Ulla var medberoende till sonens spelmissbruk – förlorade en halv miljon

Vi träffar Ulf Pettersson hemma hos hans föräldrar Ulla och Bertil i deras marklägenhet i Trelleborg. Det är senhöst och vissna löv virvlar runt på trädäcket utanför vardagsrumsfönstret i de friska nordliga vindarna.

Föräldrahemmet har varit Ulfs fasta punkt i tillvaron i nästan hela hans vuxna liv. Dit har han alltid kunnat komma när pengarna varit slut och kylen tom.

– Mitt spelberoende har förstört väldigt mycket för mig, säger han.

Men nu ser det ut att bli en förändring till det bättre. Några veckor efter att vi träffas ska Ulf flytta till en ny ­lägenhet. Han har engagerat sig i Spelberoendes förening i Malmö och är aktiv inom kyrkan.

– Jag har haft några återfall i spelandet men det känns som jag är på rätt väg nu, säger Ulf när han slår sig ner i soffan bredvid sin mamma.

Att det för första gången på åratal ser ljust ut för Ulf är ­något som verkligen gläder hans mamma.

Hon har under sonens värsta spelmissbruk varit med­beroende eftersom hon har gjort det möjligt för honom att spela genom att låna ut pengar till honom, ofta i smyg utan att ens maken Bertil ­vetat om det.

– Vad skulle jag göra? Jag ville ju inte att min son skulle hamna på gatan. Jag har gett honom små lån på några hundringar när han bett om det men jag och Bertil har också flera gånger betalat hans hyra för att han inte skulle bli vräkt, säger hon.

Allt högre insatser

Ulfs intresse för spel väcktes redan när han var i tonåren. Hans morbror var intresserad av engelsk fotboll och det ­ledde till att han själv satsade pengar på stryktipset.

– Men då var det på en hanterlig nivå, berättar han. Jag spelade aldrig för mer än 30–50 kronor i veckan.

Men i samband med att Ulf gjorde militärtjänsten började hans spelande få skadliga proportioner. Det började med att han satsade 70 kronor på Dagens dubbel på travet.

– Jag vann direkt 1 500 kronor och det gav mig blodad tand. Jag tyckte det var lättförtjänta pengar. I det militära fick man inte mer än 800 kronor i månaden i ersättning på den tiden.

Insatserna blev därefter högre och högre. Det hände förstås att Ulf vann då och då men i det långa loppet blev det hans ruin. I stort sett hela hans lön på Trelleborgs gummifabrik, där han fick jobb ­efter lumpen, gick till spel ­eller sprit.

– Jag kunde spela för 500–1 000 kronor en lördag och samtidigt festade jag ganska hårt. Det var många måndagar som jag inte orkade gå till jobbet.

Inga pengar kvar

Ulla var medveten om att hennes son spelade men hon visste inte att det utvecklats till spelmissbruk förrän hon en dag skulle gå hem ett ärende till hans lägenhet. Till sin förvåning upptäckte hon att nyckeln som han gett henne inte längre passade i ytter­dörren.

– Det visade sig att han blivit vräkt för att han inte betalat hyran. Då förstod jag och Bertil hur allvarligt det var, ­säger hon.

Så här i efterhand har Ulf förstått att han inte klarade att ta hand om sin egen ekonomi.

– Hyran och andra räkningar kom inte i första hand för mig. Egentligen borde jag ha haft en god man på den tiden.

Ulf hade tur och kom över en bostadsrätt billigt så han slapp hamna på gatan den gången men många gånger var det hans föräldrar som fick betala månadsavgiften, särskilt sedan han blivit av med jobbet på gummifabriken.

Ulla vet inte exakt hur mycket pengar hon har gett Ulf genom åren men tror att det kan handla om bortåt en halv miljon kronor sammanlagt.

– Det sista som försvann var de 120 000 kronor som vi fick när vi sålde min mammas lägenhet, berättar hon. De pengarna är borta och nu har jag inga mer pengar att ge till Ulf. Han kan däremot komma hit och äta.

Bostadsrätten som Ulf köpt billigt sålde han med en rejäl vinst men de pengarna behövde han för att betala av skulder. Under åren har han tagit flera sms-lån till skyhög ränta.

– Första gången jag sökte hjälp för mitt spelberoende på Beroendecentrum i Malmö var 2009. Det fungerade ett tag men så trillade jag dit igen eftersom jag trodde att jag snabbt skulle vinna pengar på Oddset.

År 2013 gjorde han ett nytt seriöst försök att sluta och ­genomgick behandling.

– Jag lyckades inte sluta spela men det hade det goda med sig att jag blev kvitt spriten. Jag har varit nykter sedan dess.

Men kickarna han fick av spelet kunde han inte vara utan. Han berättar att han en gång svarade på en enkät om riskbeteende vid spelande. Om svaret var ja på sju på­ståenden av 20 var man i riskzonen. Ulf svarade ja på 17.

– Jag har hört att spelberoendet är tio gånger så starkt som amfetamin. Jag vet inte om det är sant, men det kan nog stämma.

Vill betala tillbaka

Ulf har också fått en förklaring till sitt beteende. I samband med att han sökte behandling för både sitt spel-
och alkoholmissbruk fick han diagnosen ADD, som påminner om adhd med ångestsymtom, svårigheter med impulskontroll och koncentration men som till skillnad från adhd inte innebär överaktivitet.

– Förmodligen har jag använt spelandet som ett sätt att lindra min ångest. Jag kan inte kontrollera mina handlingar och jag har inget konsekvenstänk.

Det senaste visade sig när han “lånade” pengar ur kassan på sitt senaste jobb. Han slapp en polisanmälan men blev av med jobbet. Sedan dess har han varit sjukskriven.

– Jag hoppas kunna få ett halvtidsjobb och jag vill gärna betala tillbaka allt jag är skyldig. Jag ska också ansöka om boendestöd så att tillvaron i min nya lägenhet blir varaktig.

Ulf går numera regelbundet på möten med Spelberoendes förening. Det hjälper honom att stå emot suget att lämna in en rad på V75 eller Stryktipset eller satsa några hundringar på Oddset. Sedan förra årsskiftet har han dessutom blockerat sig på alla spelsidor på nätet.

– Spelberoendes förening har också tillställningar för ­anhöriga, berättar Ulf. Det är viktigt för familjemedlemmar att kunna träffa andra i samma situation eftersom de i olika grad har varit medberoende.

Ulf och hans mamma vill berätta om hans kamp mot spelmissbruket eftersom de med sin historia hoppas ­kunna hjälpa andra i samma situation.

– Jag vet inte varför jag ­dolde att jag hjälpte Ulf med pengar till spelandet. Förmodligen för att jag skämdes. Jag kände mig ensam och hade ingen att prata om det med. Då hade jag behövt en anhöriggrupp, säger Ulla.

Innan vi säger hej och Ulf sätter sig på sin cykel för att åka till kyrkans församlingshem, där han hjälper till, håller både han och hans mamma upp tummarna som ett tecken på att de verkligen hoppas att hans tid som spelmissbrukare är över.