Rickard pantade burkar i 13 år – köpte sitt första hus som 20-åring

Reklamen för Panta mera skulle kunna personi­fieras av Örebro-killen Rickard Eriksson.

Hur många tusen flaskor och burkar han pantat vet han inte. Men det blev i alla fall så mycket pengar att det räckte till handpenningen när han köpte sitt första hus, och förverkligade barndomsdrömmen. Och det här med återbruk har levt vidare genom att han idag driver en byggvaruhandel på nätet som säljer ­begagnade byggvaror.

– Det finns en stor efterfrågan på återbruk, konstaterar Rickard som de första åren växte upp med sin ensamstående mamma och sin lillebror.

– Vi flyttade runt och bodde på lite olika ställen i Örebro, berättar han.

När han var 7 år drabbades hans mamma Marina av kronisk reumatism. Hon klarade inte längre av att ta hand om Rickard och hans lillebror.

Placerades i fosterhem

Socialtjänsten omhändertog bröderna och placerade dem i fosterhem. De flyttades runt i olika fosterfamiljer, innan de hittade en familj som blev mer permanent. En jobbig tid för Richard.

– Fram tills jag var drygt 7 år kände jag knappt till något annat boende än höghus och lägenhet. Men en dag när jag var ute och gick hamnade jag i ett villaområde.

Han började drömma.

– Från mitt barnperspektiv var hus detsamma som att ­familjen åt tillsammans, ­firade jul tillsammans och hade det allmänt tryggt och mysigt. Jag ville inte bo i fosterhem, det var inte accep­tabelt. Huset skulle bli min räddning i en otrygg tillvaro.

Hemmets Journal Hem och trädgård

Läs även: Höloftet blev festvåning med loppisfynd: ”Skiten” i ladan fixar stämningen

Men för att köpa ett hus behövdes pengar.

Trots sina unga år hade han noterat att när man i familjen druckit ur en flaska eller burk med läsk så tog man med den till affären, pantade och fick pengar.

Snilleblixten slog honom – pantandet var vägen till att köpa hus.

– Jag hade förstås ingen aning om vad ett hus kostade eftersom jag var ett barn.

Första steget var att lokalisera var han kunde hitta pantburkarna och pantflaskorna.

– Jag letade i soptunnor, på marken, i parker och utanför mataffärer. På och utanför idrottsanläggningar hittade jag mycket pant.

Levde sparsamt

Rickard sågs ofta släpa omkring på en stor svart sopsäck och när den var fylld så gick han till närmaste pantmaskin med sin skörd. Sedan direkt till kassan med pantkvittot och omsatte det till kontanter.

Inne i affären lurade förstås ”faror” som godis, chips och läsk. Men Rickard gick rakt förbi frestelserna.

– Jag var målmedveten och hade bara en sak i huvudet – att köpa ett hus. Min mamma hade lärt mig att leva sparsamt.

Han gick hem, stoppade sedlarna i en kartong och mynten i en röd spargris. Spargrisen blev allt tyngre och det blev trångt med sedlar i kartongen.

Hemmets Journal Hem och trädgård

Läs även: Paret restaurerade sommarhuset från 1887: ”Det här har ­varit värt varenda krona”

– När jag blev tillräckligt gammal fick jag ett eget sparkonto där jag kunde sätta in mina pantpengar. Hur mycket det var minns jag inte.

I skolan blev han stundtals retad för sitt pantande. Han fick höra att han var äcklig som rotade i soptunnor. Rickard brydde sig inte.

– Min mamma hade lärt mig att jag skulle slå dövörat till när andra sa elaka saker.

Andra intäktskällor

Med tiden blev hans mamma bättre och orkade ha Rickard och hans bror hemma varannan vecka. Samtidigt kände han en oro för sin mamma och deras ekonomi, att de inte skulle ha mat och kunna betala räkningar.

I området ­Oxhagen, som i dagens vokabulär skulle kallats för ett utsatt område, fanns det också andra ­affärsmöjligheter för barn och ungdomar som ville tjäna snabba pengar. Intäkter som stod i strid med lag och moral.

– Jag föll aldrig för det, säger Rickard.

Han höll sig till pantandet som i viss mån kombinerades med andra affärer.

– Jag hade samlat Pokémonkort som jag skulle sälja till en kompis pappa. Jag ville ha 1 000 kronor. Han ville pruta och vi träffades för att förhandla. Jag tror det slutade med att jag fick strax under tusenlappen.

Rickard sålde även jultidningar för att öka på intäkterna. Och han ställde sig nere på gården utanför hyreshuset och sålde sina gamla leksaker som han inte ville ha längre.

