Ann-Helen: Jag vågar inte vara ensam med min 17-åriga son

Jag är en kvinna i 50-årsådern, gift och mamma till fyra vuxna barn. Det är bara yngste sonen, 17 år, som bor hemma fortfarande. Min man har ett krävande jobb och har i alla år varit borta från hemmet mycket. Ansvar för hem och barn har därför legat främst på mig.

Jag har älskat att vara mamma men jag är på inget vis felfri. Det finns saker som jag önskar att jag gjort annorlunda. Men det har varit svårt att vara ensam om så mycket. De tre stora barnen har ibland klagat över att jag varit dominerande och på dåligt humör men vi har talat ut om det.

Problemet är min yngste son. Han har alltid varit väldigt introvert och envis och är väldigt lik sin pappa, som han har en mycket bra relation till. För ett år sedan hade min son och jag en diskussion om något ganska banalt.

Plötsligt blev han vansinnig och anklagade mig för att ha förstört hans liv. Han sa bland annat att han borde ha omhändertagits på grund av den psykiska misshandel som jag utsatt honom för. Han var aggressiv och jag blev rädd och fullständigt knäckt.

Senare bad han om ursäkt men sedan dess har han gjort liknande utfall mot mig många gånger. Jag blir lika rädd varje gång och försöker nu undvika att vara ensam med honom. Nu kräver han dessutom att min man och jag ska skiljas.

Min man har från början gjort klart att han inte vill blanda sig i vår konflikt. Så nu har jag flyttat till vårt sommarhus. Det är så hemskt att vara hemma. Jag funderar på att stanna kvar i sommarhuset men min man vill inte det. Vad ska jag göra?

Ann-Helen

Relationsexpert Vibeke Dorph:

När jag läser ditt mejl slår mig en tanke: Var är din man i allt det här? Varför ställer han inte upp för dig nu när er son uppför sig – enligt mitt förmenande – helt oacceptabelt?

Kanske är det så att du har gjort mycket fel, det gör de flesta föräldrar, men det betyder inte att du måste lämna ditt hem bara för att sonen kräver det.

Han är i en ålder då hormonerna spritter i kroppen och han har också ett behov att positionera sig. Men det finns gränser.

Han får inte lov att splittra sin familj på det här sättet. Det gagnar ju ingen av er. Ingen blir gladare. Tvärtom.

Det han egentligen ber om när han löper amok på det här sättet är motstånd. Motstånd från dig och, inte minst, din man. Han får anklaga er för vad han vill men han måste få veta att du har gjort så gott du har kunnat.

Det är inte bra för honom att få lov att kommendera runt dig, med sin fars tysta godkännande. Låter ni honom hållas bidrar ni till att han utvecklar osympatiska och manipulativa drag, dåliga egenskaper som han tar med sig vidare i livet.

Så du ska sätta ner foten. Begär att din man stöttar dig och att din son måste flytta om han inte kan lägga band på sig. Ingen blir lycklig av hans dåliga humör, framför allt inte han själv.

Du har gjort allt så gott du kunnat. Visst, det har inte varit perfekt men sluta ha dåligt samvete för det och säg ifrån.

Vibeke