Grynet Molvig: ”Jag tänkte om jag uppsöker rädslan och ser den i vitögat så kanske jag blir av med den”

Hon ska börja första klass och ger sig iväg till skolan tillsammans med sin mamma. Skoldagen inleds med att varje blyg, blivande förstaklassare ska gå fram och presentera sig inför alla mammor, pappor och fröknar. När det blir hennes tur tar hon sats.

– Hej jag heter Anna Kristin, men alla kallar mig för Grynet.

Hoppsan – en replik för mycket. Grynet förstår att hon har avvikit från protokollet och tagit större plats än vad som är brukligt i det lilla norska samhället där de bor, tio mil utanför Oslo. Hon har gjort sig märkvärdig. Hon uppfattar mammans rodnad på kinderna, men också skratten och alla glada ansikten som tittar på henne. Då blir hon varm inombords. Hon vill inte gå tillbaka till de andra barnen igen. Hon vill stanna i centrum.

Och så blev det. Det var på scenen hennes liv skulle utspelas, och nu har hon försökt sig på en sammanfattning i skrift. Det är en ovanligt rolig och välskriven självbiografi, säger jag och Grynet lyssnar uppmärksamt.

– Jag tycker ju inte själv att mitt liv har varit så märkvärdigt, men jag är en underhållare. Jag vill att folk ska roas. På scenen förstås, men också när de läser boken.

För underhållning har det handlat om. Grynet Molvig är en av våra allra mest folkkära skådespelare och sångerskor som vi det här laget kan se tillbaka på 70 år på scenen – hon började ju redan när hon var tolv. Hon har jobbat med alla de stora legendarerna – från Povel till Beppe. Hur är det att titta tillbaka på ett så innehållsrikt liv?

– Det har varit jätteroligt och jättejobbigt, och jag vet inte om det alltid har varit så hälsosamt. Att dyka ner och se vad som kommer upp… Det har ju inte varit så att jag har gått ut och kräkts efter ett skrivpass, eller fulgråtit mig till sömns. Men att bli påmind om situationer när det inte har varit en dans på rosor kan vara påfrestande.

Föddes under kriget

Grynet Molvig föddes mitt under brinnande världskrig och växte upp på det norska bondlandet.

– Skolan låg fyra kilometer bort. Jag gick dit och hem – ensam. Mamma sa: ”Sväng på armarna så går det lättare”. Så jag svängde med armarna och var tröttare i dem än i benen när jag kom hem. Curling var ju inget föräldrarna sysslade med på den tiden, och att klaga fanns inte på kartan. Men på många sätt hade jag det bra, jag växte upp i en trygg storfamilj. När jag tyckte att mamma var orättvis sprang jag över till fastrarnas hus och beklagade min nöd. Och fick lite tröst och kanske en kaka.

Föräldrarna hade en liten gård med djur, och det innebar att de alltid var hemma – men också ständigt i rörelse.

– Man skulle inte gå sysslolös, också vi barn sattes i arbete. Jag låg ofta på knäna och rensade ogräs. Var man inomhus skulle man också ha något i händerna – helst virka eller sticka. Att läsa böcker var lyx, det fick man nästan inte lov till.

Är det därför du har varit så ­arbetsinriktad senare i livet?

– Antagligen. Arbetsdisciplinen fick jag med mig hemifrån. Den har jag haft nytta av, att vara skådespelare är nämligen ett ganska tufft yrke. Det är slitigt och går ut över kropp, själ, huvud och nervsystem.

Men det var också rätt mycket jante när du växte upp, eller hur?

– Absolut. Jag hade jante på ena axeln och lättsinnet på den andra. I ena huset bodde fastrarna som var djupt religiösa. De tillhörde indremissionen, en ganska fördömande religion, där till och med tanken kunde vara syndig. I mina föräldrars hus var det mer lättsamt med dragspel, sång, dans, och kanske lite hembränt i ett mjölkglas trots att det var strängt förbjudet. Det var lite mer tjofaderittan, även om mina föräldrar hade en djup respekt för det religiösa.

---

LÄS ÄVEN: Jonas Jonasson debutroman sålde som smör: ”I det familjekaos jag hade, betydde boken ingenting”

---

Hon beskriver sin mamma som ”väldigt speciell”. Begåvad som sjutton. Hon spexade, sjöng och kunde utan att darra på manschetten citera såväl Ibsen som grekiska filosofer. Hon var full av äventyr, men också en kvinna som kanske inte alltid var så lätt att ha som mamma.

