Även om Katarina ser strålande pigg ut behöver hon ofta vila. Gärna då i favoritfåtöljen med en bra bok – och Bamse.
Katarina Sundwall lever med dubbla handikapp, ett synligt och ett “osynligt”, och båda präglar starkt hennes vardag.
När hon öppnar ytterdörren och tar i hand syns skenan över höger hand. Vad vi inte ser är smärtpumpen, som är inopererad under huden på magen och som hjälper henne att kontrollera den svåra kärlkrampen, den som inte syns utanpå. Utan pumpen skulle Katarina vara sängbunden med smärtstillande dropp.
Katarina är en öppen och spontan kvinna med ett varmt, mjukt leende. Hon bor sedan många år tillbaka med sin man Bosse och minihunden Bamse, en fascinerande blandning av papillion och malteser, i en vit tegelvilla i det lilla småländska samhället Reftele.
Barnen Isabelle och Theresé är bosatta i Göteborg och Robin bor i Reftele. Men familjen, med Theresé efterlängtade lilla babydotter Saga, håller tät kontakt.
– Familjen är så viktig för mig. Jag vet inte hur jag skulle klarat allt utan Bosse och barnen, som fått ta ett stort ansvar, säger Katarina när vi slår oss ner vid köksbordet och den kryddoftande lunchgrytan.
I tjugo år
Katarina arbetar, trots sin besvärliga sjukdom, halvtid som skolassistent i receptionen på en skola i närbelägna Gislaved. Det är ett arbete med fart och fläkt och ingen dag är den andra lik, något som passar Katarinas temperament. Bosse arbetar på en metallverkstad i närheten av hemmet och kliver just in genom dörren på sin lunchrast.
I över tjugo år har Katarina levt med sjukdom. Det började med en dramatisk olycka och sedan kom problemen slag i slag. Det har varit år fyllda av smärtor och motgångar. Hon har envist kämpat på men ibland känt att hindren nästan varit oöverstigliga.
– Hoppet har ju alltid funnits. Jag har drömt om att jag någon dag skulle slippa de hemska smärtorna. När jag till slut fick min nya smärtpump och förstod att den verkligen hjälpte mig kände jag en stark kraft och fick livslust igen.
År 1989 var ödesåret då allt vände åt fel håll. Katarina, 28 år gammal, arbetade på en fabrik i Reftele. Hennes högra arm fastnade i en maskin och handen slets sönder. Det var en allvarlig skada, som trots flera operationer och andra behandlingar, gett en bestående nervskada i hand och handled med konstant värk.
– Jag har fått lära mig att göra allting med vänsterhand, vispa välling till barnen, tvätta fönster, laga mat…
Smygande symtom
Andra problem tillstötte under de kommande åren. Katarina råkade ut för en trafikolycka med en whiplashskada som följd. Hon fick också diagnosen struma. Men den riktigt stora katastrofen lurade runt hörnet.
– Sommaren1999 fick jag en hjärtinfarkt. Jag var bara 38 år och jag trodde först att de smygande symtomen berodde på struman. Det började med att det blev motigt att gå i trappor, jag fick hjärtklappaning, snabb puls och mer och mer ont i bröstet.
|
Men att hon skulle lida av kärlkramp hade hon ingen tanke på. – Första dagen på semestern skulle hela familjen åka iväg till stugan. Jag blev så trött när jag packade att jag fick lägga mig en stund och jag somnade djupt. På kvällen när allt var packat och klart gick vi till sängs och då bara small det!
Det gjorde fruktansvärt ont i bröstet och ut i vänster arm och jag kunde knappt andas. Samtidigt drabbades jag av en hemsk ångest. I ilfart fördes Katarina till sjukhuset i Värnamo, inför ögonen på sina livrädda barn. |
– Tack Bosse! Utan dig hade jag inte klarat av vardagen, säger Katarina, som drabbats av två handikapp.
|
– Jag fick mediciner och mådde bättre efter ett tag. Och alla tyckte det var konstigt att jag låg där i sängen, en ung kvinna, visserligen rökare, men ändå.
Katarina fördes snabbt vidare till Universitetssjukhuset i Linköping, där man gjorde en så kallad ballongsprängning för att få bort proppen i blodkärlet. Stoppet innebar att hjärtmuskeln inte fick tillräckligt med syre.
– När jag kom hem mådde jag jättebra men snart var det dags igen. Jag opererades i Linköping och man gjorde en ny ballongsprängning och satte in ett nät som skulle hjälpa kärlen kring hjärtat. Sedan mådde jag bra i ett par veckor innan nästa smäll kom. Det var som en inre kramp varje gång.
Smärtorna kvar
Det blev ny operation – och efter några veckor nya kärlkrampssmärtor.
– Det var som om varje andetag gjorde ont, minns Katarina med en rysning.
Hon låtsades att hon var frisk och försökte arbeta mellan varven men det tog emot. Hon led med barnen som tassade runt hemma och bara väntade på att mamma skulle åka till sjukhuset igen.
Till slut genomgick Katarina en bypassoperation, som skulle minska kärlkrampsbesvären och risken för en ny infarkt.
– Nu blev det lättare att andas men operationen räckte inte. Smärtorna fanns kvar. Ska det strula med mig så ska det…
– Det kändes som om läkarna inte riktigt visste hur de skulle hjälpa mig. Jag fick i alla fall testa TEDA, som är en smärtlindring med lokalbedövning i en kateter i ryggraden.
Den sköts av patienten själv hemma. Den tog bort mycket av smärtorna, berättar Katarina, som sedan överfördes till sjukhuset i Eksjö och smärtkliniken där. Hon känner sig trygg med personalen, som hon lovordar.
Under huden på Katarinas mage sitter en sådan här smärtpump. Hon är den enda i landet som har en sådan modell mot just kärlkramp.
Katarina har fortsatt med TEDA-behandling av olika slag. Det har fungerat bra men ibland har det blivit stopp i katetern och infektionsrisken är stor. Därför har Katarina alltid tvingats släpa med sig en hel väska fylld med nålar, sprutor, tvättset och mediciner överallt.
Så började hennes läkare Carlo Mucchiano prata om en helt ny sorts smärtlindring vid svår kärlkramp. Katarina fick inopererat en gasdriven pump som skulle laddas varannan vecka.
Och så för cirka två år sedan fick hon den allra modernaste pumpen, en datorstyrd smärtlindrare som levererar medicinen direkt till ryggraden. Den har visat sig mycket effektiv! Och Katarina är faktiskt den enda i landet som har just en sådan pump mot kärlkramp.
– Känn här, säger hon och visar magen. Pumpen är ganska stor men det hindrar henne inte från att bära bikini på badstranden. Eller att spela golf, som är ett nytt intresse.
– Vissa bra dagar klarar jag kanske nio hål, andra inga alls för jag är trött eller har ont. Men jag har fått mitt liv tillbaka!
