Robinson-programledaren Martin Järborg: ”Att vara med familjen är min största lycka”

Majken och Bonnie, två pigga små cavapoo-hundar, rusar fram för att möta mig när jag kliver in genom dörren till Martin Järborgs hem på Lidingö. ­Bonnie är fortfarande valp – familjens senaste tillskott – och hennes sprudlande energi fyller snabbt rummet.

– Jag är egentligen ingen hundmänniska, jag är uppvuxen med katt. Men just den här rasen passar mig perfekt, säger Martin och skrattar. Varje morgon klockan sex hoppar de upp i sängen till mig, inte till min fru, och krafsar mig under hakan. Då vet jag att det är dags för en kissrunda.

Han berättar att han och hans fru till en början var helt överens om att hundarna aldrig skulle få sova i deras säng. Men efter ett tags gnyende gav de upp.

– Det är så jättemysigt och jag sover faktiskt mycket bättre med en hund intill. Jag läste någonstans att det sänker blodtrycket och att man kommer ner i varv och hjärtfrekvens genom att klappa en hund – det tror jag absolut på. De är ju inte mina barn, men de är till hundra procent en del av familjen.

Föddes i New York

Radhuset är varmt och inbjudande, med en hemtrevlig ­inredning. Längs ena väggen i vardagsrummet sträcker sig en bokhylla från golv till tak, fylld av romaner, biografier och facklitteratur. Numera försöker Martin allt oftare lägga undan telefonen på kvällarna för att i stället slå sig ner med en bok.

Det stillsamma livet på ­Lidingö står i stark kontrast till hans egen barndom. Till skillnad från sina barn, som vuxit upp på samma plats, präglades Martins uppväxt av ständiga flyttar. Hans pappa arbetade som diplomat och ­familjen flyttade ofta mellan olika länder. Martin föddes i New York, tillbringade sina första år i Islamabad i Pakistan och flyttade sedan, efter en tid i Uppsala, till Polen 1986.

Läs även: Titti Schultz om relationen till mamman: ”Vi hade magnifika bråk som gjorde att jag inte kunde bo kvar”

– Det är från Warszawa jag har mina allra första utlandsminnen. Vi flög dit i ett propellerplan och det serverades miniflaskor med vodka både till oss barn och våra föräldrar. Alla flyttar var förstås jobbiga och när jag skulle börja skolan kräktes jag varje morgon. Först trodde man att jag hade magsjuka, men snart förstod mina föräldrar att det handlade om nervositet.

Den största kontrasten uppstod när familjen lämnade det kommunistiska Warszawa för London.

– Jag hade just börjat känna mig trygg med språket, vännerna, kulturen och miljön. Samtidigt vande man sig, ­säger Martin.

Men den svåraste kulturkrocken kom när det blev dags att flytta hem till Sverige. När Martin började nian i Stockholm var det första gången han gick i en svensk skola.

– Det tog tid att komma in i det svenska skolsystemet och jag förstod snart att många hade barndomsvänner som de känt hela livet. Så har det inte riktigt varit för mig, vilket är ganska ovanligt här bland ­Lidingöborna.

Barnbarn till Bo Järborg

Alla dessa flyttar gjorde Martin tidigt uppmärksam på hur olika samhällen fungerar och hur politik, kultur och historia formar människors vardag. Kanske var det också där fröet till hans journalistiska intresse såddes. Att hans farfar var utrikeskorrespondenten Bo Järborg är något Martin bär med stolthet.

Visst kan ordet nepotism dyka upp när yrkesvalet går i arv, men för honom var det aldrig tal om genvägar även om han erkänner att han säkert fått ett och annat jobb tack vare sitt efternamn. Trots att farfadern försökte avråda sitt barnbarn från journalistiken växte en fascinationen för yrket fram, sprungen ur en genuin nyfikenhet på politik och internationella ­relationer.

Läs även: Kikki Danielsson tar avsked av publiken på turné: ”Nu får jag sjunga i duschen som alla andra”

Efter en kort sväng inom juridiken fann Martin till slut sin plats på Journalisthögskolan, där han kände sig både hemma och inspirerad.

– Det fria skrivandet var jag bra på, men sedan insåg jag att det var ännu roligare att göra etermedia. Det direktsända och omedelbara är det jag går igång på mest, säger Martin.

Drivs av att prata med människor

Han gillar känslan av att ­efter sändning så är det klart.

– Man förbereder sig och får ut det. Under sändning är det sedan bara roligt och därefter är man klar och kan börja ­fokusera på nästa sändning. Eller det kanske inte är helt sant – förr sa man ”sänt är glömt” och så är det ju inte riktigt längre. Nu ligger allt kvar som klipp på sociala ­medier.