Mamma stolt men skämdes

– När hennes mörka ögon blev ännu svartare så gick man därifrån. Då gjorde sig alla osynliga, till och med pappa. Men när hon var på gott humör skrattade hela huset, då sken solen. Hon var en stor personlighet som skrev dikter och höll fantastiska tal. Hon var primadonnan hemma, den självklara mittpunkten. Mamma kom från Nordnorge och hade lite starkare temperament än pappa, som kom från Östlandet och var sävlig och lugn.

Kanske gjorde Grynet det som mamman egentligen hade velat göra – uppträda. Hon var stolt över sin dotter, men emellanåt skämdes hon. Som när dottern uppträtt naken i tv, då såg hon ingen annan utväg än att sluta i kyrkokören.

---

LÄS ÄVEN: Mia Skäringer har slutat söka sig till mörker: ”När jag var yngre kunde jag nog förakta glädje”

---

– Hon skämdes som en hund. Men hon tog konsekvenserna av mitt uppträdande och slutade. Men historien slutade inte där. Det uppstod nämligen en diskussion i Norge om vad som är censur och vad som är konst. Och scenen där jag var naken – ur föreställningen ”En dåres försvarstal” – togs upp som ett exempel över vad som faktiskt är konst. Och snart var mamma tillbaka i kyrkokören igen.

Grynet Molvig upptäcktes vid tolv, och några år senare åkte hon på sin första turné. Hon gick runt där med stora ögon och fick vara med om saker som andra bara kan drömma om.

– Mentalt packade jag ner mina leriga gummistövlar, jag tror att de höll mig på jorden. Och de där gummistövlarna har jag försökt ta med mig hela livet.

Livet ett festligt karnevalståg

Du var verkligen den där söta flickan när du var liten, säger jag. Och i samma sekund inser jag att det låter som att jag inte tycker att Grynet är snygg idag. Det snappar förstås uppmärksamma Grynet upp. Hon lägger huvudet på bordet och skrattar rätt ut.

– Nu blev jag jättetrött.

Jag försöker krångla mig ur situationen.

– Ett barn är ju sött, sedan blir man mer vacker…

– Vi släpper det tycker jag.

Jo, humorn har hon. Den speglas i boken också. Allvar blandas med skämt, hon verkar ha en självdistans till det mesta hon tar sig för. Kanske har hon för mycket distans till sig själv? Hon skriver om alla legendarer som hon har arbetat med, och jag påminner om att många faktiskt betraktar henne som en legendar. Men så känner hon förstås inte själv.

– Nej, det hade ju varit konstigt. Jag känner snarare att jag har fått vara med på ett festligt karnevalståg med massa otroliga människor. Jag känner mig bortskämd som har fått sjunga deras fantastiska texter och melodier. Jag är medveten om att jag har haft tur. Och jag var alltid yngst, till jag plötsligt blev äldst. Jag vet inte vad som hände.

”Oförskämt att dö”

Nu har många dött ifrån dig?

– Jag tycker det är väldigt fräckt. Det är så oförskämt, jag tar det som en personlig förolämpning. Det sker var och varannan dag numera. Kära kollegor är plötsligt borta, andra åker in på demensboende.

Själv har Grynet Molvig inte slagit av på takten. I våras hade hon en av rollerna i hyllade ”Tre systrar” på Stadsteatern. I höst blir det både bokmässa och bokbåt. Dessutom ska hon börja repetera en av världsdramatikens stora roller – Mary i ”Lång dags färd mot natt”, där hon spelar mot Krister Henriksson.

Är du en ovanligt pigg åttioåring?

– Vilken hopplös fråga. Hur ska man vara som åttioåring, menar du? Jag har levt i över åttio år och jobbat i snart sjuttio. Man är ju inte en sorts människa under hela livet, man präglas av färger och sinnesstämningar, och utvecklas under olika epoker och av händelser som man går igenom.

Grynet är uppmärksam på just sinnesstämningar, och under en period i livet tyckte hon att hon hade samlat på sig lite för många rädslor i kroppen. Det var premiärnerver, prestationsångest och press.

– Jag tänkte att om jag uppsöker rädslan och ser den i vitögat så kanske jag blir av med den. Så jag utbildade mig till fallskärmshoppare. Tyvärr hjälpte det inte, men oj, vilken kick det var. Jag gjorde väl tolv hopp, och det var en endorfinkick som inte går att beskriva. Rädslan när man går ut på flygplansvingen och hoppar, sen ska man räkna ettusenett, ettusentvå, ettusentre och på ettusenfyra drar man i snöret.

