Asta Kamma August har inget sug efter Hollywood: ”Jag älskar jantelagen”

Det lätt präktiga paret André och Vera ska sälja in sin rädda världen-app på en internationell konferens. Men så börjar den annars så kontrollerade Vera – som spelas av Asta Kamma August – att bete sig underligt efter att ha gått i hypnosterapi. Hon passerar den ena sociala gränsen efter den andra, och det är roligt och tänkvärt, men också så pinsamt att jag emellanåt måste scrolla på mobilen. Är man en tillagsperson är nya filmen ”Hypnosen” en utmaning. 

Filmen hade världspremiär på Karlovy Varys filmfestival i Tjeckien i somras och har redan fått flera utmärkelser. I svenska filmkretsar pratas det om den som vårens stora filmhändelse. Regissören Ernst De Geer – för övrigt son till konstnärerna Marianne och Carl Johan De Geer – har jämförts med Ruben Östlund, och det är väl ingen högoddsare att påstå att Asta Kamma August nog kommer att Guldbaggenomineras. 

Asta Kamma August ignorerar det jag säger om guldbaggen, och konstaterar istället att hon har älskat att arbeta med den här filmen. 

– Från testinspelningarna – före pandemin – till att vi var klara var det kul hela vägen. Det var bara lustfyllt, så har jag nog aldrig tidigare känt. Alla involverade – producent, fotograf, skådespelare – var öppna, och aldrig dömande. Med ett sådant här tema, där allt handlar om att tänka bortom hur saker och ting kommer att uppfattas, så tror jag att det var nödvändigt med en öppenhet, och en tillit till att kunna leka och testa. Och så var Ernst underbar som regissör. Jag skulle gärna jobba bara med honom resten av livet. 

”Otrolig jagcentrering”

Handlingen kretsar runt självmedvetenhet och hur man uppfattas – av sig själv och andra. Asta kan relatera till temat, både som skådespelare och i verkliga livet. 

– Det är ju en otrolig jagcentrering i dagens samhälle. Så mycket fokus på att man ska branda sig själv och på hur man ska framstå. Jag blir matt bara av att prata om det. Det påverkar mig jätte­mycket, det är en daglig kamp att försöka tänka bort hur andra uppfattar en. Att fokusera på vad jag vill göra i världen, istället för vad jag tror att världen vill ha av mig. Jag tycker att det hjälper lite att fundera över vem som egentligen tjänar på att jag hamnar i de här tankebanorna. För ofta finns det ju ett företag, eller en person, där i bakgrunden som vill att människor ska må dåligt så att de kan sälja på en någon ny produkt. 

Säger Asta på sitt lågmälda, men självklara vis. Hon är inkännande och följsam, men med integritet. Om det är något hon inte vill prata om, typ civilstånd, så och säger hon det. Vänligt men bestämt. 

Det här med att försöka ha rätt fokus i livet är något som de ofta pratar om i familjen. Alla är ju i branschen på ett eller annat sätt. Asta är dotter till skådespelaren Pernilla August och regissören Bille August. Hennes systrar är skådespelaren, låtskrivaren och sångerskan Alba August, och scenografen Agnes Östergren, vars pappa är Klas Östergren. Det finns dessutom flera syskon på pappas sida, som också har kreativa yrken. 

– Det är kanske inte så att vi sitter och ger varandra konkreta tips, men bara att hela tiden ha ett samtal hjälper ju. Det gäller att ifrågasätta de bakomliggande strömningarna som gör att man känner sig tjock, gammal och ful. 

Kan du känna dig tjock, gammal och ful?

– Ja, jag kan känna allt det där. För att jag är människa. Det skulle ju vara helt sjukt om jag svarade nej på den frågan. ”Näää, så känner aldrig jag”, det skulle ju vara väldigt världsfrånvänt. 

Huvuroller i ”Bränn alla mina brev” och ”Händelser vid vatten”

På senare år har Asta Kamma August uppmärksammats för sina huvudroller i filmen ”Bränn alla mina brev” och tv-serien ”Händelser vid vatten”. Men när jag talar om ”genombrott” skakar Asta på huvudet. 

– Jag är helt ointresserad, jag tänker inte så. Det kanske låter poserande, men jag vill inte prata om genombrott. Mamma brukar alltid säga att man ska jobba ett helt liv och att det kommer att gå upp och ner. Man kan få en roll som leder till en annan roll, men sedan kan det plötsligt bli helt tomt. Om man blir för påverkad av bra recensioner och uppmärksamhet, så tillåter man sig själv att också bli påverkad av det negativa. Det är bättre att hålla lite distans. 

