Ninni Schulman: ”Jag lämnades som nyfödd – det har satt spår”

Ninni Schulmans senaste bok, ”Käraste Lena” har just landat i bokhandeln. Det är andra delen i nya Siljanserien. Efter sju kriminalromaner från Hagfors har Ninni bytt både landskap, decennium och centralfigur. Från Värmland till Dalarna, från 2000-tal till 1980-tal och från en reporter till en avskedad polis.

– Att byta tid var skönt. I dagens polis­arbete är det mycket dna och gps. Jag är mer intresserad av människorna än tekniken och då är det befriande att förflytta sig 40 år bakåt. Det blir sinnligare. Att någon vecklar upp en papperskarta, det känns liksom i kroppen. Vi tillbringar så mycket tid med mobiler och sociala medier. Jag blir mätt på det och tycker det är lite tråkigt både att skriva och läsa om poliser som håller på med mobiler och skrollar Facebookkonton.

Den mest uppseendeväckande tekniska nymodigheten i Siljanböckerna är en telefonsvarare. 

– De var ovanliga 1984 men de fanns, påpekar Ninni glatt innan hon fortsätter i allvarligare ton:

– Samtiden är ju så hemsk så jag orkar inte riktigt vara i den även när jag skriver. Det var visserligen hemskt på 80-talet också, med Sovjetstaten och kärnvapenhotet, men i efterhand känns den tiden trygg. 

Ninni Schulmans genombrott kom med Hagforsdeckarna

Men Ninni Schulmans genombrott som författare kom alltså med Hagforsdeckarna där huvudpersonen, Magdalena Hansson, är en stressad småbarnsmamma och lokalredaktör på en liten dagstidning. Hon har vissa likheter med Ninni själv som också är journalist och jobbade på Värmlands Folkblad i Hagfors innan hon hamnade i Stockholms kvällstidningsvärld. Bokens Magdalena har gjort samma resa från landsbygd till storstad men efter en skilsmässa bestämmer hon sig för att återvända till hembyn.

– De böckerna är en tankelek med vad som kunde ha blivit i mitt eget liv. Jag var faktiskt i Hagfors och tittade på det just hus som Magdalena köper, konstaterar Ninni.

Själv stannade hon i Stockholm och det är där vi ses, på ett kafé. Ninnis hjärtliga skratt bryter ofta igenom sorlet. Hon har en glad och lättsam framtoning men man förstår snart att där bakom finns en stark vilja och en mycket praktisk inställning till livets ångest och oro. Den har hon varit i närkamp med och hittat sätt att hantera.

Ninni Schulman växte upp i Lesjöfors, en idyllisk miljö med kärleksfulla föräldrar, mor- och farföräldrar, lekkamrater och friluftsliv i Värmlandsnaturen. Samtidigt var det en barndom med svåra fysiska och psykiska utmaningar. Hon var ovanligt liten när hon kom till världen, hade eksem, svårt att äta och en ryggrad som var krökt både i sidled och djupled. Hon fick stanna på sjukhuset i flera månader för undersökningar och det blev många kontakter med sjukvården även efter det.

– Läkarnas slutsats var att om inget gjordes skulle ryggkrökningen förvärras allteftersom jag växte, att lungorna till slut inte skulle få tillräcklig plats och att jag skulle kvävas, förmodligen före sju års ålder.

Månader på sjukhus på grund av snedväxande rygg

Det lilla barnet vet inget om denna domedagsprognos och föräldrarna undviker att föra över sin oro på Ninni. Hon verkar ha tagit sig igenom förskole­ålderns många plågor med gott humör.

– Som barn vet man ju inte om något annat än det liv man har, konstaterar hon.

På nätterna fick hon sova fastspänd i en gipsvagga som skulle räta ut ryggen. Som fyraåring tillbringade hon ett halvår på sjukhus i Göteborg. Sveriges främste specialist på snedväxande ryggar opererade henne med lyckat resultat. Men hon var ett av hans svårare fall. 

– Mamma sa att hon aldrig hade sett någon se så bekymrad ut som professorn när han fick se mig. Mina operationer spelades in på film och visades när han föreläste runt om i världen.

Dessförinnan skulle ryggraden sakta dras ut med hjälp av en stålställning som satt fastskruvad i hennes skallben och höftben. Det var inte smärtsamt men gjorde tillvaron krånglig för en leksugen unge. Ninni har ett foto på sig och medpatienten Malin i deras science fictionaktiga stålställningar. En gång gick de ut på avdelningens balkong och ropade ner till häpna förbipasserade: ”Hjälp, de slår oss!” Påhittig har hon alltid varit.

Började skriva i tonåren

Efter hemkomsten fick Ninni bära en hård korsett något år men redan som femåring började hon åka längdskidor.

– Jag blev aldrig överbeskyddad utan klättrade i träd och åkte slalom, minns hon. 

Men så plötsligt är man en känslig tonåring som jämför sig med andra och tycker att man inte duger. Hon började skolka i gymnasiet, hoppade av och tog jobb som diskare. Hon skrev poesi och föreställde sig att hennes biljett ut i världen vore att utkomma med en bok. ”Jag tänker ofta på romanen som ska förändra mitt liv, ta mig någonstans där jag kan stå ut” skriver hon senare i en självbiografi.

I efterhand har hon förstått att hon var deprimerad. Kärlekslivet kändes utsiktslöst. Hennes längd hade stannat på 144 centimeter och killarna fick vika sig dubbla för att dansa med henne. Men en dag träffade hon Niklas.

Gifte sig med Niklas Schulman

Han är äldst av tre bröder i den kända familjen Schulman (litterärt väldokumenterad av Ninnis numera exsvåger Alex Schulman). De hade ett sommarställe i Värmland, det var därför Niklas hamnade på samma fest som Ninni. Hon hade vid det laget gått en journalistutbildning och fått jobb i Hagfors.

