Anna Herdenstam blev sambo med sin mamma: ”Största utmaningen är att komma överens om vad vi ska äta”

Journalisten Anna Herdenstam och hennes mamma Ulla Magnusson tar emot oss i den stilrena funkisvillan i Tyresö som numera är deras gemensamma bostad. För mindre än ett år sedan satt mor och dotter i varsin lägenhet, i varsin stad – Anna i Stockholm och Ulla i Malmö. Det långa avståndet tärde på dem båda, i synnerhet på Anna som fick stresspåslag när hennes påringningar förblev obesvarade.

– Det tog mycket energi. Ibland kunde det gå ett dygn utan att mamma svarade i telefonen. Då brukade jag i stället kontakta grannarna och skicka in dem till henne.

– Ja, plötsligt stod de bara där och undrade om jag levde, minns Ulla med ett skratt. Då kanske mobilen var urladdad, eller så hade jag hade tappat den bakom soffan. Anna var jämt så orolig för mig.

Var orolig för sin mamma

Annas oro blev inte nödvändigtvis mindre när hon vissa helger kom ner till Malmö och fann Ullas kylskåp nästintill tomt på mat.
Ulla tyckte det kändes otryggt att släppa in främmande människor i lägenheten och motsatte sig därför hemtjänst. Och sonen Kalle som hjälpte henne med matinköpen kunde i sitt jobb som lokförare ibland vara borta flera dagar i sträck.

– Någon gång var du så hungrig när du skulle gå och handla att du svimmade i affären, erinrar sig Anna,

– Ja herregud, jag hade så lågt blodsocker att jag damp i golvet när jag stod i kön och skulle betala. Det slutade med att jag fick åka ambulans därifrån, fyller Ulla i.

Situationen blev alltmer ohållbar och Anna famlade efter en långsiktig lösning.

– Jag och min bror diskuterade möjligheten att försöka få in mamma på ett serviceboende som hon hade stått i kö till. Men då visade det sig att du hade glömt att betala köavgiften, kanske medvetet, konstaterar hon med en spefull blick på Ulla.

Närheten till dottern, svärsonen och barnbarnen lockade

Ulla hade onekligen svårt att skiljas från femrummaren i centrala Malmö som varit hennes hem i 27 år. Därför antog Anna att förslaget om införskaffande av ett gemensamt hus i Stockholm skulle få kalla handen. Till hennes förvåning blev Ullas reaktion den rakt motsatta.

– Jag tvekade inte ett ögonblick när jag fick frågan. Närheten till Anna, hennes man Mika och barnbarnen var det som lockade mig. Bara en sådan sak som att kunna samlas här på kvällen och äta middag tillsammans och prata. Det förekom inte i Malmö där jag satt ensam med färdigrätten som jag i bästa fall hade köpt.

Ullas entusiasm tog Anna på sängen.

– Eftersom jag inte hade räknat med att hon skulle tacka ja direkt blev det lite stressigt, speciellt som mamma hela tiden ringde och frågade: ”När ska vi flytta? Har ni hittat något hus än?” Många undrade om vi tänkte köpa ett hus med en liten ”attefallare” ute på tomten som mamma kunde bo i, men hela vitsen för oss är att ha ett gemensamt kök och matrum där vi kan umgås. Vi ville inte att mamma skulle vara själv och behöva be om lov att få komma in till oss.

41 år efter att Anna som 18-åring lämnat föräldrahemmet flyttade mor och dotter ihop på nytt – den här gången i sällskap av en äkta man, en tioårig bonusson och en livlig labrador. Ulla strör superlativer över trion som Anna förde med sig in i boet. På kvällarna sjuder huset av liv. Desto lugnare är det dagtid då Ullas sambos är på jobbet, i skolan och hos hundvakten. Ett par gånger per dag dyker det dock upp hemtjänstpersonal som förser henne med måltider och hjälper till med andra praktiska saker.

Propsade på hemtjänst

– Det var jag som propsade på att mamma skulle ha hemtjänst när vi flyttade ihop. Jag motiverade det med att det var för min skull. Men det var bara för att lura dig, avslöjar Anna vänd mot Ulla. Du tyckte ju inte att du behövde någon hjälp.

– Jo, det visste jag väl egentligen att jag behövde, medger Ulla som är positivt överraskad över hur väl det har fungerat med hemtjänsten.

– De allra flesta i personalen är väldigt trevliga och sätter sig ned och pratar en stund med mig. Jag blir omhändertagen hela tiden, ibland nästan lite för mycket. Man behöver ju göra lite själv också för att hålla i gång. Men jag är glad över att du tar in vatten till mig på kvällen och kliar mig på ryggen när jag ska sova, det är jag Anna. Om jag hade stannat kvar i Malmö hade jag nog gått ner mig ännu mer i min ensamhet.

Även Anna är nöjd med hur det generationsöverskridande boendeexperimentet har fallit ut.

– Det är skönt att ha mamma nära. Det ger en trygghet för mig också. Och sedan har vi roligt tillsammans. Fast ibland när jag är trött efter jobbet orkar jag inte prata så mycket. Då struntar vi i det och sätter på tv:n i stället. I går kväll såg vi en film om Maria Stuart tillsammans.

Utmaningar med att bo ihop

Flytten har uppenbarligen varit ett lyckodrag för hela familjen. Men visst finns det även utmaningar med att bo tillsammans över generationsgränserna, understryker Anna.

– I vårt fall är nog den största utmaningen att komma överens om vad vi ska äta till middag. Mamma är exempelvis inte mycket för sushi. Och så får mitt dåliga samvete mig ibland att skynda hem till mamma i stället för att gå ut med kollegorna.

– Så ska du absolut inte känna, försäkrar Ulla. I regel är ju Mika hemma på kvällarna. I går lagade han så god middag åt oss. Han hade verkligen ansträngt sig, berättar hon förtjust.

Anna och Ulla är överens om att Mikas bifall var en absolut förutsättning för deras samboskap.

– Det var det första jag frågade när Anna undrade om jag ville flytta ihop med dem: ”Tycker Mika detsamma som du?”

Skönt vara ensam ibland

Ulla har sitt sovrum och badrum på nedervåningen. Övervåningen där Anna och Mika sover har hon än så länge bara sett på bild. Det är för besvärligt att ta sig uppför trappan för henne som är beroende av rollator. Även om den 168 kvadratmeter stora villan ger generöst med personligt utrymme är det som bekant lätt att irritera sig på andra som bor under samma tak som en själv. Hur gör Anna och Ulla för att inte inkräkta för mycket på varandras integritet?

– Om Mika och jag behöver reda ut någonting mellan oss eller snacka om något annat som jag inte tycker att mamma behöver höra går vi en promenad med hunden. Eller så åker vi till vår stuga i Dalarna för att få lite space.

Behovet av lite välbehövlig distans från varandra då och då är ömsesidigt.

– När ni åker ut på landet kan du vara orolig för mig, Anna. Men det ska du inte vara för jag tycker bara det är skönt att få vara ensam i huset ibland. Och så blir jag ju så glad när ni kommer hem igen, fastslår Ulla.