Peter Haber är hård mot sig själv – trots tittarnas kärlek: ”Jag är enormt självkritisk”

I en undanskymd hörna långt in på kaféet där vi stämt träff hittar jag Peter Haber. Det visar sig att han har suttit där en god stund. Anledningen till den tidiga ankomsten är att han vill hålla sig ur vägen för städhjälpen som fejar i hans och sambon Lena T. Hanssons hem en bit bort. Städfirman som de anlitar betalas vitt, framhåller ­Peter. Liksom sitt alter ego, polisen Martin Beck, är han en samvetsgrann typ med ett starkt rättspatos. Ordning och reda är också ledord för Peter under filminspelningarna.

– Jag brukar säga att jag är påläst, punktlig och nykter. Det är det jag kan ge producenten. Jag tycker att jag beter mig rekorderligt. Exempelvis har jag inte känt att jag varit på de anklagades sida i metoo-debatten. Jag tror att jag aldrig har utnyttjat min position i förhållande till någon, konstaterar han självrannsakande.

När det kommer till privatlivet finns det dock uppenbara skillnader mellan Peter och rollkaraktären Martin.

– Beck är en ensamvarg. Dottern och barnbarnet är det enda umgänget han har nu när grannen är borta. Jag däremot är en sällskapsmänniska som njuter av att ha familj och goda vänner omkring mig.

Peter Haber om vännen Ingvar Hirdwall

I april 2023 decimerades Peters vänkrets med en central person: skådespelarkollegan Ingvar Hirdwall som var hans motspelare i de omtalade balkongscenerna i Beck som numera utgör ett stycke modern filmhistoria. Deras vänskap tog sin början redan 1992 då Ingvar spelade mullvad och Peter råtta i familjeföreställningen Det susar i säven på Stockholms stadsteater.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Bengt Magnusson minns sitt värsta ögonblick som nyhetsankare: ”Efter sändningen kom tårarna”

– Vi började umgås och kom fram till att vi hade samma favoritförfattare när det kom till dramatik; Harold Pinter. Scenerna mellan Beck och grannen är ju lite Pinter-artade i all sin absurditet. Som skådespelare hade Ingvar en djupt bottnad ärlighet i allt han gjorde. Som privatperson var han oerhört rolig och vänkär. Man kunde prata om allting med honom. Ingen av oss mådde bra när det var fullmåne. Därför brukade vi alltid höra av oss till varandra då fullmånen avtecknade sig på himlen.

Även om Ingvar var 88 år fyllda kom hans dödsfall oväntat.

– Jag blev väldigt chockad eftersom jag hade trott att han skulle bli 110 år gammal.

Så småningom fick Peter tillsammans med resten av världen veta att Ingvar begått självmord. När jag undrar hur han reagerade på beskedet blir blicken mörk och sorgsen.

– Att det är så otroligt tragiskt att Ingvar inte fick hjälp att komma över sin depression. Det känns förfärligt, tycker jag. Vi lever i ett samhälle där det finns tillgång till så många sorters hjälp, men inget av det kom Ingvar till del. Det är en tragedi. Ingvar är omistlig.

Undviker sina egna filmer

Hela 50 balkongscener med refererande till den obligatoriska ”stänkaren” blev det för järnduon Hirdwall-Haber.

I den 51:a filmen stod Peter ensam och skålade upp mot himlen. Sedan dess har han gjort ytterligare tre Beck-filmer utan sin parhäst. Den senaste, I skuggorna, kretsar kring gäng­våldet i Stockholms förorter. När vi sammanstrålar har jag nyligen tittat på filmen, till skillnad från Peter som sedan många år tillbaka avstår från att se produktionerna som han medverkar i medan de är premiärfärska.

– Jag bestämde mig för det efter att på ett tidigt stadium ha sett Tomten är far till alla barnen. När jag förhandstittade på den tyckte jag att ingen av mina intentioner märktes och att jag såg konstig, rent av för jävlig, ut. Så där känner jag alltid när jag ser mig själv på film för tidigt. Framför mig är ett antal oerhört begåvade och ibland nästan vackra kollegor. Mitt i alltihop figurerar någon som jag inte begriper mig på varför de över huvud taget ­anlitade, och den personen är jag. Väntar jag något år kan jag se filmen utan att bli så där felaktigt självupptagen.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Loa och Rosy Falkman har varit ett par i över 50 år: ”Vi kan inte tänka oss ett liv utan varandra”

Att omvärlden betraktar honom med helt andra ögon än han själv framstod med all önskvärd tydlighet häromåret då Peter hyllades på längden och tvären i TV4-programmet Vilket liv!

