Mia Skäringer har slutat söka sig till mörker: ”När jag var yngre kunde jag nog förakta glädje”

Vi träffas i produktions­bolagets ljusa lokaler runt hörnet på Avenyn i centrala Göteborg. Maria Skäringer Lázár tar emot, på strålande humör och full av själv­förtroende. Nu, mitt i livet, har hon hittat en ny balans, lärt sig sätta gränser och blivit med eget produktions­bolag tillsammans med sin man Gabriel Lázár. 

– Jag har ju gjort alla mina shower tillsammans med andra bolag sedan ”Dyngkåt och hur helig som helst”. Men nu känner jag att jag inte måste springa till någon annan längre, jag kan ju det här.

”Tabitas Tattoo änd cär”

Så nu blir det egna shower och tv-produktioner. Först ut är tv-serien ”Tabitas Tattoo änd cär”, som Mia både skrivit och producerat. Den ensamstående trebarnsmamman och tatuererskan Tabita, med attityd och en ständig cigg i nypan, är en gammal kär karaktär som får en ny roll i serien. Handlingen utspelas i en liten värmländsk stad där hon hyr ett stort gammalt hus av kommunen. Förutom Tabitas tre barn, tatuerings­kunder och one night stands hyser hon även in några kvinnor som på olika sätt har det svårt. 

Men snart är huset fullt och pengarna räcker inte till. Då kommer hon på idén att, med kommunens hjälp, starta ett skyddat boende för kvinnor. Vilket visar sig inte vara så lätt…

– Tabita är inspirerad av min barndom, av kvinnor som jag hade omkring mig, av min mamma, av lärare och av arbetarklass förstås. Det där krusidullfria. Tabita har ett naturligt civilkurage och funderar inte över vad som är politiskt korrekt.

Mia Skäringers uppväxt i Kristinehamn

Mia heter egentligen Maria Johansson men ändrade till Mia och tog namnet Skäringer efter gammelmormor som hon stod nära. 

I självbiografin ”Mia – en kvinnlig komikers dagbok” som kom 2021, har hon beskrivit uppväxten i lilla Kristine­hamn med en ångestladdad mamma som stod under köksfläkten och rökte och som inte vågade visa sig glad för att pappa då kunde tolka det som att han kunde slappna av och ta sig en grogg. Pappan som valde alkoholen före familjen. ”Hans glugg av frihet. Hans inre kosläpp”. Demonen som ”förgiftade alla jular, semestrar och helger med sin skugga”. Hon skriver om banden, hur skam, skuld och ångest går i arv i en evighetsåtta från mormor, mor och dotter. 

Och hon beskriver den kärleks­törstande tonårsflickans dåliga självkänsla och besvikelser på ”äckliga, omogna svin med hemmagjorda kungakronor. Som jag gav mitt lilla, vibrerande fågelhjärta till…”

– När jag var yngre kunde jag nog förakta glädje därför att jag hade så lite av det i mig. Jag tyckte också att det var lite fint att vara tungsint och vemodig. Nu känner jag att jag är ganska klar med det. Jag behöver inte söka mig till mörker, jag dras inte till det utan håller mig undan från den energin.

– Boken var väl min ”stekpanna i huvudet”, den som skakar om allting rätt. Jag är absolut inte klar med allt men jag känner att jag har förlåtit de flesta jag varit heligt arg på. Jag har lagat mig själv ganska bra och då känner jag ingen ilska längre utan kan i stället välja sunda relationer i alla sammanhang, i både jobb och privatliv.

---

LÄS ÄVEN: Mia Skäringers 6 råd för att må bra just nu

---

Mias pappa var alkoholist

Idag ser Mia också mer försonande på sin pappa Håkan som dog tragiskt i en trafikolycka 2015.

– Jag hade gärna sluppit växa upp med en alkoholist, men det är en sjukdom som skuggade hans person. Nu när jag har bearbetat sorgen och har fått lite helikopterperspektiv så ser jag ju att han också var en underbar männi­ska.

