• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Robert Gustafsson om sina tvångstankar

    Storebror hamnade i klassrummet för de utvecklingsstörda. Själv blev han Sveriges humorkung. Nu gör Robert Gustafsson upp med sin barndoms demoner i pjäsen Rain Man.

    Bild 1283246

    Sveriges roligaste man gör nu den autistiske brodern i Rain Man men drömmer om att spela psykopat eller seriemördare.

     

    Saltkaret står inte exakt på samma avstånd från tandpetarna som pepparströaren, fast ännu värre är att två böcker i hyllan har hamnat en smula på sniskan.

     

    Det gör Robert Gustafsson orolig.

    – Förlåt mig, jag ska bara...

     

    Mumlar han och rusar till undsättning. Rättar först till det ostyriga saltkaret. Fortsätter sedan till bokhyllan för en ny insats för tingens ordning. Återvänder kort därefter till bordet igen för ett nytt pillande. Och är snart tillbaka i hyllan igen, där hans skarpa blick plötsligt upptäckt ytterligare en bok som inte riktigt står som den ska.

     

    Dess utflykter upprepas flera gånger under vårt samtal. För det är ingen vanlig intervju det här, inte alls.

     

    Sveriges roligaste människa har skapat ett sällsynt hål i en fullspäckad filofax för att tala om sina nya roller – som den autistiske brodern i Rain Man på Oscars i Stockholm och hundraåringen Karlsson på bio – men har efter bara fem minuter egentligen bara lyckats bevisa att komiken bor granne med galenskapen.

     

    Och har så alltid gjort.

    – En gardin som har hamnat i kläm bakom stolen gör mig upprörd. Jag måste helt enkelt dit och fixa till den. Hela mitt liv har jag lidit av tvångstankar. Har ett enormt kontrollbehov. Ett försök att bringa ordning i mitt inre kaos, kanske.

     

    En Skövdes egen rainman? Tja, möjligen. Få tycks bättre rustade att axla den roll som gav Dustin Hoffman en Oscar 1988. Inte så att Robert med en enda blick kan avgöra om muggen framför honom innehåller 48 tandpetare eller 132 – eller förmår rabbla alla Sveriges flygavgångar ur minnet. Men redan tidigt fick han gå i närkamp med både egna och andras demoner.

     

    Rastlöshet

    Dels den nästan maniska rastlösheten som förmodligen låg bakom ett flitigt tävlingscyklande (14 mil fem gånger i veckan) och en plats i Guinness rekordbok för världens längsta innebandymatch (sju dygn, sex timmar, trettio minuter). Men också en skräck för att hamna i skuggan av en familjemedlem med helt andra problem.

    – Min bror Kristian föddes med hjärtfel och något slags störning, förmodligen orsakad av syrebrist. Var en oerhört socialt begåvad kille, men dålig på att skriva, räkna och sådant. Hade kraftiga humörsvängningar och en väldigt vacklande självbild. Han var inte utvecklingsstörd, led snarare av ett syndrom, men sattes i en klass för gravt handikappade. Det gjorde mig förbannad, men innebar också att jag fick träffa hans klasskamrater, de med Downs syndrom, de cp-skadade och de autistiska - och insåg vilka sköna människor de var.

     

    Bild 1283247

     

    – Jag känner samma sak när jag ser den där killen i Ica-reklamen. Eller Tobbe i I en annan del av Köping. Kan rent av bli avundsjuk på deras livsglädje. Eller på hur Tobbe bara tänker på när han ska få kaffe nästa gång. Tänk vad skönt att kunna begränsa världen på det sättet!

     

    För just gränslösheten har varit hans egen förbannelse och välsignelse. Som barn till en lokalvårdare och en verkmästare tycktes han förutbestämd att bli den typiske svenske arbetaren.

    – På 70-talet kunde barn fortfarande följa efter en handikappad på gatan och fnissa och förlöjliga honom. Alla visste att jag hade en bror som gick i en klass för utvecklingsstörda. Det var svårt för mig att hantera. Mitt svar blev att bli klassens clown. Jag lärde mig att förlöjliga vem som helst på en millisekund.

     

    Kontrollbehov

    – Tills dess hade jag levt i skymundan, eftersom omsorgen hemma om Kristian var så stor. Jag hade själv ansvaret för att han inte blev för andfådd när vi lekte krig i skogen. Jag ville ropa: "Hallå, här är jag, jag är duktig!" Få beröm och vara omtyckt. Nu gav komiken mig en chans att bli sedd. Förmodligen kommer också mitt enorma kontrollbehov härifrån. Jag var så rädd att misslyckas, kanske framförallt för att göra andra besvikna, att jag inte tordes lämna något åt slumpen.

     

    Humorn blev vapnet mot utanförskap, livets ondska och trilskande hjärtklaffar. Robert minns att hans egen scendebut skedde som nioåring. Han gjorde en parodi på en gymnastiklärare på en soaré i skolan.

