Camilla Hamid: ”Jag trodde jag förtjänade att vara mobbad”

Att Camilla Hamid döpt sin nya bok till ”Home sweet home”, har ett djupare syfte än vad man kanske först tror. För även om boken är en resa jorden runt i bakverkens smakrika värld, så är det också en markering att Camilla har hittat hem. Inte till en speciell plats, utan just till en tillvaro och ett lugn bland smör, socker, kakao och en och annan marockansk apelsin.

–Ja, det är en insikt med boken att jag alltid känt mig hemma i sötsakernas värld. Ingen ifrågasätter min närvaro där, säger Camilla.

Vi ses i hennes bakstudio och dagen är noggrant planerat. Här ska hinnas med intervju, poddispelning, nya inlägg på instagram, hålla koll på det nyöppnade caféet, planera flytten med barnen – samtidigt som studion håller på att växa med det dubbla.

–Det brukar absolut inte vara så här stökigt, säger hon med en gest mot sitt kök. Men just nu så…

Även om hon då och då döljer en gäspning – som bageriägare är det uppstigning 04.00 vissa dagar –  så strålar hon av energi. Camilla är, om uttrycket tillåts, söt som socker med sitt varma leende och fantastiska ögon.

Men att hon 32 år gammal skulle vara där hon är idag, hade hon knappast vågat fantisera om. 

Ville vara vit och blond

Livet har bjudit på en mängd olika ingredienser av både mjukaste sött och skarpaste salt. 

Barndomen var tuff och att se annorlunda ut än sina klasskamrater, gjorde att Camilla hade en stark dröm om att byta utseende.

– Det är sant. Jag hoppades vakna upp ur mardrömmen och vara vit och ha blont rakt hår.  

– Det andra jag drömde om var ett tryggt liv, utan inneboende oro, säger hon och berättar, utan att gå in på några detaljer, att hon och syskonen också blev slagna av en släkting.

Sålde majblommor och fick träffa drottning Silvia

Uppväxt på söder i Stockholm med en marockansk mamma och en frånvarande egyptisk pappa, fick Camilla tidigt lära sig att ta ansvar. Mamma var ensamstående och Camilla äldst av syskonen, med tre yngre bröder. Medan mamma tvingades jobba obekväma tider inom vården för att få pengarna att räcka, var det Camilla som tidigt fick axla den extra föräldrarollen. Som barn sålde hon majblommor för att tjäna pengar, och det gjorde hon så bra att hon sålde mest majblommor av alla, tre år i rad, och fick träffa drottning Silvia.

– Mamma klippte ut bilden som togs vid vårt möte och sparade den. Hon visade till och med upp den när hon blev kallad på olika jobbintervjuer, skrattar Camilla.

 Leksaker och nya kläder fyndades i olika grovsoprum, och känslan av att vara fattig, blev ytterligare en orsak till att Camilla mådde dåligt.

– Idag är det kanske lättare att vara annorlunda klädmässigt, men då var det så oerhört viktigt med rätt märken och rätt stil. Jag stack redan ut på grund av mitt utseende; kläder och andra materiella saker markerade ytterligare att jag inte hörde hemma bland mina klasskamrater.

Höll på att dö i svår ätstörning

Så fort Camilla slog på tv:n eller tittade i tidningar, så kände hon bara att ”du är inte normal, du passar inte in med ditt mörka lockiga hår och kurviga kropp”. Camilla utvecklade ett självhat där tankarna började mala att ”jag förtjänar att vara mobbad och må dåligt, för jag är sämst”. Hon berättar så att det skär i hjärtat att hon hela tiden försökte knipa ihop och snörpa på munnen så att hennes fylliga läppar inte skulle märkas.

– Ha, ha, tänk om jag hade vetat som barn att det skulle bli så trendigt med stora läppar. Idag tror alla att jag gjort fillers…

Med nytt allvar i rösten berättar ­Camilla att hennes överlevnadsinstinkt slog till för att bemästra utanförskapet. För att passa in, försökte hon förändra det hon kunde – sin kropp.

Under tonåren utvecklade hon en så svår ätstörning att hon höll på att dö, säger hon.

 – Jag kunde inte förändra hur jag såg ut eller byta ut mina kläder. Maten var det enda jag kunde kontrollera.

– Det fanns heller ingen vuxen hemma som kunde övervaka vad jag åt, samtidigt som jag – sjukt nog – fick massor av beröm från omgivningen för att jag blivit ”smal”.

Hamnade i en bakgrupp mot sin vilja

Vändpunkten kom i slutet av gymnasiet. Det var ingen quick fix, men två händelser fick Camilla att tänka om. Vid en förberedelse inför en klassfest hamnade Camilla mot sin vilja i bakgruppen. Den ätstörda tonåringen, som länge hade vägrat att ens vistas i samma rum som något med socker eller fett, blev tvungen att hålla masken och börja baka. Chokladbollar. För första gången på flera år tog hon ett bett av något sött – och det var ljuvligt.

– Sedan straffade jag mig genom att ge mig ut och springa, men något hade ändå väckts i mig. Jag hade gett hjärnan lite energi och när jag ställde mig på vågen samma dag fick jag en chock. Jag insåg att ”hjälp jag kommer att dö”, men också att ”jag vill leva och bli frisk”.

