Hur förvaltar nutidsmänniskan sitt enda liv? Kring det resonerar Nina Björk sin nya bok, ”Medan vi lever”.
– Efter jobbet och allt annat vi är tvungna att hålla på med, finns det ju bara en liten rest av frihet kvar. Det måste vara historiskt unikt att så många människor ägnar så mycket av den fria tid vi har åt något vi egentligen inte vill: skrolla på internet, nätshoppa, följa oändliga tv-serier.
– Det är inte som att just jag har kommit på att vi inte borde lägga så mycket tid på sådant. De flesta känner väl av tomheten i det, märker hur man fastnar i det. Men med det beteendet blir det väldigt lätt att helt hoppa över att tänka kring livets mening.
Nina Björk
Ålder: 57.
Gör: Författare, litteraturkritiker, debattör. Skriver krönikor i Dagens ETC. Fil dr i litteraturvetenskap. Har skrivit två böcker om feminismen, två om vårt nuvarande politiska och ekonomiska system och ett slags biografi över socialistpionjären Rosa Luxemburg.
Bor: I hyreslägenhet i Lund och i sin mormors 30-talsvilla i halländska Steninge, en sommarbostad hon delar med släktingar.
Familj: Maken Stefan Arvidsson och barnen Olga, 23, och Linné, 20.
Aktuell: Men boken ”Medan vi lever: Tankar om existensen”.
I vår kommersiella och uppmärksamhetsbesatta kultur riskerar vi att viljelöst bara hamna där andra har intresse av att vi hamnar, varnar hon.
– Vi tappar bort det som handlar om koncentration, att fästa tankarna någonstans. Eller att fästa sig vid människor eller sysslor, sådant det tar tid att utveckla en relation till.
– Vi behöver skärpa oss, säger Nina.
Hon är 57 men ser ut som en nätt, brun älva när hon iförd brun långkjol glider omkring i sin rymliga lägenhet. Den är ungefär som man föreställer sig ett akademiskt-bohemiskt hem i Lund – bågnande bokhyllor, udda möbler, starka färger, bilder på väggarna, krukväxter som får växa sig stora och vingliga. Här finns mycket att upptäcka. Till exempel att det sitter en uppstoppad kråka i en av de yviga växterna. Detta är motsatsen till vitt och fräscht och uppenbarligen ett ställe där man tänker bra.
Förvånas över upprördheten
Härifrån utgår en strid ström av skarpladdad skrift. Nina Björk är författare, litteraturkritiker och debattör. Ibland blir det ett jävla liv. Som när hon 2005 skrev att barn borde slippa dagis de första två åren (fel åsikt hos en feminist, tyckte somliga) eller när hon 2007 kallade vårt rastlösa heminredande för ”skitdrömmar” (rör inte min köksö, ropade de som blev provocerade) eller när hon 2021 uttryckte sorg över att hennes ungdomliga skönhet förflyktigas (fel känsla hos en feminist, enligt kritikerna). Varje gång blir hon förvånad över upprördheten.
Men hon gör det hon vill göra. Har alltid gjort. Litar på att det ordnar sig. Ville hon som ung läsa idéhistoria och andra ämnen som man inte ”blir något av” så gjorde hon det. Vill hon skriva böcker om det som intresserar henne – även om de inte går att klämma in i någon genremall – så gör hon det. Att doktorera i litteraturvetenskap var knappast något karriärdrag men en intellektuell djupdykning hon kände att hon behövde.
Förvånad blev hon redan när hon släppte sin första bok. Att den blev en sådan succé. Under det rosa täcket har sålt över 100 000 exemplar.
3 snabba frågor med Nina Björk
Gör på fritiden: Dansar klassisk balett och går på dansträningsformen bodyjam som hon beskriver som ”en enda stor knarkdos av lycka”. Broderar (”väldigt vilsamt, man blir helt lugn”). Odlar en kolonilott (”kräver ödmjukhet och samspel med växtligheten, jag gillar att ha kontroll men här är det inte jag som är chefen”).
