Kjell Bergqvist: “Jag låg på gränsen med spriten”

Handen på hjärtat har jag inga enorma förväntningar när jag klickar upp pdf:en med en förhandsversion av boken Kjelle Berka från Högdalen. Skådespelares memoarer kan vara lite… högtravande. Men det här är oavbrutet underhållande. Rakt på sak och i ett halsbrytande tempo.
Ursäkta språket, men… jag hade ingen aning om vilka jävla rövarhistorier du sitter på.
– Jaså, säger du det?
Kjell Bergqvist höjer sina buskiga ögonbryn och hugger av en decimeter av frukostmackan. Han ser uppriktigt glad ut över denna inledande recension. Och en smula förvånad. Men de är sanna. Vilket betyder att ditt liv faktiskt överträffar alla karaktärer du har spelat.
– Jo, det stämmer nog. Vissa grejer skulle knappt gå att göra på film, det skulle kännas konstruerat.

Läs mer: Bildquiz: Hur bra koll har du på 80-talet?

Berättelsen tar sin början den 23 februari 1953, då Kjell Bertil Leonard Bergqvist kommer till världen i en liten tvåa i Tallkrogen söder om Stockholm. Därefter får vi läsa om den rad av tillfälligheter som leder in honom på scenskolan och vidare till nutid, som en av landets mest folkkära och bäst betalda skådespelare. Och precis som varje god skröna är den kryddad med ständiga utvikningar. Slagsmål, kärleksmöten, sammanträffanden. I en bisats hänger sig morfar i ladugården, i en annan odlas det marijuana i mammas blomsterrabatt och strax efteråt blir rektorn på Bandhagens gymnasium mulad med en päronglass.
– Det här känns kul faktiskt, nickar Kjell Bergqvist. Det är lite fascinerande att få sitt liv utgivet i en bok. Framförallt för barnen så småningom, som kan kolla in vad farsan höll på med.

Kjell Bergqvist växer upp med en pappa som bär ut tidningar på morgnarna, kör lastbil för Mjölkcentralen på dagarna och jobbar i kroggarderober på kvällarna. Mamma har också flera kneg, bland annat som städare och tvätterska. Barndomen beskrivs som kärleksfull, men rörig. Föräldrarna arbetar hårt för att få ihop till brödfödan och till den enda lyxen – en årlig semesterresa till Italien. Flytten går så småningom till Högdalen, en annan förort i efterkrigstidens folkhemsbygge. Kjelle Berka får sköta sig själv, spelar fotboll och hittar på bus med gårdens andra ungar.
– Jag var ingen gangster, men en gans­ka vild typ. Det var skönt att morsan och farsan inte ställde en massa krav på oss barn. Regler fanns, men det var aldrig fråga om att “du måste göra si och så”.
Den vuxengestalt som istället får störst betydelse i Kjell Bergqvists liv är den dittills okända kusin som ringer på dörren en tidig eftermiddag år 1960. Kjell är ensam hemma efter skolan och sitter vid köksbordet och äter limpsmörgås med prickig korv. In kliver en mustaschprydd och tatuerad yngling med magnetisk utstrålning: den föräldralöse sjömannen, narkomanen och sedermera kassaskåpssprängaren Svenne.
– Han är den som har betytt mest för mig och som lärt mig om värderingar, som att man aldrig ska slå på den som ligger och att ett handslag är ett handslag.Visst han snodde lite pengar, men jag har aldrig träffat någon med större moral och rättspatos.

