OS-medaljören Sara Hector kämpar för sin ALS-sjuka mamma: ”Hon är en otrolig inspiration för mig”

Måndagen den 7 feb­ruari 2022 var för de flesta en helt vanlig dag. Men för Sara Hector var den något alldeles extra – en dag hon aldrig kommer att glömma.

Då fick hon kliva allra högst upp på prispallen i Peking ­efter att ha tagit OS-guld i storslalom.

– Det var så otroligt häftigt och roligt. OS är den största tävlingen som finns och jag får sådana fantastiskt härliga känslor när jag tänker tillbaka. Det är klart att jag är väldigt stolt över den prestationen, säger Sara med ett leende.

Att vinter-OS bara avgörs var fjärde år, och det handlar om att prestera två åk av ­yttersta världsklass för att ha chans på medalj, förminskar inte precis bedriften.

– Det gäller verkligen att pricka in toppformen just till den dagen. Jag var så nervös på morgonen innan första åket att jag höll på att kräkas. Jag gick kämpa för att hålla känslorna i styr, vilket inte är det allra enklaste. Speciellt inte när man som jag har så nära till olika känslor – och att de ofta snabbt växer sig väldigt starka.

Läs även: Truls Möregårdh är Gud i Kina: ”Det känns lite svårt att leva upp till, men jag gör mitt bästa”

Med den ädlaste valören av medalj hängande runt halsen var det också något för henne väldigt personligt som fick glädjetårarna att strömma ­extra mycket.

– Jag är så enormt glad och tacksam över att min mamma fick vara med och uppleva det största som jag någonsin vunnit. Det var långt från givet, berättar Sara.

Fick diagnos 2016

Hennes mamma Maria diagnosticerades med den obotliga sjukdomen ALS 2016. I genomsnitt lever de som fått ­diagnosen bara två till fyra år efter att de första symtomen visat sig.

– Det är så sorgligt och ger verkligen perspektiv på livet. Den som är sjuk blir sämre hela tiden, men till skillnad från exempelvis Börje Salming, går det långsammare för mamma. Något som vi förstås är mycket tacksamma för mitt i allt.

Läs även: Pia Salming om sorgen och saknaden efter Börje: ”Vi var själsfränder”

Sjukdomen fick stor uppmärksamhet när hockeylegenden Börje Salming drabbades 2022 och gick bort i slutet av samma år. All uppmärksamhet är bra, menar Sara.

– Att det händer massor inom forskningsvärlden är mycket positivt. Kanske kan man hitta mediciner som stoppar och inte bara bromsar. I och med den här uppmärksamheten finns det större chans till finansiering.

Läs även: Linas liv räddades av en okänd donator: ”Jag är så tacksam att jag får uppleva en vår till”

Sara startade en egen insamling till ALS-fonden 2019 genom det årliga tävlingsevenemanget Hectors ALS Challenge på Kungsberget.

– Där går det att utmana både sina vänner och mig i ­parallellslalom mot en avgift, där alla intäkter går till ALS-fonden. Hittills har insamlingen gett över en miljon kronor och det är ett arbete som hela tiden fortsätter för att bidra så mycket som möjligt till den så viktiga forskningen.

Mamma är en stor förebild

Det har nu gått tio år sedan hennes mamma insjuknade. Musklerna i kroppen har försvagats ytterligare och hon ­behöver hjälp med att gå. Antingen genom att hålla i någon eller genom att ta sig framåt i rullstol.

– Dessutom har hon svårt att prata. Ibland kommer det bara några ord. Just den biten tycker jag är bland det jobbigaste. Ibland när jag ringer till mina föräldrar kan hon inte säga något alls, vilket är så ledsamt.

Många beundrar Sara för hennes kämpatakter och vilja inom idrotten men själv ser hon sin mamma som en större förebild och hjälte.