Läser: Just nu romanen ”De sovande barnen” av Anthony Passeron samt ”Mute Compulsion”, en bok om den moderna marknadsekonomin av dansken Søren Mau.
Stora läsupplevelser: Kulla-Gulla-serien av Martha Sandwall-Bergström. Jernbane-eposet av Sara Lidman. Virginia Woolf. En samtida favorit är Elizabeth Strout.
– Det var som om det skulle komma en rockstjärna när jag var ute och pratade om boken. Fullsatt, kö ut på gatan, folk som satt på golvet. Men jag insåg – trots att jag var ung och det var min första bok – att det här är inte riktigt normalt, säger Nina nyktert.
”Under det rosa täcket” är ett manifest för likhetsfeminismen, dvs att män och kvinnor först och främst är människor och att det ”typiskt manliga” och ”typiskt kvinnliga” är något som kulturen och samhället kletat på oss. Inte minst för kvinnor brukar det vara en rätt omfattande procedur att med hjälp av mode, hår och makeup skapa sin ”naturliga kvinnlighet”.
Nina Björk var 28 när hon skrev den, upprörd över det hon kallar livmoderfeminismen som hade en högkonjunktur på 90-talet. Tongivande debattörer hävdade att kvinnor är av naturen olika män – mer vårdande, lyhörda etc – och det ska vi vara stolta över. Parallellt frodades en powerfeminism som hyllade streberkvinnan, hon som klättrar och tjänar pengar som en hel karl och samtidigt gärna får vara snygg och het. En Madonna-figur, som i artisten Madonna.
LÄS ÄVEN: Jonas Jonasson efter debutromanen: ”I det familjekaos jag hade, betydde boken ingenting”
Mycket har hänt sedan boken kom ut 1996. Hur ser hon på dagens feministiska debatt?
– Jag skrev ”Under det rosa täcket” för att det var så mycket prat om män från Mars och kvinnor från Venus och oj så olika vi är. Sedan blev det rätt tyst om de där olikheterna. Det betyder inte att allt blev jättebra. Det uppstod en falang som i princip tycker att vad kvinnor än gör så är det feministiskt på grund av att de är kvinnor. Att det exempelvis är ett positivt kvinnligt självbestämmande att sälja nakenbilder på sig själv på OnlyFans [en sajt med användarskapat sexuellt material]. Jag tycker ju inte att objektifiering av kvinnokroppen i kommersiellt syfte är förenligt med feminism. Så vi får helt enkelt fortsätta bråka om vad feminismen ska stå för.
– Dessutom har biologismen kommit tillbaka. I den forskning som populariseras nu är det mindre fokus på kultur och miljö och mer på gener och arv. Mycket tal om hur vi levde ”på savannen”. Det vore så klart tråkigt om hjärnforskningen kommer fram till att mäns och kvinnors hjärnor är olika. Då kan det bli svårare att uppmuntra män att ta hand om barn och kvinnor att blir matematiker. Jag förstår i och för sig inte hur man ska kunna undersöka det. När man studerar hjärnan är den ju redan påverkad av vår kultur, funderar Nina.
För henne är det dock alltid överordnat att respektera verkligheten. Att inte förneka eller vrida fakta för att passa ens värderingar vilket man ser många exempel på nu.
Verkligheten finns, är ett av hennes mantran.
Blev kallad reaktionär
Efter millennieskiftet fick Nina Björk barn. När de kom upp i dagisåldern skrev Nina om magontet över att lämna en liten gråtande varelse till långa dagar i förskolan. Slutsatsen: barn borde få vara hemma tills de fyllt två.
Det blev som sagt liv i luckan. Rätten till dagis var 70-talets stora kvinnokamp. Ansåg författaren till ”Under det rosa täcket” att kvinnan skulle tillbaka till spisen? Hon blev kallad reaktionär. En ledande kristdemokrat hälsade henne välkommen att gå med i partiet.
– Jag hävdade att varken kvinnor eller män borde arbeta heltid de första åren av ett barns liv, säger Nina och konstaterar att meningsmotståndarna propagerade för föräldrarnas rätt till att jobba mycket medan hon tycker att barnets rätt till trygghet under de första åren är viktigare.
