En avslappnad Ann-Sofie Johnsson Carlsson leker med jämthunden Bizzy. Hon har lärt sig hantera sin panikångest, ändrat livsstil totalt och slutat stressa.
Ann-Sofie Johnsson Carlsson, 46 år, bor i det gemytliga lilla samhället Frövi utanför Örebro. Här har hon sin nyöppnade massagestudio och ett stenkast bort hittar vi hennes röda hus med vita knutar, omgivet av blomstrande grönska och vackert ståtliga träd.
Här lever Ann-Sofie tillsammans med man, djur och barnen, som kommer och hälsar på regelbundet. Det vilar ett härligt lugn över hemmet och den glada jämthunden Bizzy välkomnar oss. Djuren är Ann-Sofies stora intresse. Förutom Bizzy har hon den upphittade katten Svennis och i det lilla huset nedanför trädgården bor det lanthöns som nyligen fått små söta kycklingar.
Men Ann-Sofie har inte alltid varit så tillfreds och frisk som hon är idag.
Hon var 23 år och nyförlovad när panikångesten kom. Hennes pappa frågade hur det gick med pojkvännen, som hon har sitt äldsta barn med och som det hade varit en jobbig tid fylld av bråk med. Ann-Sofie kände hur ångesten började växa och hur det susade i huvudet på henne. Hon trillade ihop där hon satt i soffan.
– Det var oerhört obehagligt. Det kändes som om eldslågor slog upp i nacken på mig och som om det brann längs ryggraden. Hjärtat slog så fruktansvärt hårt att det kändes som om det skulle banka sönder och att jag höll på att försvinna. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö, berättar hon.
Skickades hem
Ann-Sofies hjärta slog så hårt att hennes pappa trodde att hon var nära en hjärtinfarkt. Snabbt ringde hans sambo efter en ambulans och därefter minns inte Ann-Sofie mycket.
– Vad jag kommer ihåg är hur alla ljud lät så långt borta och min fars oroliga röst. Det kändes som en evighet innan ambulansen kom. När jag lades på båren fick jag spasmer i hela kroppen, jag bara skakade. Antagligen eftersom jag spänt mig så hårt under panikattacken att kroppen började rycka när jag väl slappnade av, säger Ann-Sofie lugnt medan hon sippar på det rykande varma kaffet hon just serverat oss.
Medan hon väntade i läkarens rum den där kvällen fick hon flera panikattacker efter varandra. Läkaren kom in i rummet och talade om för henne att han trodde att hon fått en nervkollaps. Hon skickades hem igen med kommentaren att om det inte blev bättre så fick hon höra av sig.
– Jag kände mig så otroligt liten när vi åkte därifrån, berättar Ann-Sofie. Det här var 1989, hade det samma skett idag hade de nog inte bara skickat hem mig på det viset.
Ann-Sofie sjukskrev sig från sina dåvarande studier för att försöka komma på fötter igen. Hon fick flera panikattacker veckan efter besöket hos läkaren.
– Jag hade samtidigt en liten flicka på 4 år som undrade vad som hände. Så fort hon skrek eller det var något så blev jag ännu mer stressad. Det var oerhört tungt. Jag vågade ibland inte gå utanför dörren, det kändes som en mardröm, berättar hon.
Efter den plågsamma veckan fick Ann-Sofie träffa en psykiater som kunde berätta för henne att det var panikångest hon hade.
– Han visade mig symtomen i sin läkarbok och precis allt jag tidigare berättat att jag känt stämde. Han förklarade för mig vad det var men berättade att han inte ville skriva ut några tabletter eftersom han var rädd att jag skulle bli beroende.
I ett litet hus i trädgården har Ann-Sofie lanthöns som nyligen fått små kycklingar. Att pyssla med dem är avstressande.
Togs på allvar
Ann-Sofie fick leva med sin panikångest. Eftersom hon inte kände sig trygg någonstans, blev det så att hon många gånger hellre stannade i hemmets trygga vrå än gick ut.
– Ofta när jag gick och la mig på kvällen kom det krypande. Jag försökte att själv klara av det, men när det inte gick ringde jag till slut till psykiatrins rådgivning.