– Det var en underbar upplevelse. Som ett rus! Om det hade någon effekt på självkänslan? För några dagar kanske, inte längre än så, fastslår han med ett litet skratt och fortsätter:

– Jag är enormt självkritisk och har ett väldigt dåligt självförtroende. Inte precis när det är ”tystnad tagning, kamera”, då tycker jag det går jäkligt bra. Men sedan kommer alltid efterkvalen: Hur blev det här egentligen? Det är svårt att säga var det härstammar ifrån, men det måste väl ha någonting med min barndom att göra. Att jag inte tyckte att jag räckte till och kände att jag inte riktigt var så som mina föräldrar önskade att jag skulle vara.

Förträngda minnen från barndomen

I sitt sommarprogram 2025 skildrade Peter ocensurerat uppväxten med en krigstraumatiserad pappa som flytt från efterkrigstidens Tyskland och dränkte sin ångest i alkohol och en mamma som inte kunde hantera varken sina egna eller sina barns känslor kring familjesituationen utan emellanåt bröt ihop i ångest­attacker på köksgolvet. Att ­Peter i åratal hade förträngt de värsta inslagen ur sin barndom blev uppenbart efter ett samtal med dottern Nina som i sin tur hade samtalat med Peters sex år yngre syster Katarina.

– Nina beskrev hur min ­syster bevittnat att jag fått en rejäl örfil av pappa. Jag blev alldeles chockad eftersom jag inte kom ihåg det tillfället. Det där väckte någonting i mig som fick mig att börja tänka på min uppväxt. Plötsligt kom förträngda minnen av hur jag fick en hel massa stryk av pappa tillbaka till mig. Det var rätt jobbigt att berätta om det i sommarprogrammet, samtidigt som det var skönt att få det ur sig.

Peter Haber hoppade av scenskolan

En amatörteatergrupp blev Peters flykt från den dysfunktionella hemmiljön. Den sceniska konstarten fanns på sätt och vis redan i blodomloppet. Fadern hade varit scenograf hemma i Tyskland innan han kom till Sverige, och morfadern Guido Valentin var utbildad på Dramatens elevskola – föregångaren till Stockholms scenskola som Peter antogs till som 18-åring. Något examensbevis därifrån inkasserade han dock aldrig. Efter två år på scenskolan hoppade han och två lika karska studiekamrater av utbildningen för att flytta söderut och starta sin alldeles egna teater; Skånska teatern som kom att få sin bas i Landskrona.

– Det blev en skandal att vi slutade i förtid. Skolledningen var väldigt förbluffad över avhoppen, men vi var unga och galna. Jag hade nio fantastiska år på Skånska teatern. Visserligen var vi fattiga som kyrk­råttor, men vi vågade göra ­precis det vi ville, alltifrån klassiker till revyer.

Hemmets Journal Intervjuer

Läs även: Claes Malmberg är nöjd med tillvaron – trots cancern: ”Jag kan inte kräva mer av livet”

Konfronterade aldrig föräldrarna

I publiken satt allt som oftast Karl-Egon och Gudrun Haber, stolt iakttagande sin förstföddes bravader på scenen. Ingen av dem fick vara med tillräckligt länge för att se Peter göra filmdebut och så småningom bli Martin Beck med hela svenska folket. Gudrun avled i cancer 1980, blott 53 år gammal. Åtta år senare gick även Karl-Egon ur tiden.

– Han dog av sorg som han dövade med alkohol. Det var synd att jag aldrig hann konfrontera mina föräldrar. Jag hade väldigt gärna velat fråga dem varför de handlade som de gjorde under min barndom.

Efter en fyraårig sejour på Folkteatern i Gävle anställdes Peter vid Stockholms stads­teater. Slumpen, eller kanske var det ödet, placerade honom i samma produktion som blivande livskamraten Lena T. Hansson. Han hade en treårig dotter, hon en tvåårig son. Med tiden fick de gemensamma sonen Viktor. Vid det här laget har Peter och Lena hållit ihop i 38 år. En bedrift som inte många lyckas med. Vad tror Peter är förklaringen till deras relations beständighet?

– Naturligtvis en djupt rotad kärlek till varandra. Och respekt och ärlighet. Kärlek bygger på att man fortfarande är intresserad av den andra personen, och att man kan kompromissa. I grund och botten är Lena och jag oerhört olika. Jag har inget tålamod, medan Lena besitter ett enormt tålamod och en kolossal envishet. Vi möts på något sätt i våra olikheter.

Fick panikångest på scen

Bristen på tålamod var anledningen till att Peter tidigt i karriären gav upp alla regi­ambitioner. Däremot låter han sig gärna regisseras av Lena som har satt upp två pjäser där han gjort huvudroller.

– När vi arbetar ihop är vi väldigt noggranna med att inte fortsätta prata jobb när vi kommer hem. Vi har alltid obehindrat kunnat skilja på yrkesrelationen och den privata relationen.

