Slarv avslöjade seriemördaren Joel Rifkin – hade ett lik bilen

Färghinkar hör inte hemma på en golfbana. Och särskilt inte när det ligger ett människohuvud i hinken. Men det var vad golfspelarna på en golfbana strax utanför New York hittade den 5 april 1989.

Polisen kunde konstatera att huvudet legat i färghinken i ett par dagar och började leta efter resten av kroppen. Två ben hittades i ett buskage vid en motorväg nära golfbanan.

Kroppsdelarna visade sig komma från samma person: en ung kvinna. Svaret på vem hon var och vad som hade hänt henne tog det polisen fyra år att ta reda på.

Under de kommande fyra åren skulle fler unga kvinnor hittas mörd­ade i New York-området – utan att ­någon kopplade ihop fallen. De flesta av dem var prostituerade och några av kvinnorna hade inte ens anmälts ­saknade.

– New York hade många mord vid den här tiden, och tyvärr undersöktes vissa fall inte tillräckligt på grund av resursbrist, sa kriminalassistent Steve Louder vid New York-polisen i en ­intervju med den amerikanska tv-­kanalen A&E senare.

– Flera av kropparna var också i ett sådant skick att det tog tid att identifiera dem. Det gjorde det svårare att utreda och sätta in fynden av de mörd­ade kvinnorna i sitt sammanhang, ­säger den erfarne utredaren.

Han pekade bland annat på att flera av offrens fingertoppar var avhuggna, vilket försvårade identifieringen. Hade det inte varit för ett till synes obegripligt misstag av gärningsmannen hade polisen med största säkerhet inte lyckats hitta sambandet mellan morden och spåra den man som låg bakom dem.

Så tog polisen fast Joel Rifkin

En morgon i slutet av juni 1993 lägger Sean Ruane vid New York-polisen märke till en vit pickup av märket Mazda utan registreringsskyltar. När föraren försökte köra ifrån polisbilen tog Ruane upp jakten på den flyende bilen. Han hann upp bilen och försökte få en förklaring av föraren, men denne erbjöd ingen ursäkt eller förklaring. Istället gjorde han ett uttalande som fick polismannen att stanna upp:

– Det är alltid ett 25-centsmisstag (litet misstag, reds anm) som gör att du åker fast, sa mannen i Mazdan.

Polis Sean Ruane och hans partner lade märke till en stark och omisskännlig lukt från bilens bagageutrymme och beslutade sig för att undersöka saken närmare. Där hittade de kroppen av en ung kvinna.

Ingen kände till hans mörka hemligheter

Mannen i Mazdan togs in till förhör och skulle överraska polisen med sina svar.

”I början av förhöret för­klarade han att kvinnan i bilen bara hade ­varit ett av många offer i en lång serie mord”, berättade kriminalassistent Steve ­Louder för A&E.

Ingen, inte ens i mannens närmaste krets, hade anat vilken hemlighet mannen hade burit på i fyra år.

Den arbetslöse trädgårdsmästaren Joel Rifkin framstod som en vänlig och harmlös ungkarl. Invånarna i det lugna kvarteret på Long Island utanför Manhattan hade inte märkt något speciellt med mannen som fortfarande bodde med sin mamma och syster, trots att han var 34 år gammal.

– På dagarna var han en trevlig och hjälpsam granne, sa major Walter Heesch vid New York-polisen.

Joel Rifkins problemfyllda uppväxt

Joel Rifkin hade haft en problemfylld barndom där han ständigt mobbades i skolan på grund av inlärningssvårigheter. Bland sina kamrater framstod han som socialt obekväm. Detta trots att han hade en IQ på 128, vilket är en bit över genomsnittet.

– Jag blev alltid retad och utfryst. Ingen ville vara vän med mig, och jag blev alltid utesluten på födelsedagskalas, idrottslag och skolavslutningar, sa Joel Rifkin i en ­senare intervju.

Joel Rifkin drog sig mer och mer tillbaka till sin egen värld. År 1987 begick hans far självmord. Efter faderns självmord började han söka upp prostituerade.

– Jag började utveckla fantasier om att döda kvinnor genom att strypa dem, säger Rifkin.

Begick sitt första mord 1989

Ungefär på dagen två år efter sin fars självmord bestämde sig Joel Rifkin för att agera på sina mordfantasier. Han väntade tills hans mor och syster var bortresta. ­Sedan plockade han upp den 25-åriga prostituerade Heidi Balch och tog med henne hem en dag i början av april 1989:

– Efter att vi haft sex attackerade jag henne med ett tillhygge innan jag ströp henne.

Den blivande seriemördaren styckade kroppen med en kniv, lade kroppsdelarna i påsar och placerade dem på flera olika ställen.

– Jag såg henne som ett paket som jag var tvungen att göra mig av med, förklarade han senare.

