I jakt på en gammal kärlek hittade Helena en ny!

Magnus hade brutit upp efter ett 20 år långt förhållande. Den påtvingade ensamheten tärde på hans humör och livet kändes som ett evigt mörker. Nu är han strålande glad och skiner i kapp med höstsolen när hans hand söker Helenas.

– Chansen att vi två skulle träffas och få det så här bra tillsammans var lika stor som att hitta en nål i en höstack. Det är som en vacker saga, säger Magnus Löf Pettersson, 49, medan vigselringarna reflekterar i det starka solljuset.

– Alla pusselbitar föll på plats direkt och då kände jag att det inte fanns någon anledning att vänta, säger Helena Löf Pettersson, 54, som var skild sedan tre år tillbaka efter ett nio år långt äktenskap när hon träffade Magnus.

– Jag saknade familjekänslan, att höra ihop med någon. Samtidigt är jag en spontan och intensiv person. Det var just därför som det blev vi två, skrattar hon och sneglar på Magnus.

En höstmorgon i slutet av november för två år sedan hajade Helena till när hon satt hemma i lägenheten i Växjö och läste Smålandsposten. Förstasidan hade en bild på hennes hemliga kärlek från högstadiet, killen som hon var för blyg för att närma sig.

Bilden väckte minnen. Kanske var han också singel…

– Gå in på Facebook och leta upp honom, fick hon till råd av jobbarkompisarna på Växjösjukhusets barnavdelning.

Det gjorde hon, men där fanns han inte. Men jobbarkompisarnas råd skulle ändå bli vinstgivande. Plötsligt dök det upp en profilbild av en kille som hade ett helt underbart leende.

– Jag skickade i väg en vänförfrågan utan att veta så mycket mer än att han bodde i Mörrum, tio mil från Växjö, och jobbade som snickare. Vad fanns att förlora? Ingenting. Det är sådan jag är, säger Helena.
Magnus hade nyligen skaffat Facebook och vänföfrågan från en kvinna han aldrig träffat satte myror i huvudet på honom.

– Hon såg trevlig ut och jag accepterade hennes förfrågan. Då fick jag se mer av Helenas bilder och frågade mina anhöriga om det kunde vara en släkting, men det var det inte.

Helena kände att hon var tvungen att skriva till Magnus och ge en förklaring till varför hon skickat en vänförfrågan. Hon skrev att hon var skild, hade två vuxna barn och letade efter någon att dela livet med, men hatade nätdejting.

– Det lät ju ändå som en kontaktannons, säger hon eftertänksamt.

Magnus var på kalas när det plingade i telefonen.

– Min systerdotter hjälpte mig att formulera ett svar.

Konversationen fortsatte och slutade med att de bestämde sig för att träffas kommande lördag och ta en fika. De skulle träffas hemma hos Helena. Magnus hade införskaffat en röd ros och ett doftljus. Han ringde på Helenas dörr och det var en pirrig känsla när den öppnades. Han blev varm inombords.

– Det här var kvinnan i mitt liv! Jag kände det direkt, säger han och minns den där fantastiska känslan som sköljde genom kroppen.

– Jag tyckte du såg trevlig ut. Men att du var mannen i mitt liv kände jag inte just då. Det tog en stund, poängterar Helena.

Rättare sagt några koppar kaffe senare när hon märkte hur rätt allt kändes. Och då tog det spontana över. Hon frågade Magnus om han tänkte åka hem på kvällen eller stanna kvar? Magnus svarade att det var upp till henne.

– Då öppnade jag en flaska vin. Sedan bokade jag bord på en restaurang. Vi hade så otroligt mycket att prata om. Och där pussades vi första gången.

När de kom tillbaka från utekvällen dök någonting upp i huvudet på Helena. Samtalet hon haft med en spåkvinna över telefon ett år tidigare. Hon tog fram minnesanteckningarna och de läste tillsammans. Det som hänt stämde nästan in på pricken och Magnus som normalt är skeptisk till sådant som inte kan förklaras fick tänka om.

– Jag fick rysningar, det var som att läsa om mig själv, säger han.

När Magnus körde hem dagen efter kände han sig som en ny människa. Hans trasiga själ hade börjat läka. En ny värld hade öppnat sig.