– Det gick väl så där. Jag försökte även sälja mackor vid något tillfälle och det var heller inte så lyckat, säger han med ett skratt.

Fick ihop 100 000

Pantandet var den bästa och säkraste inkomstkällan för att nå husdrömmen.

– En riktig höjdare var när en kompis pappa ordnade så att jag fick följa med på en allsvensk fotbollsmatch med Örebro SK. Där fanns det gott om pant! Jag höll ögonen på folk som drack läsk. När jag såg att de druckit upp frågade jag om jag kunde få burken. En del blev förstås lite sura, säger Rickard som glad i hågen kunde återvända hem med ett antal hundralappar på fickan.

Icakuriren Resor och fritid

Läs även: Kicki och Lotta kör husbil till värmen: ”Det är resan som är äventyret”

Han kämpade på i skolan, trots att han inte trivdes, och fortsatte på gymnasiet. Matte var favoritämnet och där hade han också bäst betyg.

– Jag kände tidigt att affärer och entreprenörskap var det som jag ville hålla på med.

När han fyllt 20 år fanns det strax under 100 000 kronor på sparkontot. Nu var det äntligen dags att köpa hus. Han letade efter ett där 100 000 skulle räcka till kontantinsatsen.

Men det krävdes mer än så. För att få bolån behövde han ett fast jobb och Rickard hade ­dittills försörjt sig på diverse ströjobb.

När han hittade huset han kunde köpa, hade han precis fått jobb som telefonförsäljare.

Huset låg utanför Kumla, var byggt 1929, med en boyta på strax över 65 kvadratmeter. Säljare var ett dödsbo.

– Inget drömhus direkt, men det var vad jag hade råd med. Jag prutade ned priset från 495 000 till 450 000 kronor och flyttade in.

Husdrömmen hade gått i uppfyllelse och han tänkte på hur många sopsäckar med pant som låg investerade i väggarna.

Stort renoveringsbehov

Snart visade det sig att husdrömmen inte var riktigt som han tänkt sig.

– Huset var i stort behov av renovering och jag hade aldrig renoverat något. Men tack och lov fick jag hjälp av familj och vänner. Samtidigt innebar det att jag bodde på en bygg­arbets­plats. Och bo själv var inte det jag tänkt mig, det kändes tomt.

Så han bestämde sig för att sälja och hitta ett bättre hus.

– Försäljningen blev en riktigt dålig affär. I centrala Kumla hittade jag ett tegelhus i två våningar på cirka 70 kvadratmeter.

Inte heller det huset motsvarade riktigt förväntningarna. Nu hade han blivit sambo och höjt ribban för boendet, så hus nummer tre blev ett större hus utanför Örebro på cirka 200 kvadratmeter. Där fanns bland annat pool och andra faciliteter.

– När förhållandet tog slut kändes det stora huset oerhört ensamt att bo i. Jag sålde och har valt att bo i lägenhet tills jag hittar ett hus som jag verkligen vill bo i.

Husen och medföljande ­renoveringar har dock lärt ­honom en del om byggbranschen och framför allt byggmaterial.

– När jag var på soptippen såg jag människor som kastade fungerande byggmaterial och andra grejer, helt i onödan. Det var nästan så jag frågade dem om jag inte kunde få ta det i stället.

Eget inom återbruk

Rickard klurade och kom fram till att det här var något som borde gå att göra till en affärsidé. Och för två och ett halvt år sedan startade det ­digitala byggvaruhuset www.byggmedretur.se där han säljer begagnade byggvaror och maskiner.

– Vi samarbetar med företag som vill vara med och skapa ett billigare och mer hållbart alternativ för att bygga. Det gör vi genom att sälja vidare varor från avyttringar, överskottslager, skadade varor, försäkringsärenden samt va­ror från ombyggnationer. För mig handlar det inte bara om att tjäna pengar, utan att ta till vara jordens resurser på bästa sätt.

Samtidigt finns en naturlig koppling till pantandet.

Icakuriren Resor och fritid

Läs även: Militärlastbilen blev husbil: ”Att vakna upp på en vacker plats är riktig vardagslyx”

– Nu känns det som att cirkeln är sluten. Och pantandet lärde mig en viktig sak – att vara ihärdig och aldrig ge upp.

En av de som hjälper till i företaget är hans mamma Marina, som nu mår bättre.

– Vi har en bra relation idag, säger Rickard och berättar att det där med att panta håller i sig.

– Fast inte lika mycket som förr, säger han med ett nytt skratt.