Men det är inte bara jag som tänker i termer av genombrott. Asta har valts ut som en av de tio mest intressanta och lovande skådespelarna i Europa just nu, och är utnämnd till ”Shooting star” på Berlins filmfestival. 

– Just det, så är det. 

Lite glad kan man få bli. 

– Ja, det kan man faktiskt. Lite glad ska man bli. Jag övar mig på det. Men jag skäms typ för det där. Det känns lite pinsamt att bli utvald. 

Älskar jantelagen

Är du jante?

– Jag älskar jantelagen. Fler skulle vara jante. Att tro på sig själv, att våga vara den man är, att ta för sig… usch, vilka floskler. Nä, jag har svårt att trivas i det där pushiga. Men det blir säkert jättekul att åka till Berlins filmfestival. Jag kommer dock att behöva sätta på mig fancy kläder, och ha massa möten med castare. Tydligen ska man speeddejta människor som jobbar med film på olika sätt. Efter femton minuter ringer det i en klocka, då har man networkat färdigt och då ska man slå sig ner med nästa castare. Det är vad jag är hört i alla fall. Är man intresserad av att jobba utomlands är det nog en väldigt bra chans.

Och det är inte du?

– Alltså jag vill bara jobba med kul projekt. Det är fullständigt skitsamma om det är i Sverige, Danmark eller USA. Jag har inget sådant Hollywoodsug. Det har jag aldrig haft. 

Gillar inte kändisfester och galor

Kändisfester och galor går också bort, om Asta får bestämma. Det tar bara energi och fokus från det som är viktigt med jobbet, och i livet.

– För mig är det ofattbart att folk tycker att det är så kul att gå på Guldbaggegalan och Ellegalan. Alltså har man kul där så ska man såklart gå. Men mig passar det inte. Sådana sammanhang gör mig bara självmedveten. Man ska hitta något att ha på sig, men känner sig ändå ful. Och så ska man mingla. 

När andra går på gala, vad skulle du göra istället?

– Ligga hemma. Jobba. Dricka öl med mina kompisar. Med ett sådant här yrke kommer så mycket annat som egentligen inte handlar om själva yrket. Det är ett jäkla brus som bara pågår. Men man kan faktiskt välja om man vill gå in i det eller inte. Det här med att vara strategisk och hålla sig framme och synas på rätt ställen… jag tror inte att det leder till fler jobb. Det är nog bättre att fokusera på själva skådespeleriet. 

Från Österlen till Stockholm

Föräldrarna skilde sig när Asta var runt sex år, och hon växte framför allt upp med mamma Pernilla och de två systrarna. I början bodde de på Österlen i Skåne, och tog båten över sundet till pappa på helgerna. Men när Pernilla började jobba på Dramaten flyttade familjen till Gamla stan i Stockholm. 

Vilket kvinnokollektiv. 

– Ja, från att jag var sex så var det mamma, mina två systrar och jag. Bara tjejer. Det normala för mig. Jag minns att jag tyckte att det var konstigt med pappor som var hemma och tog ansvar. 

Var det som man tänker sig – mycket snack om känslor och relationer?

– Jo, det måste det väl ha varit, säger Asta och funderar. 

– Men det var inte ytligt i form av massa smink eller vad man nu kan tänka sig är typiskt tjejigt. Det var mer lek och kreativitet. Vi var ensamma mycket, mamma jobbade ju på teatern på kvällarna. Därmed blev jag och mina systrar väldigt tighta, vi är fortfarande jättenära. Vi bodde i en gammal lägenhet med takbjälkar, och där hängde vi. Alltså bokstavligen. Vi hängde som små apor i taket. Vi lekte hela tiden. Och vi möblerade ständigt om, vi flyttade stora garderober och våningssängar. På så sätt var det ett väldigt fritt hem. Det var mycket kompisar och öppna dörrar. Vi gjorde teaterföreställningar, små filmklipp, dansade och lekte Spice Girls. Jag var ju barn på nittiotalet. Det var mycket sång och att lära sig olika danssteg, men jag har aldrig någonsin tänkt att jag ska göra en sångkarriär så som Alba gör. 

Teaterskola i Danmark

Men teater var självklart?

– Jag tror det. Det var inte: ”Det ska jag bli när jag bli stor”, utan mer ”Det blir man när man blir stor”. Det var ju det jag såg runt omkring mig. Med det sagt så har våra föräldrar aldrig pushat oss. Alltså gud nej, inte alls. De har verkligen bara varit tyst stöttande. 