Heidi Balch identifierades inte förr­än 2013. Först då fick huvudet i färghinken på golfbanan och benen i buskarna ett namn, en historia och ett öde knutna till sig.

Ett och ett halvt år senare blev impulsen att döda igen alltför stark. När hans mamma och syster var bortresta igen tog Joel Rifkin med sig den prostituerade Julie Blackbird hem.

– Vi satt hemma hos mig och vänt­ade på att banken skulle öppna nästa morgon så att jag kunde ta ut pengar till henne, men vid något tillfälle bestämde jag mig för att döda henne ­istället, så jag började slå henne med ett stolsben, berättade han i en intervju.

Efteråt ströp han henne innan han fäste hennes kropp vid ett cementblock och dumpade den i en flod. Kvarlevorna har aldrig hittats.

Seriemördarens sista offer

Sedan dess hade morden avlöst var­andra. De flesta av offren ströps, antingen i familjens hem när hans mor och syster var borta, eller i hans egen bil. Några av offren dödade han i sin mors bil.

Flera av kropparna dumpades i öde områden i delstaterna New Jersey och New York, eller i New Yorks East River och Hudson River. I vissa fall placerade han kropparna i oljefat. Joel Rifkin blev nästan påkommen och stoppad efter ett av de tidigaste morden.

– Jag körde för att göra mig av med kroppen i Harlem River. Precis efter att jag dumpat tunnan med kvarlevorna körde en polisbil fram. Jag fick intrycket att jag hade väckt deras intresse, förklarade han senare.

Joel Rifkin berättade för poliserna att han bara var ute på en kvällspromenad och så lät de honom köra vid­are. På så sätt kunde han begå ytterligare elva mord under de kommande två åren.

Den 28 juni 1993 stoppades äntligen Joel Rifkin. Tre dagar tidigare hade han strypt sitt sista offer, den 22-åriga prostituerade Tiffany Bresciani, och lämnat hennes kropp i sitt garage.

På väg ut från Long Island för att göra sig av med hennes döda kropp stoppades han av polisen på grund av att hans bil saknade registreringsskylt.

– Vem vet när han skulle ha åkt fast om inte den observante polisen Sean Ruane bestämt sig för att stoppa honom och reagerat på lukten som kom från bilens bagagelucka, sa major Walter Heesch till tv-kanalen A&E.

I de efterföljande förhören erkände Joel Rifkin i detalj morden på 17 unga kvinnor.

– Prostituerade, allihop, hävdade han.

– Jag såg inte offren som mänskliga varelser, sa Joel Rifkin.

– I mina ögon levde de värdelösa liv och sålde sina kroppar för att få pengar till droger.

Rifkin erkände 17 mordfall

Men Rifkins påstående och förevändning för att ha dödat offren möttes av motstånd: den 23-åriga Jenny Soto till ­exempel, hon hade förvisso haft en problemfylld ungdom, men enligt familjen hade hon sedan länge förändrat sitt liv. Påståenden om att Joel Rifkin i egenskap av sexköpare skulle ha plockat upp Jenny på gatan för­nekades kategoriskt av hennes ­efterlevande.
Den 23-åriga kvinnans kropp hittades avklädd i Harlem River i juli 1992.

– Hon var inte den han sa att hon var, sa hennes syster Margarita Gonzales i en intervju med Associated Press.

– Hon var bara en tystlåten flicka från Brooklyn som älskade att vara med sin familj.

Familjerna till några av de andra mördade kvinnorna förnekade också att de hade varit prostituerade.

– Rifkin mindes detaljer otroligt bra, jag skulle säga att han hade ett nästan fotografiskt minne, sa detektiv Louder.

– Hans samarbete hjälpte oss att nysta upp och kartlägga viktiga detaljer, liksom att hitta flera föremål och id-kort som tillhörde offren i hans hem. Detta gav oss en översikt över alla de 17 mordfall som han erkände. Alla mord var inte överlagda. Till exempel berättade Rifkin om ett mord i ett motellrum.

– Jag hade inte för avsikt att döda kvinnan ifråga, eftersom mitt resonemang var att när två personer ses gå in, måste två personer gå ut.

Men när kvinnan började klaga över sitt liv som prostituerad och drogmissbrukare bestämde han sig för att döda henne.

I flera rättegångar mellan 1994 och 1996 dömdes Joel Rifkin till mer än 200 års fängelse för morden. I praktiken kan han aldrig friges: det första möjliga datumet för villkorlig frigivning är år 2197.

– Vad kan man säga? Tragedier inträffar och liv tar slut. Olyckligtvis för dem var det deras liv, sa Rifkin senare från sin fängelsecell.

Här kan du läsa alla våra artiklar från Historiska Brott & Mysterier

Prenumerera på Historiska Brott & Mysterier