Började som scenarbetare

Den alltid lika generösa mamma Märta låter givetvis systersonen Svenne flytta in på soffan, så länge han slutar med knarket och skaffar sig jobb. Det löftet håller han – åtminstone jobbdelen – och börjar som scenarbetare på Folkteatern. Det är Svenne som senare fixar in Kjell på ett extraknäck bakom kulisserna – och som introducerar honom till Stockholms krogliv. En timme innan föreställningarna på Folkan lirar man poker i Stig Järrels loge. När ridån gått ner drar man till klassiska krogar som KB och Prinsen. Svenne och Kjelle hänger med Roffe Bengtsson, Lasse Berghagen, Lill-Babs, Anita Lindblom och Siv Malmkvist. Det är Svenne som inser att Kjell nog hör hemma på tiljorna och inte bakom, och som hjälper till att fylla i ansökningsblanketten till scenskolan. Kjell Bergqvist provspelar mest på skoj – han ska ju bli gymnastikdirektör – men kommer in. Han flyttar in hos Svenne, som nu fått egen lägenhet.
– Då fick man lära sig att bädda sängen och tvätta sina kalsonger själv. Hemma hade det varit service hela tiden.
Kjell Berqvist skrattar.
– Morsan jobbade hela nätterna och kom hem sju, och då ligger det tre slashasar och sover och vill inte gå till skolan. Hon måste alltså väcka såskopparna med frukost innan hon får sova lite innan hon åker iväg till nästa jobb. Han tystnar en stund, men återkommer sedan till frågan om vilka värderingar han har med sig från barndomen.

Mammans svek tog hårt

– Morsans svek mot farsan och allt det där – det var inget att ta med sig. Det var faktiskt för jävligt. Och en lång period tyckte jag att farsan var en jävla toffel. Men han ville ju hålla ihop det för vår skull.
Just det. Vi får backa tillbaka. Det är år 1969 och det finns nu tre bröder i familjen Bergqvist – Kjell, Sven-Olof och minstingen, då sjuårige Curre. När pappa Sven en dag går ut för att köpa kvällstidningen upptäcker han att hans hustru sitter i en bil på gatan och hånglar med en okänd man. Och för att göra en lång historia kort: mannen visar sig vara gift överläkare från fashionabla Danderyd – och pappa till Curre. Ingen hade anat någonting. Pappa Sven blir förkrossad, men flyttar hem igen efter ett år. Och han fortsätter att behandla Curre som sin egen.

Inte mindre än tre halvsyskon till ska dyka upp i Kjell Bergqvists liv. Barn som adopterats bort när mamma Märta som ungt hembiträde blivit gravid med tre olika män i bättre bemedlade hem på Östermalm. “En slant i ett kuvert och tack för knullet och sedan var det bara att söka sig ett nytt jobb”, konstaterar Kjell i boken.
Du berättar osentimentalt om din familjs historia. Men här finns mycket mörker.
– Ja, visst. Men jag är ingen bitter människa som går och grämer mig. Jag känner mig verkligen som Kjelle Berka från Högdalen. Många tappar bort sin bakgrund, men jag har den kvar i mig.
Är det därför du har blivit folkkär?
– Ja, jag tror folk ser det. Det finns ingen som är rädd för att komma fram och snacka med mig.  Och jag uppskattar verkligen att folk inte ser mig som en snobb bara för att jag syns på bioduken.
Men det hade kunnat gå på ett annat sätt för dig?
– Ja, det är sådant man har funderat på. Kanske är det för att jag aldrig haft en nyfikenhet på droger. Jag låg visserligen på gränsen ett tag med spriten och mellanölen. Men många av mina kompisar började käka ritalina och röka brass. Alkoholen tar mycket plats i boken.
– Ja, det blev mycket, med Janne Halldoff festade vi som fan på Gotland när vi spelade in Jack.

Större tolerans för alkohol förr

– Jag var färdigutbildad redan som 20-åring, var vältränad med bra fysik. Man pallade att köra till tre eller fyra, sova några timmar och sen gå till jobbet. Alkoholen fanns med hela tiden på teatern. Nu är det annorlunda. På Stadsteatern är det nolltolerans, du får sparken om du har en starköl i logen.
Tänker du att du gjort en klassresa?
– Jag funderar inte över det, men det är klart att jag har gjort. Jag har större delen av mitt liv haft det väldigt bra
ekonomiskt, mina barn har fått nya mobiler och laptopar och vi reser jämt. Men jag har efter 40 år fortfarande inget umgänge i branschen. Det är bara Körberg, Johannes och Malmros.
Som i Tommy Körberg, Johannes Brost och regissören Ulf Malmros.
Vad har ni gemensamt?
– Tommy brukar säga: “Det är enkelt med Kjelle, det som kommer ut ur käften är det som gäller, man behöver inte gissa”. Johannes är världens snällaste kille och man får alltid skratta. Han har haft andra sidor som inte varit så enkla, svårt med pengar och att passa tider och så, men det berodde väl mycket på att han stoppade saker i näsan.