– Hon är en otrolig inspiration för mig i livet. Jag är så imponerad över hur mamma fokuserar på saker hon kan göra, i stället för det hon inte kan göra. Och eftersom de ­saker hon inte kan göra blir fler, blir det ännu viktigare. Om man tar fasta på det man är tacksam för blir livet roligare. Så det där försöker jag ta efter.

– Mamma tränar nästan lika målmedvetet som en elit­idrottare. Hon är verkligen ­seriös och försöker göra det bästa hon kan i alla situationer och det har jag försökt ta med mig i hur jag hanterar mammas sjukdom.

För ett par år sedan hade Maria bestämt sig för att promenera fem kilometer tillsammans och med hjälp av Saras syster.

– Även om det tog flera timmar klarade hon det, något som ger prov på hennes vilja och envishet. Vissa gånger är hon till och med för envis för sitt eget bästa, säger Sara med ett snett leende. Den där envisheten har jag utan tvekan ärvt från mamma, för pappa är inte alls likadan.

Sara Hector om OS

Nu gör Sara sitt fjärde OS, i italienska Cortina.

– OS är speciellt och mäktigt på många olika sätt. Alla möten med människor tillhör det bästa. Jag gillar det här med att ingå i en stor, svensk trupp med en massa idrottare från olika sporter och att vi tävlar för vårt land tillsammans. Det är också kul att ­följa de andra svenskarna när man har tid.

Små marginaler kan skilja mellan succé och fiasko i tekniska grenar som storslalom och slalom och konkurrensen är väldigt hård bland många olika nationaliteter i världstoppen.

– Det är viktigt att förbereda sig på samma sätt som ­inför vilken världscuptävling som helst och inte göra mästerskapet ännu större än det är. Och oavsett vad det handlar om är glädjen till sporten alltid det viktigaste för mig. Alla träningstimmar som jag lägger ned gör jag för att det är så kul. Det är därifrån det stora drivet kommer.

Vad gäller träning är det en ständig jakt efter att hitta den perfekta balansen i tillvaron. Att träna tillräckligt mycket för att hänga med de allra bästa, men att inte gå över gränsen för mycket och bränna ut sig.

Läs även: Elof hyllade sin pappa på toppen av Kebnekaise: ”Det kändes som att han var där bredvid mig”

– Det gäller att testa sig fram och det kan vara bra att känna på var gränsen går för vad man klarar av. Den har jag säkert passerat flera gånger och fortsätter du att köra på då ger träningen nästan motsatt effekt.

På försäsongen, mellan maj och augusti, rör det sig om runt 20 timmars träning per vecka. Då är det framför allt cykling, löpning och styrketräning som gäller.

– Sedan börjar skidträningen på snö i augusti. Då brukar jag träna i en inomhushall, ­oftast i Tyskland, och de senaste åren har jag även varit med landslaget i Argentina. Vi håller till i Patagonien. Det är verkligen jättebra träning där och eftersom det är så långt söderut är det skönt klimat också.

Bor i Bregenz med sambon Robin Törnqvist

Senare på hösten startar tävlingssäsongen som pågår fram till mars–april. Då spenderar Sara flera timmar så gott som varje dag i skidbacken och ­antalet resor ökar.

– Jag brukar ligga på omkring 200 resdagar per år, så det blir mycket farande. För att slippa åka så långt underlättar det att bo i Österrike. Många tävlingar är ju i Mellaneuropa.

Hon bor i en lägenhet i staden Bregenz tillsammans med sambon Robin Törnqvist, som hon tidigare hade ett hus i Duved tillsammans med.

– Bregenz är jättefint. ­Bodensjön ligger precis utanför, jag kan gå ut och ta ett morgondopp vilket är lyxigt. Jag älskar både att bada och åka båt.

Fram till vinter-OS har Sara som vanligt tävlat i världs­cupen.

– Mycket handlar om att vara närvarande i stunden, att leva här och nu och inte försöka att fundera på saker som händer längre fram. För mig är det helt avgörande för att lyckas.

Läs även: Här får barnen idrotta gratis – för en mer jämlik uppväxt