måste vi gå tillbaka lite i tiden. Att Sophie skulle komma till världen var nämligen ingen självklarhet. Ludmilla kände sig efter sitt fjärde barn nöjd. Hon blev mamma redan som 18-åring, till nu utflugna Emelie, och hade varit mamma i princip hela sitt vuxna liv.
    – När Oscar, som idag är 11 år, föddes var det ganska klart att han var den sista, berättar Ludmilla. Jag och min make Johan diskuterade saken igen innan jag skulle fylla 40 och kom fram till att det fick vara bra.


    Förändrade livet
    Men så hände det tragiska som för alltid skulle förändra Ludmillas och familjens liv. Den 14-åriga dottern Linnéa bestämde sig en kväll i maj 2008 för att ta sitt eget liv.
    – När Linnéa dog kände jag plötsligt en stark längtan efter ett till barn, säger Ludmilla. Fast det kändes också jättekonstigt med sådana tankar i en stund då allt var kaos.

    En kompis till Ludmillas söner hade tidigare förlorat sin lillebror och hans mamma kom hem och pratade med Ludmilla om hur man överlever att förlora ett barn.
    – Även om våra barn inte hade dött på samma sätt så var det väldigt givande, berättar Ludmilla. Jag frågade henne om hon skulle ha kunnat tänka sig att skaffa ett till barn, efter det som hänt, och hon svarade att hon inte skulle ha tvekat en sekund om hon hade varit yngre.

    Men hur länge skulle Ludmilla våga vänta? Det var något som hon funderade över.
    – Jag ville inte fly från sorgen efter Linnéa och den bearbetningen, men samtidigt var jag ju inte purung längre, förklarar hon.

    Det gick tre månader, sedan bestämde sig Ludmilla och Johan för att de skulle försöka få ett till barn. De försökte i tre månade utan att Ludmilla blev gravid, och efter ytterligare tre månader gick de till en fertilitetsklinik.
    – Då fick jag beskedet att jag var i klimakteriet och inte kunde få fler barn, berättar Ludmilla.
    Även om jag inte "tror på sådant" bestämde jag mig för att gå till en kinesisk läkare, fortsätter hon. Jag tänkte att om det ändå är kört kan jag ju prova vad som helst.


    Känslokrock
    Och efter drygt åtta veckor med akupunktur var Ludmilla gravid!
    – Det kändes helt fantastiskt. Men när jag fick veta att jag väntade en liten flicka blev det en krock med känslorna. Det hade inte gått ett år sedan Linnéa dog och jag skulle sörja och glädja mig samtidigt. Första tiden präglades av mycket skuldkänslor och jag hamnade i en fas där jag var väldigt osäker på om jag skulle klara att vara mamma. Men med tiden blev de känslorna inte de starkaste.

    Den 17 november 2009 var det dags. Ludmilla hade haft jobbiga förlossningar tidigare och det var bestämt att Sophie skulle komma till välden under kontrollerade former. Under förlossningen blödde Ludmilla en hel del men det var inget konstigt enligt läkarna. Problemet var att Ludmilla fortsatte att blöda. Veckorna som följde kunde hon vakna mitt i natten av störtblödningar och hon fick åka fram och tillbaka till sjukhuset i ambulans.  

    – Det var strax innan jul och jag blev återigen hemskickad utan uppföljning, berättar Ludmilla. Om jag inte blev bättre skulle jag höra av mig, och på annandagen fick jag en störtblödning igen. Jag tänkte: "Något måste vara fel".

    Den här gången togs det äntligen prover och dagen före nyårsafton fick Ludmilla beskedet: "Du har cancer".
    – Normalt är man kanske inte så dålig när man får ett cancerbesked. Men det här är en snabbväxande form av cancer. Jag var väldigt dålig, låg i sängen och fick bara några dagar senare börja med cellgifter. Samtidigt hade jag en sex veckor gammal bebis.

    Cellgiftsbehandling pågick i 19 veckor. Varannan vecka fick Ludmilla två dagars cellgifter, och varannan vecka tre.
    – Johan skjutsade Sophie till sjukhuset varje dag för att hon skulle få träffa mig när jag sov över där. Det var egentligen inte så mycket tid som jag inte var med henne. Och även om det inte var så här man hade velat att det skulle bli så var det en bra cancerform att få, om man nu ska få cancer. Den går nästan alltid att bota.
     
    Ludmilla berättar att hon och Johan har pratat mycket om det efteråt; kan Sophie ha lidit av att mamma Ludmilla blev sjuk när hon var så pass liten?
    – Men vi tror inte det. Johan var pappaledig och jag var sjukskriven så hon hade ju oss båda hemma. Jag låg mest på sängen med henne hos mig, men inte hud mot hud eftersom jag svettades ut cellgifter. Det hade nog varit värre om hon varit så stor som hon är nu.

    Den 11 maj förra året fick Ludmilla sin sista cellgiftsbehandling.
    – Vi skulle ha namngivning för Sophie strax därefter, berättar hon. Det var första gången jag kom ut i "verkligheten" och träffade alla igen. Det kändes som en återkomst till livet.


    Fira-livet-resa
    Och i slutet av maj reste familjen på en "Fira-livet-resa" till Portugal.
    – Jag var fortfarande ganska dålig då av behandlingen, men det kändes jätteviktigt att kunna göra den resan, framförallt för att markera för pojkarna att nu är det här över. Men jag var trött en lång tid efter att behandlingen var färdig.

    Ludmilla säger att det är först nu som hon är tillbaka. Kanske inte helt, men hon känner sig väldigt mycket starkare.
    – Man är så illa tvungen när man har en sådan här liten filur, säger hon och ler lite samtidigt som hon hjälper Sophie som vill upp i soffan. Många säger; "Du är så stark". Men vad har man för val? Antingen
    Bild 1288398
    Ludmilla tillsammans med tre av sina barn, Jonas, Oscar och Sopihe.
    lägger man sig ner och tycker att livet är orättvist, eller så lever man sitt liv utefter de förutsättningar som ges. Det kanske låter lite som en klyscha, men man måste ta vara på livet och det enda som betyder något är familjen.

    Sophies två bröder, Oscar och Jonas, kommer in i rummet för fotograferingen. Samtidigt berättar Ludmilla om ett radioprogram hon lyssnat på i bilen på morgonen.
    – Det diskuterades vad man är mest rädd för och det som bland annat nämndes var att förlora någon närstående och att drabbas av en allvarlig sjukdom. Och jag tänkte; "Ja, precis så är det". Men uppenbarligen klarar man det. Man klarar mer än man tror. De sista tre åren har förändrat mig radikalt som person. Det har blivit så tydligt vad som är viktigt i livet.

    Bild 1288399
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!