Föräldraskapet ändrade inriktningen på Nina Björks skrivande. Efter två böcker om kvinnans ställning började hon skriva mer om politik och samhälle i stort. Hon ville blotta lögnerna hon menar att vi lever med. Att vi skulle vara fria varelser och att den liberala marknadsekonomin är garanten för denna frihet.
– Ingen är fullt fri eftersom vi inte klarar oss utan andra. Alla behöver mat och skydd och det fixar vi inte ensamma. Ingen djurart får en avkomma som är värnlös lika länge som människan.
Det hade hennes egna barn gjort mycket tydligt för henne. Vår tid hyllar individualismen men vi är dödsdömda utan kollektivet.
Vi tror också att vi väljer våra liv när vi i själva verket är hårt styrda av den kapitalistiska samhällslogiken, menar Nina Björk. Först behöver vi sälja vår arbetsförmåga för att få pengar och sedan lydigt konsumera upp det mesta av vad vi tjänat för ”hålla hjulen igång”. Och marknadsekonomins hantlangare reklambranschen, understödda av media och populärkulturen, får oss att drömma skitdrömmar.
– De spelar på våra genuina behov. Ingen reklammakare skriver ”Köp ett nytt kök!”. Det är inget härligt budskap. Istället säger de ”Så här mysiga middagar kan du ha i ditt nya kök”. De vet att det vi verkligen längtar efter är gemenskap.
LÄS ÄVEN: Mia Skäringer har slutat söka sig till mörker: ”När jag var yngre kunde jag nog förakta glädje”
Det är lite ironiskt att en konsumtionskritiker som Nina Björk är uppvuxen i Ullared, den halländska orten som blivit synonym med lågprisparadis.
– Vi bodde precis bredvid Gekås. Vi ungar brukade leka inne i varuhuset. Huset vi bodde i är rivet nu eftersom anläggningen expanderade så mycket.
Det var en bra barndom men ändå med en vag känsla av annorlundaskap. Föräldrarna var lärare, vänstersinnade, inte petnoga med städningen. De hade mer böcker än prydnadsföremål i hyllorna. Nina var sladdbarn och fick utvecklas åt det håll hon ville. Gymnasiet i Falkenberg gick hon ut med maximala betyg.
– Det krävdes för att komma in på Journalisthögskolan som jag siktade på. Efter den jobbade jag ett tag på lokaltidningar. Jag gillade att åka ut och prata med folk men själva skrivandet var tråkigt. Jag fick ju bara skriva det de hade sagt!
Öppet förhållande med maken
Nina ville tänka själv. Så det blev akademiska studier i Lund och kulturjournalistik på frilansbasis. Recensioner, debattartiklar, krönikor; texter där hon fick tycka något. Så småningom också böcker.
I Lund träffade hon sin man som numera är professor i religionshistoria vid Linnéuniversitetet i Växjö. Här och var i hennes texter har det framskymtat vad deras starka förbund betyder för henne.
LÄS ÄVEN: Jenny Strömstedt trivs osminkad i trädgården: ”Med rätt hjälp kan alla se ut som en filmstjärna”
I nya boken, ”Medan vi lever”, utvecklar hon detta i ett kapitel betitlat Kärlek. Hon är inte snar att bli kär skriver hon, och förälskelse gör henne definitivt inte blind. Tvärtom blir hon klarsynt och vaksam. Men kärlek är något annat, särskilt långvarig sådan. Sin egen relation betraktar hon som så robust att den inte kräver sexuell exklusivitet.
– Det blossade ju upp en debatt om otrohet på kultursidorna för några år sedan och folk tog till otroligt stora ord om hur centralt det är med sexuell trohet. Det där kan jag inte riktigt fatta. Min man och jag har ibland bott på olika håll och haft ett öppet förhållande. Det har väl att göra med vilken självkänsla och vilket självförtroende man har, om man känner sig hotad av att den man älskar har ett sexuellt intresse av någon annan.