Nu när han inte har rumsterat omkring på någon scen på snart åtta år kan Peter längta efter att få en riktigt maffig teaterroll att bita i. Annat var det i slutet av 1990-talet då han tvivlade på om han någonsin skulle kunna återvända till tiljorna igen.

– Det var en period när jag inte kunde stå på scenen därför att jag fick en sådan panik­ångest. Jag lät bli att spela teater eftersom jag tyckte att det var ytterst obehagligt. För att komma underfund med varför i hela fridens namn jag mådde så dåligt av att stå på scen efter att tidigare ha tyckt att det var underbart gick jag i terapi.

Något riktigt svar på vad rampfebern bottnade i lyckades terapin inte ge honom, men en positiv effekt hade den sannolikt ändå. Efter fem års frånvaro från scenen fick Peter ett oemotståndligt erbjudande om att spela huvudrollen i Shakespeares komedi Stormen.

– Jag frågade mig hur det skulle gå, men lika plötsligt som scenskräcken hade kommit var den borta. Det var fantastiskt att erövra scenrummet igen.

Nära Andlighet

Läs även: Skådespelaren Matias Varela om när livet känns tungt: ”Då blir man jävligt andlig”

Dottern Nina är också skådis

Peter har aldrig gjort någon hemlighet av att han har ett hetsigt temperament som ibland har kunnat ge sig till känna i arbetssammanhang.

– Ja, det har det verkligen gjort. Mestadels är det mig själv jag blivit förbannad på – för att jag inte kan texten eller minns vad vi har kommit överens om. Men det gick ju ändå ut över andra. Fast det där har lugnat ner sig. Numera håller jag ilskan för mig själv. Jag svär inåt i stället för utåt.

Hemma har Peter varit långt ifrån den envåldshärskare till pappa som han själv växte upp med. Likaså har han avhållit sig från att styra barnen i någon specifik karriärmässig riktning. Därför blev han mäkta förvånad när dottern Nina för ett par decennier ­sedan ringde honom och talade om att hon hade antagits till ­Teaterhögskolan i Göteborg.

– Hon hade inte sagt ett ord om att hon hade sökt olika scenskolor. Det var antagligen för att hon visste att jag, om hon misslyckats med att komma in, skulle säga: ”Det finns så många underbara yrken, Nina. Du kan bli blomsterförsäljare eller läkare i stället.” När jag fick reda på att hon hade kommit in på Teaterhögskolan blev jag jättestolt och glad. Jag vet att jag är jävig och som pappa inte har rätt att uttala mig, men Nina är en störtbegåvad skådespelare och regissör.

30 år som Beck

Särskilt nöjd är Peter över att Nina, efter många år med Göteborg som bas, nu har flyttat tillbaka till Stockholm med sin man och deras två söner. Barnbarnen har storligen berikat livet. Peter ser uppriktigt lycklig ut när till­varon som morfar kommer på tal. I övrigt är han inte särdeles positivt inställd till allt det som medföljer den stigande åldern.

– Jag har väldigt svårt att acceptera åldrandet eftersom jag inte känner mig som 73. Fortfarande sitter jag med hörlurarna och lyssnar på rock’n’roll. Ibland blir jag ­väldigt olycklig när jag märker att det inte fungerar att göra vissa saker längre eller att jag får ont. Det irriterar mig, bekänner han.

Nära Andlighet

Läs även: Clownen Manne fick ny livsbild efter sin NDU: ”Jag befriades från tankar på att göra som man borde”

Sedan några år tillbaka lider Peter av polyneuropati – en nervsjukdom som fått honom att tappa känseln i fötterna och gör honom rädd för att ramla. I vintras föll han mycket riktigt ute på den hala trottoaren, så illa att det blev en fraktur i ena benet. Gipset har åkt av bara några dagar innan vårt möte, precis i tid till att inspelningen av nummer 55 respektive 56 av Beck ska inledas. Nästa år firar Peter och Martin Beck 30 år tillsammans. Varje gång Peter får ­frågan om att göra fler filmer i serien överlägger han noga med sig själv innan han signerar kontraktet. Hittills har lockelsen att möta kollegorna och utforska ännu ett skrymsle i poliskommissariens komplexa personlighet övervunnit lusten att stanna hemma och läsa böcker eller titta på fotboll.

– Men en dag kommer jag att säga stopp. Det har jag kommit överens med mig själv om. Jag är expert på att vara ledig. Eftersom jag är så bra på att fylla dagarna ändå vet jag inte om jag skulle sakna själva jobbet så hemskt mycket. Snarare skulle jag nog sakna känslan av att vara efterfrågad, vilket naturligtvis är väldigt bra för egot. Och så kommer jag absolut att sakna Martin Beck den dagen det blir dags för oss att skiljas åt.