Efter studenten gifte sig Camilla med sin pojkvän Binyamine och de reste tillsammans till hans familj i Marocko och stannade ett år.

– Att bli frisk är en process som tar lång tid, men för mig hjälpte det att byta miljö och få nya rutiner. I Marocko äter man tillsammans från samma tallrik, det gick liksom inte att springa iväg och börja väga cous-cousgrynen då.

Efter att också ha speglat sig dagligen och hårt granskat sin kropp, fanns det plötsligt inga helkroppsspeglar att tillgå.

– Fattar du hur det var när jag bodde hemma? Hela vägen till och från skolan gick jag och kollade mig i Götgatans stora skyltfönster. Det var helt hopplöst.

”Att baka var ett bra sätt att få äta socker”

Men bakningen då? Den visar sig ha funnits med hela livet. När familjen inte hade råd att gå och fika, så bakade ­Camilla goda saker hemma.

– Men jag var också jävligt sötsugen som barn, skrattar hon. Att baka var ett bra sätt att få äta socker – ofta. Jag ­älskade socker!

Första försöket blev ett par brända mördegskakor, men känslan av att ha skapat något från början till slut, gav en lyckokick.

Däremot att ha som yrke att baka, det fanns överhuvudtaget inte på listan över framtida yrkesval, ”mamma hade börjat skratta om jag nämnt det”, säger Camilla. Som typisk duktig flicka hade hon pluggat hårt och familjens krav var glasklara, helst läkare eller jurist, eller något annat högstatusjobb.

– Det är många av oss andra generationens invandrarbarn som har höga förväntningar på oss. På ett sätt kan jag förstå det. Våra föräldrar har riskerat mycket för att ta sig hit och vill att vi ska ta chansen att lyckas.

Camilla valde att plugga till civilingenjör med medicinteknisk inriktning.

– Det lät ju lite som doktor…

Utbildade sig till hemkunskapslärare

Efter två års studier blev hon gravid och kände starkt under föräldraledigheten att yrkesvalet inte var rätt.

– Ska jag jobba med något resten av mitt liv, måste jag tycka det är kul!

Camilla hoppade av och läste istället in en lärarexamen och utbildade sig till hemkunskapslärare. Snart började hon att experimentera med ett eget instagramkonto ”mykitchenstories” där hon la ut recept på det ena goda bakverket efter det andra. Dock helt anonymt, Camilla var trött på att bli bedömd efter sitt utseende eller ursprung.

–Jag ville bli uppskattad efter min kompetens. Instagram blev mitt ”happy place” där jag kunde vara som jag ville.

Men år 2016 la hon med lite darriga knän ut en bild på sig själv i slöjan.

–Och jag fick otroligt mycket kärlek.

Tog på slöjan

Slöjan tog Camilla på när hon var 21 år gammal och det var ett genomtänkt beslut.

–Många var emot det, till och med mina föräldrar. ”Du kommer inte att få något jobb”. Men för mig är det viktigt att få vara mig själv. Jag vill ha en värld där man ska få vara hur man vill, ha på sig vad man vill, så länge du inte skadar någon annan. ”Slappna av, liksom, det är ju bara en tygbit”.

Fortfarande kan slöjan uppröra och Camilla tror att den triggar en del, just för att hon inte motsvarar bilden av hur en kvinna i slöja ska vara, nämligen förtryckt och tyst.

– Det kan vara lite jobbigt för deras hjärna när jag då kommer och är glad och högljudd och öppnar egna caféer.

– Rent krasst så ser många mig som en ”blatte” ändå, med eller utan slöja, lägger hon till.

Skilde sig från sin man

För Camilla är tron också en viktig stötte­pelare i tillvaron, hon beskriver slöjan närmast som en snuttefilt.

– Jag hade nog varit knäpp annars, med allt som hänt runt omkring mig. Om jag inte hade haft något att luta mig emot, hade jag inte orkat.

För snart två år sedan skilde hon sig från sin man och i ”Camilla Hamids ­bakresa” på SVT har vi kunnat följa hur Camilla togs emot med öppna famnen av sin exmans familj i Marocko. Inte minst farmor bjöd på såväl kärlek som hemliga recept.

Fortfarande försöker Camilla landa lite i sitt nya liv och framför allt lära sig att vara tillfreds i sitt eget sällskap.

– Jag var ju gift så länge att jag inte riktigt vet vem jag är. Samtidigt som det såklart finns en sorg över att det inte fungerade, så bestämde jag mig också för att göra saker som jag inte vågat tidigare.

– Jag har till exempel köpt en moppe! Det är skitkul.

Öppnat nytt café

Camilla, vars bok  ”Home sweet home” är hennes sjätte, har dessutom nyss öppnat sitt andra café mitt i Stockholms kanske snobbigaste kvarter, i Sturegallerian, tränar fortfarande på att unna sig saker och släppa oron över att allt kan försvinna en dag.

Vad njuter du av idag?

– Färdigskivad ost! Det var nog det första jag köpte när jag började tjäna egna pengar. Det är fortfarande min stora lyx, så gott och så enkelt – och du slipper skidbacken.

Hon funderar en stund.

– Jo, häromdagen köpte jag också mina första dyra solglasögon. Få se nu vilket märke det var, säger hon och­­ ­rotar i väskan. Just det Gucci….  Så du ser att jag jobbar på att skämma bort mig själv.