    – Folk påstår att de tidigt såg min komiska begåvning, men själv tvivlar jag. Jag hade inga sådana planer alls. Gjorde visserligen lite imitationer, Palme till exempel, men släkten store spexare var morfar. Han gillade att ta hem folk, klä ut sig och uppträda. Farsan var lysande på västgötahistorier och jag älskade att lyssna i ett hörn när han och de andra vuxna satt uppe och skojade och berättade. Mina största idoler var de där herrarna i Casinorevyn: Carl-Gustaf Lindstedt, Lars Ekborg, Sten-Åke Cederhök... Hjältarna i smoking och sammetsfluga. Och jag ville hemskt gärna stå där som Magnus & Brasse och sjunga om bokstaven A i Fem myror...

    Bild 1283248

    Robert Gustafssons drivkrafter har ändrats genom åren. Nyligen såg han en gammal video från sin första pjäs Kungen är naken. Det var där han träffade sin blivande fru Lotta. Hon satte varje kväll på huk och ritade sömmar på hans nakna kropp. "Det blev en oundviklig kontakt", brukar han säga.

    – Jag såg en ung skådespelare som var väldigt valpig och ibland skitdålig. Men framförallt såg jag en enorm energi. Den är inte lika stark idag. Däremot har jag fått ett ansikte och en ålder som passar andra slags roller.

     

    Så nästa drömroll kan vara... psykopat?

    – Ja, varför inte? Det skulle vara jättekul. Eller en seriemördare, en sadist.

     

    Eller en 100-åring som kliver ut genom ett fönster och försvinner?

    – Ja, men under den filminspelningen måste jag få hjälp av sminkösen. Jag glider mellan så många olika åldrar att jag tvingas tillbringa närmare sju dygn i sminket.

     

    Hur fixar du det med din rastlöshet?

    – Jag vet inte. Får väl ägna mig åt att skicka mejl. Äta passerad mat genom sugrör.

     

    Största utmaningen med att spela Rain Man?

    – Att originalet var så bra och Dustin Hoffman en av världens bästa skådespelare. Samtidigt är historien så fantastisk att vi skulle kunna spela hur uselt som helst, med världens sämsta regi och dekor. Publiken skulle ändå sitta där och snyfta.

     

    Inga problem att skämta om handikappade?

    – Det finns folk som har blivit stötta när jag gjort en rollfigur som varit vindögd eller suttit i rullstol. Men det roliga är ju inte handikappet, utan att den där snubben i rullstol kraschar rakt in i ett skyltfönster – och ingen törs göra något. I Torsk på Tallinn lät jag Roland vara harmynt, eftersom det behövdes en förklaring till varför han är så hemtam, så orolig att inte räcka till.

     

    Har några av dina offer tagit illa upp?

    – Snarare har väl folk som Tony Richardsson och Lena PH blivit mina kompisar. Fast jag gjorde en grej om Annika Sörenstam på Idrottsgalan som jag efteråt ångrade. Jag fattade inte hur blyg hon faktiskt var. Att hon led av att kameran zoomade in henne, samtidigt som jag stod där framme och gjorde parodi. Men ska man undvika att såra en enda människa i hela världen, är väl enda lösningen att stå helt stilla på scenen, iförd grå kroppsstrumpa...

     

    Vad hittar du annars dina karaktärer?

    – Det finns en felaktig mediabild, att jag skulle vara en blyg person. Det handlar snarare om att jag har fullt upp med att betrakta min omgivning. Jag sitter hela tiden och "smygfilmar" folk, kollar tics och egenheter. Därför fick jag problem när morgontidningarna krympte i storlek. Den gamla var lättare att gömma sig bakom.

     

    Är du rädd att åldras?

    – Fan vad skönt det ska bli att sluta jobba, sa Sten-Åke Cederhök när han gick i pension. Sen levde han bara i två månader. Jag tänker ofta på det. Att jag kanske inte bör jobba som en galning resten av livet, bara som en halv galning...

     

    Din storebror Kristian dog slutligen av det där hjärtfelet. Funderar du mycket på döden?

    – Dödsångesten som drivkraft ska man nog inte underskatta. Mycket går att förklara med den: religiös fanatism, krig och elände, politik. Min egen kreativitet också. Och materialism är ju klockren dödsångest. Eller snarare en tröst mot den.

     

    Tror du på Gud?

    – Eller Bengt eller vad han nu heter... Jag skulle vilja undvika de där orden som människan hittat på: Gud och Allah. Har svårt för Bibeln och att det sitter en gammal man i konstig hatt och frustar i Rom. Men visst kan jag tro på en högre kraft, en energi som vi får ta ansvar för ett tag – innan vi dör och den övergår i något annat. Möjligen kan jag tänka mig att det sitter en Gud någonstans och skrattar åt hur hårt vi kämpar med att försöka förstå, med att sätta ord och symboler på allting. Han måste tycka att vi ser väldigt roliga ut.

    För att inte tala om någon som tagit på sitt ansvar att flytta alla saltströare som hamnat snett i livet.

    Bild 1283249

    Personligt

    NAMN: Carl Robert Olof Gustafsson.

    FÖDD: 20 december 1964 i Katrineholm.

    FAMILJ: Hustrun Lotta, sönerna Valentin, 21, och John, 19.

    HOBBY: Motorcyklar.

    AKTUELL: I pjäsen Rain Man med Jonas Karlsson som har premiär på Oscarsteatern i Stockholm den 25 januari och i filmen Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann som har premiär julen 2013.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!