Helena Bergström: Jag är inte arg, jag är engagerad

Regissören Helena “gör press” för filmen En underbar jävla jul, årets svenska julfilm med huvudrollsinnehavare som Maria Lundqvist och Robert Gustafsson. Helena avverkar tidningsintervju efter tidningsintervju, och skojar om att det gäller att hålla reda på vilken tidning som hon pratar med.
– Jag blev intervjuad av Amelia häromdagen. Jag satt hela tiden och trodde att det var Expressen Min Hälsa. När samtalet gick mot sitt slut sa jag: “Nu har jag ju inte pratat någonting om min hälsa.” “Vill du göra det?”, undrade en förvånad reporter. Hon trodde antagligen att jag ville tala ut om en sjukdom.
Säger Helena, och skrattar högt.
Sen visar hon mobiltelefonbilder på hundar och hästar.
– Det här är min tredje hund, honom fick vi i tisdags.

Viger helgerna åt hoppträning

Mobiltelefonen är en kär ägodel. Maken Colin brukar skämta om att “mobiltelefonen uppfanns för Helena Bergström”. Hon vill alltid kunna vara nåbar om någon i familjen vill få tag i henne. Eller kanske snarare – om hon behöver ringa någon av dem.
– All oro. Det är skitjobbigt. När dottern åker till Grekland och man inte får tag på henne… Åh, vad jobbigt. De flesta föräldrar kan nog känna igen sig i det här.
Helena har nyligen fyllt 51, och barnen börjar frigöra sig. Dottern Molly har till och med flyttat hemifrån. Helena har fått tid över, och viger helgerna åt sin hobby: hoppträning på en ganska avancerad nivå. Då och då deltar hon i hästtävlingar runt om i Sverige. Yrkesmässigt har hon fattat ett beslut.
– Femtio var en brytningspunkt. Jag har kommit fram till att jag trivs bäst i den roll jag är i just nu – den regisserande. Att få tänka hela tankar. Att få berätta helheten. Jag älskar att spela, jag älskar teatern. Men det måste finnas ett mentalt fokus hos mig. Nu är jag en regissör som spelar ibland, inte tvärtom.
En underbar jävla jul är en komedi om den nya, alternativa familjen, där relationer ställs på sin spets under årets mest familjeheligaste dag – julafton. Filmen tangerar det mesta som Helena är intresserad av – könsperspektiv, fördomar, rasism, relationer…
– Den tassar på alla äggskal som finns. Den är mitt bidrag till det som pågår omkring oss just nu i form av rasism och flyktingkris. Filmen handlar om tolerans och om hur fördomsfulla vi alla kan vara. Sexuell tillhörighet, vilket land man kommer ifrån, nya familjekonstellationer – vi täcker in alltihop, med en humoristisk tvist.