Mötet med människor är det som driver Martin i yrket.

– Det roligaste är att få prata med människor av alla slag, från ministrar och politiker till skådespelare, poliser och helt vanliga personer. Alla har sin charm och det är alltid lika intressant.

Programledare för Nyhetsmorgon

Kaffe, frisk luft och kollegorna är de främsta anledningarna till att Martin orkar gå upp i tidiga ottan och ta sig till jobbet. Om Martin tar en promenad till TV4-huset ställer han klockan på tre på morgon, tar han bilen sover han en halvtimme längre.

– Så ofta jag kan väljer jag promenaden. Det är skönt att rensa huvudet över Lidingöbron, samtidigt som jag lyssnar på gårdagens nyhetssändningar. Då är jag uppdaterad lagom tills jag kommer fram.

Väl på jobbet möts han av kollegor som blivit som en ­andra familj.

– Vi delar känslan av att det är lite knäppt att vara uppe mitt i natten. Men teamkänslan är stark – från vakten i dörren till sminket, fotograferna och jag – alla jobbar mot samma mål.

Som programledare för Nyhetsmorgon ser Martin sin roll som ett sällskap för tittarna.

– Jag vill vara både uppda­terad och när­varande. Ge människor det viktigaste de behöver veta, men också något som bara är roligt ­eller tankeväckande. Ena stunden handlar det om kriget i Ukraina eller gängskjutningar, nästa om bullbak eller en Trisslott.

För Martin är kontrasterna inget problem.

– Så är ju livet. Man kan skratta samma dag som man begraver någon. Nyhetsmorgon ska spegla just det – alla känslor och situationer som ryms samtidigt.

Svårt att vara ifrån familjen

Under hösten har Martin också varit aktuell som programledare för Robinson – ett uppdrag han både blev förvånad och väldigt glad över att få. Han minns hur han själv satt bänkad framför premiär­säsongerna i slutet av 90-talet och senare har det blivit en tradition att följa programmet tillsammans med familjen.

– Min fru och dotter älskar Robinson. Men innan jag tackade ja var jag förstås tvungen att ta upp frågan hemma. Jag skulle ändå vara borta i Filippinerna i nästan åtta veckor.

Familjen behövde inte övertalas.

– Eftersom de älskar programmet var det inte svårt alls att sälja in jobbet. De ropade bara: ”Ja, gör det! Åk!”

Stödet hemifrån var självklart, men väl på plats kom saknaden ikapp.

– Det blev jobbigt, både för mig och för dem. Barnen är 12 och 13 och klarar mycket själva, men man är ju van vid att dela på allt det där vardagliga som gör familjelivet möjligt.

Martin Järborg om Robinson

Berätta om inspelningen, hur var det?
– Jätteroligt. Men också väldigt intensivt, på så vis att ­under sju veckor var jag bara ledig fyra dagar. Inspelningarna är också väldigt väderberoende. Roligast var, återigen, mötet med alla människor, deltagarna. Tuffast var att vara ifrån familjen. Men hallå, jag ska inte klaga. Jag fick pendla i en motorbåt till en paradisö och bo på ett hotell med AC.

Du måste också känna en press att hålla dig frisk?
– Verkligen. Men åker man till Filippinerna måste man nästan räkna med att bli magsjuk. Själv blev jag magsjuk två gånger. Men vi har ju ett svenskt läkarteam på plats och det är otroligt vilken sjukvård vi har. Jag fick dropp och antibiotika och blev frisk snabbare än snabbast. Jag har ju inte tid att vara sjuk.

Läs även: Mikael Sandström: ”Det var en ny känsla för mig, att se hela livet rasa”

Vad skulle du ta med dig för personlig sak om du vore ­deltagare?
– En tandborste. Jag klarar inte av att missa tandborstningen. Jag får panik så fort jag känner beläggning på tänderna. Det ska kännas glatt när man drar tungan över tänderna, det får inte vara minsta skavigt.

Martin berättar att han blev djupt imponerad av Robinson-deltagarna. Hemma i tv-soffan kan det verka enkelt att tycka till, men verkligheten är en annan.

– Vi släpper ner kompletta främlingar på en strand i 42 dagar. De har inte fått prata med varandra i förväg och allt de får är kokosnötter, vatten och solkräm.

Hur skulle du själv klara dig?
– Uselt! Jag sover dåligt med el, så hur skulle jag då sova på ett palmblad i fuktig värme, med sand överallt och omgiven av snarkande främlingar? Jag är värdelös på allt praktiskt, klaustrofobisk och höjdrädd. Jag hade aldrig klarat en tävling.