Skilsmässan ältades i skvallerpressen

I 13 år var Kjell Bergqvist gift med Yvonne Ryding, före detta miss Universum. I boken berättar han om både kärleken och den smärtsamma skilsmässan år 2000, och inte minst om skvallerpressen. Det är också här han gör ett avsteg från sin princip att aldrig älta gamla bråk – ett antal journalister hängs ur rejält.
– Ja, det var helt galet under skilsmässan, skitsnacket fortsatte i ett och ett halvt år. Framförallt var det riktat mot mig, för jag bad ju dem att dra åt helvete. Yvonne ställde ju upp och pratade så hämnden riktades mot mig. Varje morgon när man drog upp rullgardinen kunde man se löpsedlarna på huset mitt emot. Barnen tyckte det var jobbigt bara att gå in på Konsum.

Det är tydligt att utsatta barn är något som berör honom starkt. Under inspelningen av tv-serien Kjelles smakresa besökte teamet ett barnhem i Indonesien. 38 barn delade på fyra små rum och en toalett. Den enda kosten bestod av ris och sardiner. Kjell övertalade direktören på det femstjärniga hotellet han bodde på att de tillsammans skulle fixa en överraskning. Barnen fick komma dit i hyrd buss, äta fin middag vid poolen och ha vattenkrig till långt in på natten. 
– Jag åkte dessutom och länsade alla bankkonton jag hade och lämnade över pengarna till barnhemmet. Jag hade med mig mina egna döttrar, och ville se till att de också får se baksidan av livet.
De senaste åren har han koncentrerat sig på att stödja ett barnhem i Thailand, där familjen också har hus.
– Nu håller vi på och bygger en pool för att barnen ska kunna ha simskola, så nu får Körberg och de andra vara med och hjälpa till med lite pengar. Just nu bor Eva Röse i mitt hus, så hon kan övervaka bygget. Det är fjärde vintern hon lånar huset med sin familj.

Inte bekymrad över att bli äldre

Eva Röse är dessutom hans motspelare i Kjell Sundvalls nya film Prästen i paradiset, som får premiär i juli och handlar om hur en präst ska grunda en svensk kyrka i Thailand, men gärna tar sig ett järn för mycket och satsar kollekten på thaiboxning.

– När det gäller jobbet så är vartenda grått hårstrå värt sin vikt i guld. Som skådespelare blir man bara intressantare med åren. Åtminstone som man. Det är otroligt orättvist, för kvinnor kan rollerna börja sina redan vid 35.
Så det bekymrar dig inte att bli äldre?
– Nej. Det var helt fantastiskt att få en lillkille när man var 54 år, det är att få ett liv till. Men man känner att man vill mer än man orkar med livet idag. Festar man är man dålig i tre dagar. Tidigare har jag kunnat äta och dricka vad jag vill och vågen har stått på 78 kilo. Fast senast när vi kom ner till Thailand kom vår tvättjej fram, nöp mig i magen och sa “Oh, fat!”. Där är det ju ett bevis på välmående, så det var inget illa menat. Han skrattar.
– När jag skulle dela ut pris på Guldbaggen senast började jag prova mina kostymer klockan tre på eftermiddagen och upptäckte att det inte fanns en jävel som gick att knäppa. Det blev att panik­åka till NK och köpa en för 5 000 kronor. Så jag har väl tio gamla som hamnar hos Myrorna snart.

Av: Oscar Ekman

Gillade du artikeln? Gilla då Icakuriren på Facebook