Två veckor senare träffades de igen. Då hade Magnus hunnit fylla år och Helena hade födelsedagspresent med sig. Två biljetter till en Per Gessle-konsert i augusti året efter.

– Jag var säker på mina känslor och ville signalera att vi skulle vara ett par på riktigt om ett år.

När hon några dagar senare började titta på förlovningsringar utbrast Magnus: “Du är totalt galen och läcker!”

Allt hände i rasande fart. Nyår firade de i fjällen eftersom Helena tidigare bokat stuga tillsammans med sin dotter och hennes kille.

– Jag hade aldrig tidigare stått på att par slalomskidor, skrattar Magnus.

På trettondagsafton, en dryg månad efter att de träffats första gången, växlade de förlovningsringar i glasbaren på Kosta Boda Art Hotel.

– Många blev lite chockade när vi lade ut det på Facebook. Omgivningen förundrades över att vi gjorde allting så snabbt. Men passionen var stark. Varför ska man vänta när allt känns så rätt?

Allting gick dock inte i en ljusskimrande rosa ton. Bara ett par veckor efter att Helena träffat Magnus fick hennes mamma beskedet att hon drabbats av lungcancer.

– Hon visste om att jag inte mått så bra efter skilsmässan och när hon träffade Magnus några dagar efter sjukdomsbeskedet log hon och sa att han kommit som en räddande ängel.

Magnus har sina båda barn varannan vecka, så att flytta var inte tänkbart för honom.

– Jag har visserligen inga hemmavarande barn, men stormtrivs med jobbet och har ett brett socialt umgänge i Växjö. Dessutom hade jag min sjuka mamma som jag inte vill lämna, säger Helena.

Tio mil var dock inget oöverstigligt avstånd för två nykära människor.

– Vi var båda överens om att ett särboförhållande passade bäst för tillfället.

Magnus hade friat strax efter förlovningen. Men Helena vågade inte planera något.

– Å ena sidan gladdes jag åt att vara nykär, å andra sidan var jag ledsen över att min mor drabbats av en dödlig sjukdom. Det var en slitsam tid.

Den första april i år somnade Helenas mor in.

– Jag ville så gärna att hon skulle få vara med på bröllopet, men hon var för sjuk för det. När hon gått bort ville jag och Magnus inte vänta längre. Vi tittade på ett datum och jag tyckte den nionde juni passade bra. Jag började leta efter en ledig kyrka. Jag hade sådan tur att Mörrums kyrka var ledig hela den eftermiddagen. Vi hade sex veckor på oss, berättar Helena.

Bröllopsklänning beställdes, festlokal hyrdes för bröllopsfesten och inbjudningarna skickades ut. Allt löste sig och det blev ett vackert bröllop. Inför kyrkoherde Carina Åstrand lovade de att älska varandra i nöd och lust innan de åkte i en gammal buss till de väntande festligheterna.

– Vi hade 90 gäster till bords och det var massvis med tacktal. Vi hade inte ätit bröllopstårta förrän runt midnatt.

Peter Le Marc har alltid varit Helenas stora musikidol och hon fick sitt livs överraskning under bröllopsmiddagen.

– En väninna till mig hade skrivit till honom och berättat hur mycket jag älskar hans musik. Han hade sjungit in en bröllopshälsning som väninnan spelade upp för oss. Då blev jag riktigt rörd. Jag blev även rörd när min dotter Elvira höll ett känslosamt tal där hon påtalade hur mycket Magnus betydde för mig, säger Helena.

Trots att de numera är äkta makar så lever de fortfarande i ett särboförhållande.

– Att vi bor på var sitt håll har fördelen att passionen hålls levande eftersom vi slipper den där grå vardagen som förr eller senare uppstår när man lever under samma tak. Ingenting säger dock att vi ska fortsätta leva som särbo, med tiden flyttar vi säkert ihop, säger Helena och hänvisar till vad spåkvinnan sade.

– Det skulle ta ett tag innan vi flyttar ihop och det verkar också stämma. Folk får tro vad de vill om sådant, men jag är i alla fall glad att den här spådomen slog in…