Ann-Sofie fick komma till den psykiatriska mottagningen redan veckan därpå.
– De tog det på allvar direkt, vilket kändes jätteskönt. Detta var 1994. Då hade jag mått dåligt länge. Under perioden 1991–1994 fick jag tabletter som skulle motverka ångesten. De hade varierad effekt. Några förstärkte problemen, medan de flesta andra gjorde mig apatisk. De sista jag åt var dock bra, jag fick inga biverkningar och de fyllde sin funktion. Men de var svåra att sluta med…
För att lära sig få stopp på panikattackerna började Ann-Sofie att gå i kognitiv terapi och samtalsterapi.
– Den första kognitiva beteendeterapin jag gick på var riktigt bra.
I terapin gick Ann-Sofie och terapeuten igenom vad som orsakade hennes ångestattacker, hur starka de var och hur hon skulle kunna göra för att förhindra dem. Vid slutet av varje session fick hon en hemuppgift att lösa tills nästa besök.
– Terapeuten lärde mig att vända tankarna och att bryta destruktiva tankemönster. Om jag kände paniken komma krypande så fick jag tänka ”vad är det värsta som kan hända?”.
För Ann-Sofie var det avgörande att ta kommando över sina egna känslor och tankar.
– Jag föreställde mig att ångesten var en person som kom bara för att jävlas med mig. En gång när jag satt i källaren och byggde ihop en styrketräningsmaskin sköljde ångesten plötsligt över mig. Adrenalinet började pumpa i kroppen och jag började bli yr och rädd. Då tänkte jag att ”nej nu får det vara nog! Vad ska du hit och göra!” Och då bara försvann det, säger Ann-Sofie med ett varmt leende.
Bära eller brista
– Det var viktigt att jag själv bestämde mig för att ändra mitt tankesätt. Jag blev arg på mig själv och mitt sätt att tänka. Jag var väldigt konflikträdd och vågade inte säga vad jag tyckte och tänkte.
För att lära sig få stopp på panikattackerna har Ann-Sofie gått i terapi. Meditation är något som hjälper henne att slappna av ännu mer. Här – med sin man och hunden Bizzy.
Nu får det bära eller brista för mig, tänkte Ann-Sofie och gjorde slag i saken och berättade precis allt hon kände, tyckte och tänkte för sin man.
– Det gick jättebra! Jag bestämde mig för att bli lite mer egoistisk. Jag tog bort alla måsten och brydde mig mer om mig själv.
– Min terapeut berättade för mig hur viktigt det var att jag måste stressa ner när jag hade det som värst. Alla människor har en gräns för hur mycket stress man tål. Om man lider av panikångest måste man komma riktigt långt under den gränsen för att sedan kunna ta sig upp till normal stress, utan att må dåligt av den.
– Dessutom tror jag att om man är riktigt avslappnad så kan man inte få panikångest. Är man spänd i kroppen så går man alltid på helspänn och minsta illa ljud kan trigga igång en attack, tror Ann-Sofie.
För henne har massage hjälpt väldigt mycket.
– Massören berättade att jag var otroligt spänd i hela kroppen, så jag gick dit regelbundet för att slappna av. Efter besöken kände jag mig så lätt och fri i huvudet. Det var en så skön känsla och något jag inte känt på oerhört länge. Efter ett tag började jag även känna dofter, vilket jag inte mindes när jag gjort det sist. Plötsligt kände jag doften av sommar!
Hon har fortsatt med massage och numera är meditation något som hjälper henne att slappna av än djupare.
– Jag har ändrat livsstil totalt. Jag har slutat stressa. Tidigare tävlade jag ständigt med mig själv och slappnade aldrig av. Jag kunde aldrig be någon annan att göra någonting, utan skulle göra allt själv. Att jag blev mer avslappnad gjorde oerhört mycket för att möjliggöra den här förändringen, tror jag.
– När jag känner att det börjar bli jobbigt går jag på behandlingar. Jag fortsätter att bestämma över mig själv och fokuserar mer på mitt eget välmående. Jag känner idag att jag är fri från panikångest, säger hon bestämt.