Mia menar att där föräldrarnas förmåga slutar så måste ens egen ta vid. Bland annat har hon föräldrarna att tacka för sitt kanske viktigaste verktyg.

– När pengarna inte räckte, och när det var problem så var det alltid humorn som var vår familjs sätt att hantera det på. Vi har alltid kunnat skoja om det som har varit värst. Och det kan mamma och jag fortfarande.

Nyligen var Mia och mamma Gun på spa.

– Vi drack enbart alkoholfritt men som vi skrattade så måste folk ha trott att vi var plakat. Mamma berättar hemska saker och det är så rått, men när hon kör det i sin humorkvarn levererar hon sådana bilder att jag skrattar så jag tappar sansen. Hon är mycket mer dräpande och vågad än vad jag är. Det är en sådan otrolig gåva jag får ta del av.

Flera hörde av sig efter ”Avig Maria – No more fucks to give”

På ett sätt är den nya tv-serien en sido­effekt av Mias hyllade föreställning ”Avig Maria – No more fucks to give”, där hon fyllde Globen fem gånger. 

Det var i efterdyningarna av metoo och många kvinnor i publiken blev berörda och hörde av sig efteråt. Från mammor med skyddad identitet som flytt ur farliga förhållanden, tonåringar som utsatts för övergrepp och tjejer med ätstörningar och annan psykisk ohälsa…. 

”Kvinnor fulla av rädsla, skam och sorg.”, berättar hon i självbiografin.

– Runt 10 000 själar per kväll nuddade varandra under de där föreställningarna och att kvinnor hörde av sig var en väldigt fin del av mitt jobb. Ibland har jag engagerat mig och gjort det lilla man kan göra för några unga tjejer som inte mått bra.

Mia har i vissa fall ställt upp och ringt både polisen och kvinnojouren men konstaterar att det i längden är ohållbart.

– Men jag tycker ändå att det är viktigt att stötta och ge mina tankar till tjejer och kvinnor som har det svårt och ett sätt att göra det på, är att skapa en tv-serie som berör de här viktiga frågorna. Det var så idén till ”Tabitas Tattoo änd cär” kom upp, en komedi med allvar i botten. 

– Ibland blir det rena ”Lilla Jönsson­ligan”, dum, dummare, dummast, konstaterar Mia och skrattar. 

Och avslöjar i samma mening att Gustaf Hammarsten medverkar och att också legendaren Siw Malmkvist spelar en av rollerna.

– Jag tycker om att uttrycka mig med humor. Det är mycket lättare att nå människor då, men när jag skrev boken var det viktigt för mig att också våga skriva utan att allt måste in i den där köttkvarnen som det blir när man ska göra roligt av allt.

I självbio­grafin ger hon också en slags förklaring till varför hon verkade så arg i föreställningen ”Avig Maria”.  

– Det var väldigt mycket känslor och jag blev trött efteråt, både själsligt och fysiskt. Det kom också en efterdyning av både sorg och tomhet. Det var något jag måste processa genom att tystna lite och då var det väldigt skönt att skriva boken. 

Tackar Värmland

Solen gassar genom fönstren på produktionsbolaget och utanför hörs pinglandet från spårvagnarna. Mia ser ut över ett Göteborg som visar upp sig från sin soligaste sida.

– Jag förstår att jag borde bo i Stockholm där det mesta händer i min bransch. Men för mig går det alltid åt helvete om jag inte lyssnar på min egen vision och då kan inte jag tänka på vad andra recensenter, kändisar, castare för filmer eller regissörer ska tycka. Om jag ska tänka på att vara på plats och hålla mig omtyckt så bli jag stelfrusen.

Och lilla Kristinehamn då?

– Jag har Värmland att tacka för så mycket. Hade jag inte växt upp där så hade jag aldrig kunnat hitta mina karaktärer, där har jag hela min verktygslåda. Och det har hjälpt mig att stå upp för min humor, att våga skriva själv och att jag idag har mitt eget produktionsbolag.