---

LÄS ÄVEN: Tomas Ledin: ”Jag valde musiken – det var en besvikelse för mina föräldrar”

---

Hennes fallskärm hamnade till och med på löpsedlarna. En gång råkade hon nämligen landa olyckligt – i ett träd. ”Grynet i fallskärmsolycka” stod det på löpsedeln, och lite längre ner: ”Fälldin krossad”. Samma dag hade han förlorat en debatt mot Olof Palme, och i kombination med Grynets fallskärmshopp blev det en legendarisk löpsedel.

Fallskärmshoppning i all ära, men det modigaste man kan göra är nog ändå att gå in på scenen, tycker Grynet.

– Kroppen lever sitt eget liv inför en premiär. Att veta att du har ansvaret för en text, för dina kollegor, för att publiken ska bli road… det är en sådan press. I den relationen framstår fallskärmshoppning som en västanfläkt. Konsten handlar att skjuta undan sitt feta ego och koncentrera sig på det man ska göra, och det är svårt på riktigt.

Men livet har inte bara bestått av jobb, hon har också levt ett roligt privatliv med fester och resor. Hon har ”unnat sig”, som hon själv beskriver det. Bland annat var hon gift med greve Noppe Lewenhaupt, och bodde i många år på hans stora gård Geddeholm utanför Västerås. Livet som ensamstående mamma byttes ut mot storslagna fester och umgänge med kungafamiljen.

– Jag har många starka, vackra minnen från den tiden. Det är så vackert i naturen runt Mälaren, och herrgården från 1700-talet är helt underbar. Som bondflicka kan jag dock inte säga att jag kände igen mig. Traktorerna var en aning större och betydligt fler än vad jag var van vid. Men jag njöt av mitt nya liv. Jag höll på med hästar och avlade upp föl. Det var mycket skog och frisk luft, men också allt annat som hör herrgårdslivet till – fina fester och dans under kristallkronorna. Och jakt! Jag tog jaktlicens, jakten var en del av gårdens stora inkomstkällor. Samtidigt längtade jag tillbaka till min riktiga identitet, till mitt yrke och publiken. Det blev en slitning mellan artistlivet och livet på Geddeholm. Och till slut vann yrkeslivet. Jag drömde aldrig om att vara grevinna, men det var en fest. Jag skulle inte ha velat vara utan det.

Kan inte gå runt och älta

Sonen Theodor betraktar hon ändå som sitt livs största kärlek.

– Jag tyckte att det var stort att bli mamma. Men nu är han ju gubbe. Bebis igår, gubbe idag, vad fort tiden går. När jag tänker tillbaka på småbarnsåren kan jag se att det var slitigt, jag jobbade ju så mycket, och hade inte klarat mig utan hjälp från mamma och svärmor.

Kan du ångra att du inte spenderade mer tid med din son?

– Jag kan inte plocka bitar jag ångrar och gå runt och älta det. Det var okej, vi överlevde. Jag tyckte att det var en lyx att få barn och Theodor var världens sötaste. Jag hade en man som jag älskade, men han hade ju sitt jobb som pianist och kompositör i Oslo att tänka på. Jag var också mitt uppe i mina jobb, det var så livet såg ut då. Jag kommer kanske inte att få pris för att ha varit världens bästa mamma, men det är okej.

Idag är hon och sonen tajta. Hon kallar honom sin bästa vän, och de delar samma yrke och intressen. Theodor jobbar som skådespelare och regissör i Norge.

– I sommar kommer han till oss på sommarstället i Marstrand. Då ska vi grotta ner oss i ”Lång dags färd mot natt” som jag snart ska börja repetera. Vi brukar läsa och analysera pjäser som vi jobbar med. Vi analyserar och ältar existentiella frågor. Det betyder otroligt mycket för mig, det blir en väldig samhörighet i det.

Nu har Grynet Molvig passerat åttioårsstrecket. Hon minns när Povel Ramel skulle fylla åttio och hon frågade vad han önskade sig. Vin! Men helst inte vin som ska lagras för länge.

– Ibland får jag frågan var jag ska begravas – Norge eller Sverige? Då brukar jag säga att de får sprida askan på Svinesundsbron, och så får vi se vart vinden tar mig. Jag hoppas förstås att det blir lite aska på vardera sida.