Panikångesten har medfört många negativa aspekter, men det har även fått Ann-Sofie att se det ljusa i livet.
– Många år har försvunnit i onödan. Jag har varit så rädd och otrygg. Det har begränsat mig från att resa och göra saker. Jag har även haft dåligt samvete för mina barn, så klart. Men jag har också lärt mig att uppskatta saker och ting på ett annat sätt nu, säger hon självsäkert.
KBT är det bästa receptet!
Mats Lehmann är doktor i psykiatri och kognitiv beteendeterapi, samt ordförande i Svenska Ångestsyndromsällskapets lokalförening i Malmö.
Han har själv lidit av panikångest, vilket tog honom till läkarutbildningen och doktorstiteln i psykiatri.
Hur yttrar sig panikångest?
– Symtomen är bland annat att hjärtat börjar slå hårdare. Man börjar svettas eller frysa kraftigt och känner sig yr. Man kan få skakningar i kroppen och bli torr i munnen. Ofta börjar man även andas fort, och man blir yr i huvudet, eftersom syretillförseln till hjärnan rubbas. Därför är det viktigt att försöka behålla normal andning när man känner att en attack är på väg. Man blir även väldigt rädd och många tror att de ska dö. Men det är ingen som har dött av en panikattack. Det är inte farligt och går alltid över, oftast inom loppet av tio minuter!
Vad beror panikångest på?
– Vår hjärna är van att arbeta vid en viss rytm och enligt vissa rutiner. Om vår vardag avviker på ett sätt som känns betungande eller väldigt omvälvande för oss, kan detta starta en panikattack. Det behöver inte handla om negativa förändringar, utan det handlar om känslomässiga sådana, positiva som negativa. Till exempel om någon närstående dött, eller om du så vinner en miljon på lotteri. Den kan också triggas igång av stress. Om du stressar mycket en längre period kan panikångesten komma sköljande över dig den dag du äntligen sätter dig ned för att ta det lugnt. Det är kroppen som hinner ifatt dig. Även en låg produktion av glädjehormonet serotonin i hjärnan kan utlösa panikångest.
Hur vanligt är det?
– Idag har det blivit allt vanligare, framför allt hos ungdomar. Många drabbade vet inte att det faktiskt är panikångest de haft. Det är ett problem att kunskapen kring panikångest är så dålig. Man vet inte vad det är och många gånger känner sig de drabbade mobbade eller utanför just för att folk i deras omgivning inte vet vad det innebär eller förstår dem. Man vågar inte tala om det, vilket vi måste förändra.
– Vi måste förstå att alla mer eller mindre lider av någon form av psykiska problem någon gång i livet. När jag höll föredrag för ett tag sedan inledde jag med att tala om för den oerhört akademiska gruppen att de alla någon gång haft psykiska problem! Stämningen blev stel och de skruvade på sig, men så fort jag förklarade varför så skrattade publiken varmt och igenkännande. För visst hade de flesta någon gång vänt tillbaka till ytterdörren för att se så att den verkligen var låst, eller återvänt till köket för att se så att plattan var avstängd. Jag ville visa på att bara för att man har vissa tvångssyndrom, behöver det inte betyda att man är knäpp.
Hur råder man bäst bot på panikångest?
– Behövs medicin anser jag att man ska ge medicin som verkar ångestdämpande. Jag rekommenderar dock inte att ta lugnande medel, eftersom de är så oerhört vanebildande. Dessutom fungerar de enbart ångestdämpande i några timmar, efter det känner man sig ofta sämre. Kognitiv beteendeterapi, KBT, är det bästa receptet enligt mig. KBT är mer en livsstil än en tillfällig terapi. Man lär sig att hantera situationen och ändra sitt sätt att tänka. Det ger en verktyg för att kunna ändra sina tankar från negativa till positiva. Det går att styra ångesten med hjälp av att tänka rätt och då minskar den. När man har ångest är man väldigt spänd och trött, man behöver lära sig att slappna av. Det viktigaste att tänka på när man får en attack är att slappna av.
– Vid sidan av mental träning och den kognitiva terapin är massage ett ypperligt komplement. Även varma bad kan hjälpa en att slappna av.