Asta sökte scenskolan i Malmö, men kom inte in. Att hon inte ens gick vidare i första omgången gjorde henne sur. Hon hade ändå gått Södra Latins teaterlinje och dessutom jobbat på Turteatern i Kärrtorp. Liiite erfarenhet hade hon ju, trots allt?!

– Haha, ja, jag blev skitirriterad på den skolan, och kom på att jag kunde söka i Danmark istället. Det var rätt skönt, för där kände jag inte en kotte, och ingen visste vem jag var. Det enda jag kände till om teaterskolan i Århus var att Mads Mikkelsen hade gått där. Jag sökte och kom in. I början var danskan en viss utmaning. Även om jag har en dansk pappa så är svenska trots allt mitt modersmål. I dag skulle jag säga att min danska är felfri, men när jag började sa mina lärare att jag pratade på en tioårings nivå. Samtidigt var det så kul att börja på ny kula, både i en ny stad och på ett nytt språk. Jag älskade att gå där, det var min bästa tid i livet. 

Ett ben i Danmark

Numera bor Asta i Stockholm, men hon tror att hon alltid kommer att ha ett ben i vardera land. Senare i år väntar en – än så länge hemlig – teateruppsättning i Danmark. Just nu är hon inte sugen på att flytta till Köpenhamn, även om hon har ett kluvet förhållande till den svenska huvudstaden. 

– Det känns som att alla som bor här är buttra, irriterade och svär över tillvaron. På något sjukt sätt trivs jag i den sammanhållningen – ”Vi är tillsammans i det här”. Jag älskar Köpenhamn, men där är alla så glada och trevliga. Senast jag var där så saknade jag buttra Stockholm. Förut ville jag flytta till Köpenhamn, men just nu känner jag att jag kan vara kvar här i skiten, säger hon och garvar. 

När kulturvärldens nepo babies – barn som är framgångsrika inom sina föräldrars område – debatteras, brukar familjen August nämnas som ett exempel.

Asta suckar och tar sats:

– En sak som jag tycker att man glömmer när man översätter ett fenomen som nepobabies från amerikanska till svenska förhållanden är att det är en enorm skillnad mellan de båda länderna. I USA finns det ett brutalare klassystem som gör att en person som inte kommer från pengar, eller från en skådespelarfamilj, inte har en möjlighet att bli skådespelare. Alltså inte en chans. Här i Sverige – i alla fall när jag växte upp, nu kanske det där håller på att ändras – finns det ändå kulturskolor och ett välfärdssystem som syftar till att alla människor ska ges möjligheter i livet. Anledningen till att Sverige har en så framgångsrik kulturexport är ju tack vare alla kulturskolor, Vår teater, musikskolor, kollo och folkhögskolor. Det finns ändå väldigt många möjligheter för ett barn som är intresserat av kultur. 

Är det irriterande att hela tiden få nepobaby-debatten kastad i ansiktet? 

– Jag är fullt medveten om att det är ett jätteprivilegium att växa upp som jag har gjort. Självklart. Det har gjort att jag känner mycket folk och har fått massa inspiration. Om jag inte hade växt upp i min familj hade jag kanske inte ens vetat om att det går att söka till Scenskolan. Det är hundra procent en resurs som jag har fått gratis. 

Sammankopplas med mamma Pernilla August

Asta brukar dessutom ofta få höra att hon och mamma Pernilla är så lika – utseendemässigt. I tv-serien ”Händelser vid vatten” spelar de till och med samma roll – Annie, under olika epoker i livet. Lite jobbigt är det allt – att bli sammankopplad med sin mamma, tycker Asta.

– Ja, jag hade inte räknat med att det skulle vara så. Jag hade lite naivt tänkt att jag skulle jobba med teater och så var det inget mer med det. Jag hade inte tänkt på den här kopplingen som ett störningsmoment. Men egentligen är det bara ett störningsmoment i intervjusammanhang. När jag jobbar är jag ju inne i min roll och sitter inte och tänker på mamma. 

Säger Asta och sätter på sig mössan. För nu har hon bråttom, hon ska faktiskt hem till just – mamma. En familje­middag med mamma och systrarna väntar, och Asta har fått i uppdrag att fixa ostbricka. Hon kastar sig på cykeln trots att hela Stockholms innerstad är klädd i is. Men så är hon ju också halvt om halvt köpenhamnare och då liksom ingår det att ta sig fram fort på två hjul.