Varit gifta sedan 2010

Sin fru Camilla träffade Martin för över 20 år sedan. Det var den 18 juni 2004. Sverige hade just spelat 1–1 mot Italien i EM, tack vare Zlatans legendariska klackmål. Martin och hans vänner bestämde sig för att fira ute på krogen, något de aldrig hade gjort om Sverige förlorat.
På Metropolis på Riddar­holmen mötte han henne, ­Camilla, eller Milla som han kallar henne.

– Det första jag tänkte var att hon var jättesöt. Jag sa till mina kompisar: ”Kolla nu när jag går fram och gör bort mig.”

Vad som faktiskt sades råder det delade meningar om. Hon hävdar att han öppnade med ”Kommer du ofta hit?” Något som Martin bestämt förnekar.

– Om jag sa det, så var det i alla fall ironiskt, säger han och ler.

Två dagar senare tog de en fika. Sedan dess har de varit ett par. År 2010 gifte de sig och mer än 20 år efter första mötet är det fortfarande kärleken och skrattet som håller dem samman.

– Jag älskar henne så otroligt mycket. Vi har växt ihop, har roligt ihop och gillar samma saker: att resa, äta god mat, umgås med barnen.

Martin är den som lagar mest mat, främst för att han tycker det är roligare än sin fru men också för att han har mer tid.

– När jag kommer hem från en sändning försöker jag sova en stund, vilket oftast är omöjligt, och därefter har ju jag en massa tid för barn och hushåll.

Pappalivets utmaningar

Båda barnen är, likt sin pappa som är AIK:are, fotbollsintresserade. Medan sonen Frank helst står i hejarklacken och kollar matcher tittar dottern ogärna på matcher, men spelar desto hellre själv.

– Ada är helt ointresserad av att se andra spela. Vid ett tillfälle fick min mamma med sig en landslagströja som alla i landslaget hade signerat till Ada. Andra skulle ju bli helt exalterade, men hon brydde sig knappt. Däremot är hon hur duktig som helst och tycker det är jättekul att spela. Kolla här på den här frisparken och se ­vilken kraft hon har, säger Martin stolt och visar ett kort videoklipp som visar dottern när hon sätter ett snyggt mål.

Martin beskriver sig som lika delar bussig och rolig som tråkig i sin roll som pappa.

– Jag är mer benägen att säga nej än vad Milla är. Föräldraskapet just nu handlar främst om att stötta på rätt sätt. Men största utmaningen tycker jag är skärmarna. Dessa jävla skärmar och de konstanta skärmbråken!

Drabbades av hjärnblödning som barn

Hur är det egentligen med dina sovvanor?
– Jag har alltid haft mer ­eller mindre sömnproblem. Det har nog inte så mycket med mina arbetstider att göra. Margaret Thatcher sov ju typ fyra timmar per natt och även Churchill sov lite. Inga liknelser i övrigt, men brittiska premiärministrar och jag sover lite och klarar oss kanske bra med färre timmar sömn?

Vad gör dig lycklig?
– Att hänga med familjen. Min absolut bästa tid är fredag eftermiddag. Jag jobbar sällan fredagar och har inte den där magiska fredagskänslan i mig som många andra, men jag tror den hänger kvar så tydligt i mig från förr, när man under skoltiden började räkna ner mot helgen redan på torsdagen. Jag älskar fredag eftermiddag, gärna höst, när jag får stå i köket och laga mat med Milla och barnen runt omkring mig. Det äts snacks, spelas musik och pratas. Det, eller att vara på landet på Tjörn om somrarna, är nog mina absolut lyckligaste stunder.

Läs även: Niklas Ekstedts kämpiga skolgång har satt spår: ”Jag måste visa att jag kan”

Vad är det tuffaste du gått igenom?
– Det skulle nog vara när jag som 12-åring drabbades av en hjärnblödning. Under en gymnastiklektion fick jag plötsligt ont i huvudet, kräktes och såg dubbelt. Jag fick åka ambulans och hamnade på sjukhus där jag blev kvar i flera månader. Efter att jag blev opererad drabbades jag av både hjärnhinneinflammation och ryggmärgsinflammation som följd. Just då var det väldigt kritiskt, men så klart var detta trauma mer tufft för mina föräldrar än för mig. Men jag gick ur det utan några men.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Jag kan inte tänka mig att göra något annat än det jag gör nu. Jag älskar att göra Nyhetsmorgon och Nyhetsdagen, men skulle inte säga nej om jag fick frågan om ytterligare en säsong som programledare för Robinson. Rent privat hade jag gärna haft ett boende nere vid Medelhavet från januari till april, långt borta från det mörka och kalla några månader varje år.