Jag kastade mig i bilen efter samtalet från min dotter

Som mamma till en 13-årig flicka tycker jag illa om att hon är utomhus på kvällarna. Jag har strikta tider för när hon ska vara hemma, hon får aldrig vara ute längre än till klockan nio på kvällen. Alla föräldrar har inte lika stränga regler, det har jag ofta fått höra.

Men jag tror att det är bäst för henne. Jag gör det ju inte för att vara elak. Jag gör det för att jag är rädd om henne.

I går kväll fick jag ett samtal från henne som verkligen skrämde mig. Klockan var bara halv åtta på kvällen, och hon var på väg till en kompis som bor bara en kilometer från oss.

– Det är en bil som hela tiden kör långsamt efter mig, mamma, vad ska jag göra? sa hon.

Hon verkade rädd.

Som tur är märkte hon bilen. Alla hade kanske inte tänkt så noga på det? Det är trots allt inga höga hastighetsgränser där vi bor. Jag slängde på mig en jacka och sprang ut till bilen medan jag fortfarande hade henne kvar i telefonen. Jag tror aldrig tidigare att jag har varit så rädd.

– Lägg inte på, mamma kommer! ropade jag.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Pojkarnas styvfar är kontrollerande och aggressiv

Jag kastade mig in i bilen

Min man stirrade förskräckt på mig när jag for ut genom dörren utan ett ord. Jag kastade mig nästan in i bilen och körde iväg. Hon kunde inte vara långt borta, jag skulle vara där om ett par minuter, men innan jag nådde fram till henne sa hon:

– Han stannar vid mig och vevar ner rutan. Ska jag svara honom?

Jag var livrädd.

– Säger han något då, känner du honom? frågade jag, fortfarande körande.

Jag hörde att hon pratade med någon, men kunde inte höra vad någon av dem sa.

– Om det är något, spring åt motsatt håll hem igen! ropade jag.

Jag fick kontakt igen, hon hade börjat gå mot mig. Bilen backade försiktigt bredvid henne, men plötsligt la han i växeln och körde iväg i full fart när jag kom.

– Han frågade om jag kunde visa honom vägen till någon gatuadress som jag inte är helt säker på var den ligger, men jag tror att det är gatan bortanför mormor, sa min dotter.

Jag sa att hon ALDRIG fick sätta sig i en bil för att visa en främling vägen. Hon visste ju det, sa hon, men han verkade väldigt trevlig och artig och ville bara ha hjälp att hitta rätt. Hon gissade att han var i tidiga 20-årsåldern, och han såg bra ut.

– Hade det inte varit för dig, skulle jag kanske ha visat honom vägen, sa hon.

Hemmets Journal Relationer

Läs även: Pernilla: Jag spårade min mans mobil – sen konfronterade jag honom

Tacksam för mobilen

Hennes ord skrämde mig. Vi var tvungna att ha ett långt samtal den kvällen. Inte alla förbrytare ser ut som gamla gubbsjuka män, förklarade jag. Det var just så de gjorde, i hennes huvud. En snygg ung kille som verkade så söt och snäll hade knappast för avsikt att skada henne, menade hon.

Hon är nog inte medveten om hur söt hon är, och förstår inte att hon kan skadas av unga snygga killar. I ett naivt flickhuvud är det tydligen inte så en brottsling ser ut.

Och kanske hade hon också rätt, i det här fallet. Kanske var det just en trevlig ung man som behövde hjälp att hitta rätt gatuadress. Vem vet. Men är det värt att ta den risken?

Vi vet det så väl, och vi hör ständigt om det i nyheterna. Ändå kan vi inte bli påminda om det nog ofta. Och jag insåg nu hur viktigt det är att få barnen att förstå att det inte finns någon mall för utseende eller ålder när det gäller människor med skrämmande avsikter. Det är viktigt att lära dem att vara på sin vakt, oavsett.

Så som samhället har utvecklats har vi inget annat val! Saker kan hända även med strikta ute­tider. En kilometer kan vara alldeles för långt att gå. Hädanefter ska jag skjutsa henne om hon tänker gå någonstans ensam.

Och jag prisar mig lycklig över telefonen. Den kan vara livräddande. Se till att barnet alltid har den med sig och vet att det snabbt ska ringa dig. Hellre ett telefonsamtal för mycket än ett för lite … 

Artikeln publicerades först hos Klikk.no, som också är en del av Story House Egmont. Artikeln är översatt och redigerad. Namnen i texten har ändrats för att värna om de inblandades anonymitet.