Jag undrar om hon är ett exempel på den klassiska manliga paradgrenen att kunna skilja på sex och kärlek. Hon tycks inte riktigt förstå frågan. Och blir som sagt inte kär så lätt.
Hur som helst är det öppna förhållandet inget allmänt levnadsråd från hennes sida. Det passar kanske inte alla. Däremot pekar hon på hur långa relationer skapar mening i våra liv. Även där har hon väckt förvåning, bland dem som tycker sig se att livslånga äktenskap mest brukar vara en borgerlig och småförljugen fasad. Men Nina Björk går inte att bunta ihop med ett färdigt paket av åsikter som slentrianmässigt kan klassas som vänster eller höger.
– Om något anses konservativt i meningen värt att bevara, då kan jag som socialist absolut hysa konservativa åsikter.
LÄS ÄVEN: Camilla Hamid: ”Jag trodde jag förtjänade att vara mobbad”
Nina Björk ler sällan på bilder. Men hon är rolig. Hon kan leverera dräpande mothugg mot sådant hon ser som stolligt i spalterna. Till en kvinnlig krönikör som efterlyst mer traditionellt uppvaktande män – sådana som betalar krognotan och håller upp dörren – ger Nina i sin bok tipset att skaffa sig en personlighet. Den som är intressant i sig själv behöver inte falla tillbaka på rollen som Kvinnan (eller Mannen) när de går på dejt.
En annan rak höger, signerad Björk: Somliga kvinnor blev som sagt provocerade när hon skrev att hon sörjde sin ungdoms skönhet. Själva var de inte så ytliga, dessa kritiker. De hade också varit snyggare förr men med åldern erövrat viktigare saker än ett vackert yttre. På vilket Nina svarar i sin nya bok: ”Sorry gumman, men det beror nog på att när du var ung var du visserligen snyggare än du är nu, men du var ändå fulare jämfört med dina jämnåriga så du kunde inte i så hög utsträckning bygga ditt jag på ditt utseende (vilket på sätt och vis är bra) men nu när vi alla blivit fula så har du blivit snyggare i jämförelse med andra.”
Wham! Undertecknad känner sig aningen träffad. Nina frågar lite oroligt:
– Folk fattar väl att jag spetsar till det lite? Jag inleder ju med ”Lilla gumman…”.
Inte jätteinne att vara antikapitalist
Nina Björk klarar den stormen, om det skulle bli någon. Självkänslan verkar vara grundmurad ända sedan hon var en ung tjej som siktade på att läsa, tänka och skriva om de universella frågorna, som vilken manlig 1800-talsfilosof som helst.
Hon är van att stå delvis ensam. Det är inte jätteinne att vara antikapitalist. Hon menar att en del av Karl Marx utsagor visat sig slå in. Exempelvis att kapitalismen måste sprida sig för att systemet ska kunna upprätthållas.
LÄS ÄVEN: Asta Kamma August har inget sug efter Hollywood: ”Jag älskar jantelagen”
Det sker framför våra ögon, påpekar hon. Allt mer av mänskligt liv underkastas marknaden. Vård, skola och omsorg. Vi kan köpa allt från färdigpackade matkassar till barnkalas. Vi kan till och med köpa reproduktion, genom att betala en surrogatmamma. Och med sociala medier har vi till slut själva blivit varan. Det går att bli förmögen på att vara sitt (till synes) privata jag online.
Marxismen må vara skandaliserad av 1900-talets storskaliga politiska experiment men den utveckling vi har nu håller inte heller. Planeten och klimatet klarar inte den ständiga tillväxten. Vi behöver tagga ner, dela tillgångarna mer rättvist, jobba mindre, sluta döva oss med prylar och hjärndött irrande på internet och söka livets mening där vi innerst inne vet att den finns – i relationer, kärlek, skapande, lärande.
Hälsar Nina Björk, kvinnan som förbehåller sig rätten att få tala i utopier. Som varnar för att vi ska bli för cyniska, ängsliga eller distraherade för att tänka stort.