Lämnade filmfesten

Helena Bergström har alltid varit intresserad av genusfrågor. På teatrarna brukar kollegorna säga: “När Helena kommer gåendes i korridoren så sprätter det åt alla håll. Då går alla in på sina rum.” På Scenskolan undrade lärare och kurskamrater: “Helena, varför är du så arg?”. Hon svarade: “Jag är inte arg, jag är engagerad.”
Som den gången en ung Helena blev headhuntad för att åka till USA och provfilma. Hon handplockades av en talangscout, på ett sätt som påminde om när en ishockeyspelare blir “draftad”, och hon gav sig iväg västerut.
– Men de pratade om oss skådespelare – framförallt om kvinnorna – som jag pratar om min häst ungefär. De kommenterade högt: “Vilken hy” och så vidare. Jag bara reste mig och gick ut därifrån. Jag tänkte: “Vad ÄR det här?” Jag fick fullständig spader.
– Samma sak när jag var på en filmfestival i Sydeuropa och hamnade bredvid en Very Important Person, och allt som förväntades av mig var att jag skulle sitta och vara kvinnligt fin. Vid förrätten ursäktade jag mig och sa att jag behövde gå på toaletten. Istället gick jag raka vägen till en taxi och åkte tillbaka till hotellet.
Förr har hon fått ångest för sina utbrott. Nu har hon gått genusutbildningar, och förstår varför hon blir arg.
– Jag har fått kunskap, jag kan därmed hantera situationer på ett nytt sätt. Om jag bara vrålar: “Jag har faktiskt samma rättigheter som Tommy Berggren“, så är det ju ingen som tycker det.
Men fortfarande blir hon arg. I efterarbetet av inspelningen av En underbar jävla jul fick hon ett utbrott på stämningen som drog åt “machohållet”.
– Jag sa exakt vad jag tyckte till några medarbetare. Och det togs emot fantastiskt. Efter den diskussionen seglade vi fram i arbetet.
Som regissör beskriver hon sig som “krävande”, men hon tycker att hon kan kosta på sig det, just för att hon vet vad det innebär att vara skådespelare.
– Jag vet hur långt jag kan driva skådespelarna. Till en av mina favoritskådespelare brukar jag säga: “Jag älskar dig, jag tycker att du är fantastisk, men du vet att det här arbetet kommer att kosta.” Jag driver på skådespelarna för att jag känner deras kapacitet, för att jag tror på dem. Och när de tvivlar, finns jag där för att stötta.
– Jag har ju det där autenticitetskravet i mig. Menar de verkligen vad de säger? Är det verkligen på riktigt?
Nyligen spelade Helena huvudrollen i Stig Larssons pjäs VD på Stockholms stadsteater. Som 23-årig scenskoleelev var det Helena som gjorde den unga flickvännen, Anna, som till slut gick in i sängkammaren med Ernst-Hugo Järegårds roll-vd. I den nya pjäsen förför vd-Helena en ung man mitt framför ögonen på hans maktlösa flickvän.
– Föreställningen provocerade många. En kvinna hyperventilerade och svimmade i salongen, och vi fick avbryta föreställningen. Folk kommenterade högt, som på en barnteater: “Men vad ska hon göra nu då?” Jag använde mig av kvinnligt beteende i och med att jag flirtade. I nästa sekund var jag precis som en man – betraktande, stel, avvaktande. Det händer mycket när man vänder på genusperspektiven.
– I en recension i en av våra stora tidningar jämförde recensenten de båda pjäserna. Han skrev att med Ernst-Hugo blev det “skratt”, men med Helena Bergström blir det “fniss”. Recensenten föll själv i fällan – höjde en man, men klappade en kvinna på huvudet. Att en intellektuell person, som jag absolut respekterar, är så fast i normer och strukturer gör mig bara trött. Den där recensionen skulle kunna användas som skolexempel på genusutbildningar. Men faktum är att vi alla är fast i normer och strukturer utan att vi tänker på det.
Beter du dig själv likadant mot män som mot kvinnor?
– Nej, jag tror inte det. Och jag skäms för det i så fall. Kanske behandlar jag till och med min son och dotter på olika sätt. Min son har dessutom diabetes och är minstingen. Jag ifrågasätter hela tiden om jag är hårdare mot Molly än mot honom. Jag vill inte att det ska vara så. Jag funderar också på om jag genom åren har varit
hårdare i min kritik mot kvinnliga regissörer än mot manliga?
Vad säger du om att din 20-åriga dotter är på väg in i skådespelarbranschen?
– Jag tycker att det är både jobbigt och spännande. Jag ser hennes begåvning, jag är stolt över henne, jag stöttar henne till 180 procent. Samtidigt är det mycket skit runt skådespeleriet. Inte minst i den tid vi lever i nu. Det är self tapes och utlandslanseringar. Och man ska från början ha “en approach”. Så var det inte riktigt på min tid.

Jag bär min farmor

Att genus har varit en röd tråd i karriären, tillskriver Helena sin farmor.
– Jag kan aldrig släppa henne. Jag drömmer om henne, jag har henne närvarande – alltid, alltid. Hon fick inte leva sitt liv som den kvinna hon var.
Farmors pappa – skorstensfejaren från Kungsholmen – var besatt av balett, och satsade alla pengar på att dottern skulle gå i balettskola. Sedan träffade farmor sin make – Helenas farfar – “en handelsresande i lakan och plädar”, som tyckte att hon skulle sluta dansa.
– Så hon blev hemmafru. Hon satt ofta i köket och grät. Hon brukade dra upp kjolen och visa sina ben. “Musklerna har jag i alla fall kvar”. Jag har gjort farmor till en symbol för min egen kvinnoresa. Jag bär min farmor på min rygg.
Hur är det att åldras som skådespelare?
– På ett sätt är det skönt att bli äldre. Jag har egentligen tyckt att det sexuella spelet mellan män och kvinnor är väldigt kul. Men som kvinna 50 plus är man rätt avsexualiserad. Och det är på sätt och vis vilsamt.
– Män anses däremot bara bli sexigare ju äldre de blir. “Gud vad han har karaktär.” När det gäller kvinnor har vi uttryck som: “Hon var nog snygg när hon var yngre.” Sean Connery består, han får bara nya motspelerskor.

Hennes egen vardagliga könskamp kan bestå i att låta en 88-årig Inga Landgré spela en roll i En underbar jävla jul, som från början var skriven för en man.
– Inga ringde mig. “Jag har hört att du ska göra en julfilm, Helena. Jag hoppas att det finns plats för en gammal kärring i filmen.” “Tyvärr Inga, men det finns en roll för en gammal gubbe. Du kan få spela den om du vill.” Inga fick rollen, och jag gjorde om gubben till tant – men ändrade inte ett ord i manuset. Så i filmen dricker Inga champagne tidigt på morgonen. “Man måste börja tidigt. Lång dags färd mot snaps.” Och när hennes son ska ut och köra bil, och hon inser att han är nykter på julafton konstaterar hon: “Det är bara idioter som är nyktra på julafton”. Hon tvålar till sonen på ett sätt som män brukar göra. På det här sättet blev det ett bredare och intressantare kvinnoporträtt. För vi höll oss inte till normen. Det händer mycket om man bara vågar vända på könsrollerna.

Av Anna Wahlgren