Solen lyser från en klarblå himmel, vinden susar och svenska flaggan står i topp. Måsarna skränar och en segelbåt gungar ute på havet. Morgan Bråse öppnar en konservburk sill och lägger upp den tillsamman med den nykokta potatisen. För Morgan Bråse är sill en året-runt-fisk. Men så har han också jobbat hela sitt liv på familjeföretaget Bråses fiskeindustri.
– Huset där vi hade industrin ligger på andra sidan viken, säger Morgan och pekar bort mot Västra hamnen.
Sillperioderna har växlat på Klädesholmen, men nästan en per århundrade kan man inräkna. En av de största var andra halvan av 1700-talet. Sen försvann sillen, eller ”clupea harengus” som den heter på latin, för att återkomma i mitten av nästa århundrade. Befolkningen led svårt, men inte bara av uteblivet fiske utan även av sjukdomar och epidemier. Landshövdingen gjorde 1827 en privat insamling till Klädesholmens invånare som, enligt honom, levde sämre än råttor. Men sedan kom sillen igen och fiskeri-idkare fyllde åter öarna.
Sill eller strömming?
Sill fångad i Östersjön säljs under handelsnamnet strömming. Östersjösillen skiljer sig dock från västkustsillen genom färre ryggkotor, längre huvud och lägre fetthalt.
Klädesholmens sill känt i hela landet
Morgans farfars farfar startade sitt familjeföretag 1860.
– Han saltade sill och lade i tunnor. Senare kom bleckplåtshinkar och en bit in på 1920-talet tog konserverna över.
Snart nog blev Klädesholmens sill känt i hela landet. Handlare sålde sill som aldrig förr. Fisken var billig och blev snart var mans vardagsmat. Sillfisket var ett säsongsarbete som skedde under vinterhalvåret. Befolkningen ökade kraftigt under denna period, och det var framför allt säsongsarbetare i närliggande samhällen och landskap som jobbade.
– Kvinnorna, de så kallade sillatöserna, hade den viktigaste uppgiften: att rensa sillen. Sedan saltades och kryddades den och lades i tunnor, hinkar eller konserver.
Öns hamn fylldes med båtar från när och fjärran, som hämtade den saltade sillen för vidare transport ut i Europa.
– Främst sålde vi till Sverige och de nordiska länderna, men en hel del gick till Holland och Tyskland. Något även till USA.
Sålde fisk från båtar
Stora magasin började byggas, för sill och annan fisk. Mot slutet av 1800-talet tillkom det bostadshus, enligt en byggnadsplan 146 tomter. I slutet av århundradet skaffade man mindre båtar, så kallade jakter. Med dessa besöktes i stort sett de flesta svenska hamnar. Från båten sålde man sina produkter; torkad fisk, saltsill med mera. Normalt kunde man avverka ett par turer per år, men ibland hade man båten liggande vid en plats.
Morgan började jobba i familjeföretaget så fort han slutat skolan. Först med allt som behövs på en liten fiskindustri, krydda, salta, sälja. De sista 20 åren innan pension arbetade han med miljö- och kvalitetsfrågor. Trött på sill har han inte blivit.
– Nej jag äter ofta sill, den är ju både god och nyttig.
Mindre sill i början på 2000-talet
Under 1930-talet blev sillkonservindustrin betydande. Omkring 1950 fanns det 25 konservfabriker på ön bortsett från de cirka 150 yrkesfiskarna. Sedan 1970 började man med sillinläggningar. Men det har även gjorts andra produkter och inläggningar: sardiner, makrill, hummer, räkor, kräftor, kaviar, ärtor, morötter, fiskbullar och plommon.
En avgörande faktor för att samhällets konservindustri har kunnat leva vidare var kopplingen till vägnätet på fastlandet. Ön förbands till Tjörn med en bro som invigdes i november 1981. Dessförinnan nådde man bara fastlandet med färja. I början av 1900-talet sålde man alltmer gaffelbitar och ansjovis. Kunskapen om kryddning fick hämtas från Norge som anses vara lite föregångare på området.
I början på 2000-talet blev dock sillen allt mer sällsynt i fiskarnas nät. Båtarna var större och fångstmöjligheterna bättre, vilket ledde till ett slags utfiske.
Fiskarna fick byta jobb
Fiskarna fick byta jobb, många blev lastbilschaufförer.
2010 fanns bara tre konservfabriker kvar på ön, en av dem Bråses. Dessa fabriker gick sedan ihop till samma märke: Klädesholmen Seafood AB. Men även den fick ge sig och köptes upp av norska Grøntvedt Pelagic AS. De köper sin sill av norska fiskare, på Klädesholmen finns ingen båt.
– Vi hoppas naturligtvis att sillen ska växa till sig igen så vi får uppleva en ny sillperiod.
Sillens eget museum
Klädesholmens Sillmuseum ligger mitt på ön. Här visas både sillindustrins utveckling samt långafisket som bedrevs på Shetland. En mängd modeller, maskiner, miljöer och bilder (av Morgan Bråse) levandegör Klädesholmens fiske. Guidade turer ges och fyra sorters sill kan avsmakas.
Numera minner bara ortens eget Sillmuseum om fornstora dagar. Öppet sommartid och besökt av närmare 3000 turister varje år. Morgan Bråse har ofta fått rycka in som guide eller hållit föreläsningar i bygden. Vissa tecken finns nu också, glädjande nog, på att sillen börjar öka på västkusten. Morgan tror och hoppas på mer sill.
– Absolut! Och det är ju en nyttig fisk också. Fettet innehåller fleromättade syror som lindrar både ledsmärtor och förebygger blodproppar, avslutar Morgan Bråse.