De gifte sig, fick två barn och köpte hus i Stockholmsförorten Norra Ängby. Hon dög! Hon levde det svenska medelklasslivet. Men Boken fortsatte att spöka. Ninni försökte skriva romaner på lediga stunder med det ville sig inte. En barnbok blev refuserad överallt. 

– En dag när jag satt och virkade kom den här gestalten för mig, återvändaren Magdalena. Precis som jag kunde hon betrakta landsorten både utifrån och inifrån. 

– Flera år tidigare hade jag som reporter bevakat en traffickingrättegång. Några män stod åtalade för att ha drivit en lägenhetsbordell i Hagfors med insmugglade moldaviska tonårstjejer. Jag kunde inte släppa det där. Hur kan man hålla en sådan verksamhet hemlig på en liten ort där alla känner alla?

Efter skilsmässan hamnade Ninni i en depression

En huvudperson, en plats, ett brott. Som kunde kopplas ihop till en deckare. Ninni skrev inledningen på historien, skickade till ett förlag och blev antagen.

– Det var förlösande att börja på en kriminalroman. Den har ju en gåta som ska nystas upp vilket ger handlingen ett automatiskt driv framåt. Det ska vara spännande, engagerande och välskrivet men det måste inte vara Tranströmer-nivå på varenda mening. 

Ninni Schulmans debutbok ”Flickan med snö i håret” kom 2010. Uppföljaren var planerad till året därpå men dessemellan blev det skilsmässa och för Ninni ett djupdyk ner i en ny depression. Att skiljas är alltid svårt men hon förstod inte varför hon tog så illa vid sig att hon behövde en kort inläggning på psykiatrisk klinik.

– Jag tappade livslusten totalt men fick antidepressiva som hjälpte.

Anknytningen stördes när hon lämnades ensam som liten

Som den undersökande person hon är ville hon i efterhand förstå sin häftiga reaktion. Varför hon känt sig så bottenlöst övergiven. Hon hade tidigare gått i terapi utan att ha få ut så mycket av det. Nu hittade hon en psykolog som hon klickade med.

– Hon ville veta mer om min barndom och mina sjukhusvistelser, vilket jag inte tyckte hade något med skilsmässan att göra.

Idag har Ninni insett att den viktiga första anknytningen blev störd när hon fick stanna ensam på sjukhuset som nyfödd. Det, och förmodligen alla undersökningar, provtagningar och allt hanterande av hennes kropp – hur nödvändigt det än var – vållade starka känslor av att vara helt utlämnad hos ett barn som då saknade ord för vad det upplevde. Kvar blev en känsla, en ångest som sedan kunde flamma upp i känsliga lägen.

Separationsångest kan triggas igång

Så hon förebygger. När hon nyss hade träffat sin nuvarande kärlek, Mikael, och han tänkte lämna hennes lägenhet med ett ”Vi hörs!” förklarade hon lugnt att så kan man inte säga till en person som hon.

– Jag behövde veta när han tänkte ringa eller när vi skulle ses. Och han förstod det! Han förstår att han inte ska gå tidigt på morgonen utan att väcka mig och säga hejdå. För sådant kan trigga igång separationsångest.

Andra led i bearbetningen var att begära ut journalerna från barndomen – och att skriva en bok. Den självbiografiska ”Flickebarn nr 291” utkom 2020. Idag vet Ninni hur hon ska hantera livets oundvikliga separationer. Som när hennes pappa dog för några år sedan. Eller att barnen nu har flyttat hemifrån.

– Det gick bättre än jag hade trott. Man får en annan slags relation som också är härlig. Det är till och med lite skönt att inte behöva laga så mycket mat varje dag.

Blivit särbo

Med Mikael har hon förblivit särbo. Det funkar bra. De bor ganska nära varandra och det passar Ninni fint att kunna försjunka i det hon gör i vardagen och njuta desto mer av samvaron när de ses. 

Och så upptäckte hon det som är vida bättre än mediciner: motion. Löpning och skidåkning. 

– Det går inte fort men jag är seg och gillar att mata på. Som en symaskin. Första gången jag gav mig ut och joggade var jag runt 40 och jättestolt över att ha klarat två kilometer!

Sedan dess har det blivit många mil och ett antal lopp, bland dem tre halvmaraton. Hon är numera tacksam över sin starka kropp, den som hon skämdes för i tonåren. Allra bäst trivs hon i skidspåret. Ninni har åkt Vasaloppet flera gånger. Hon har släkt i Moratrakten och var där mycket som barn.

”Som vi lekte” kan bli film i USA

Det är också dit Ninni Schulman förlagt sin nya krimserie. Om Magdalena Hansson är en vanlig livspusslande mamma så har den nya huvudpersonen ett privatliv i ruiner. Ingrid Volt är en före detta polis som suttit i fängelse för att ha skjutit sin våldsamme man. Han överlevde men är besatt av hämndlystnad så hon måste hålla sig undan samtidigt som hon försöker återknyta kontakten med sin lilla dotter som är fosterhemsplacerad. Jagad och under dödshot, lyckas Ingrid ändå lösa brott i Siljansbygden dit hon tagit sin tillflykt.

Det här dramatiska upplägget tilltalade ett amerikanskt produktionsbolag som köpt film- och tv-rättigheterna till första boken om Ingrid. Den heter ”Som vi lekte” och toppade Dagens Nyheters lista över 2023 års bästa deckare, i milt sagt hård konkurrens. Nu kan den alltså bli tv-serie i USA.

– En manusprocess har just startat. ­Tyvärr kan jag inte berätta mer just nu nu men jag är mycket glad och förväntansfull.