Eva: Mamma valde flaskan före mig och sina barnbarn

Trots att jag nu är i femtioårsåldern kan jag fortfarande minnas ångestfyllda händelser från min barndom gällande min mamma. Min mamma har druckit för mycket alkohol så länge jag kan minnas.

Jag minns att hon raglade runt hemma i lägenheten redan när jag var i femårsåldern. En gång fick granntanten komma in och trösta mig och min syster. Hon hade hört oss gråta och skrika. Vi hade blivit rädda eftersom våra föräldrar grälade högljutt. När jag var liten förstod jag inte riktigt vad som pågick. När jag blev tonåring förstod jag mer och insåg att min mamma var alkoholist. Hon var ofta lite smålullig, även på vardagar.

Mamma gömde spritflaskor

En gång när jag letade efter en tröja i tvättkorgen fann jag en spritflaska gömd bland smutskläderna. Jag frågade min mamma varför den låg där. Hon sa att jag inte fick säga något till pappa. Då skulle han bara bli arg. Eftersom jag inte orkade med gräl och bråk höll jag tyst men jag insåg självfallet att mammas beteende inte var normalt.

Jag spelade i ett bandylag när jag var tonåring och var alltid livrädd att mamma skulle komma full till idrottshallen. Jag skämdes fruktansvärt för hennes drickande och försökte dölja det så gott det gick. Jag hade inte ens vågat berätta för mina närmaste kompisar att min mamma drack. Det kändes skamligt. Jag tog på mig skammen för mammas beroende. Hela min uppväxt önskade jag mig en vanlig mamma. En sådan där mamma som alla andra hade. Som bakade bullar och hjälpte till med läxorna. Min mamma gjorde inget sådant. Jag fick aldrig någon särskilt stor bekräftelse ifrån henne. Jag fick aldrig beröm när jag fick bra betyg i skolan. Hon gav mig aldrig råd. Jag kan inte ens minnas när hon gav mig en kram.

Supandet drog ner mig

När jag var hemma satt mamma mest i vardagsrummet och lyssnade på musik. Oftast halvfull. Jag valde att hålla mig ifrån henne. Jag avskydde henne när hon var full. Jag kommer alltid minnas den obehagliga känslan som fanns i mig då.

Jag blev oerhört lättad när jag i tjugoårsåldern fick min allra första lägenhet. Min lilla etta blev min alldeles egen fristad. Där slapp jag mamma. Jag slapp se henne ragla omkring och slapp den ångest som vällde fram som en lavin i dessa stunder. Jag var fri! Men inte helt. Mamma fanns ändå i mitt liv. Hon var trots allt min mamma men jag försökte att inte umgås alltför ofta med henne. Hennes supande drog ner mig. Jag ville inte må mentalt dåligt. Jag blev bara ledsen när jag träffade henne.

Tvingades bryta helt

Så småningom träffade jag en man och fick två barn. Jag flyttade till en annan stad, långt bort från mamma. Ibland träffade jag så klart mamma ändå. Ibland var det begravningar, bröllop eller något liknande där vi båda var inbjudna.

Hon reste aldrig och hälsade på mig och jag hälsade aldrig på henne. Jag orkade bara inte. Hennes supande påverkade mig för negativt. Jag ville inte att mina barn skulle behöva växa upp med en mamma som alltid var ledsen.

Till slut gick det så långt att jag tvingades att bryta helt med min mamma. När jag var strax över fyrtio fick jag tillslut nog. Jag brukade ringa mamma ibland. Jag kände mig tvungen till det. En gång när jag ringde henne var hon otalt iskall på rösten. Hon svarade knappt på tilltal i telefonen. Jag förstod ingenting. Inget särskilt hade hänt. Vi hade inte grälat. Jag försökte hålla igång samtalet men hon var väldigt elak i telefonen varför jag avrundade samtalet ganska snabbt.

Spriten betydde allt

När jag lagt på telefonluren började jag att skaka i hela kroppen. Magen drog ihop sig till en hård knut. Jag grät. Det gjorde så ont! Min egen mamma sårade mig mer än någon annan människa någonsin gjort. Jag grät och kände att jag inte orkade mer. Jag tänkte inte utsätta mig för den här smärtan igen. Jag gav helt enkelt upp. Jag varken orkade eller ville kämpa för att behålla en relation med min mamma.

Hon skulle aldrig få göra mig ledsen igen. Det där hemska telefonsamtalet var det sista samtal jag någonsin haft med min mamma. Jag ringde henne aldrig igen och hon försökte aldrig ta någon kontakt med mig. Hon hade gjort sitt val. Hon valde flaskan före mig och sina barnbarn. Jag insåg att hon aldrig skulle sluta att supa. Spriten var det enda som betydde något för henne.

Rör knappt alkohol

Det har nu gått över tio år sedan vi hördes sist. Jag har ingen mamma längre. För mig är det som hon varit död sedan länge. Jag har ett bra liv nu. Ett lugnt och rofyllt liv. Jag lever ett liv utan ångest och skamkänslor. Jag tänker knappt på min mamma längre. Jag har gått vidare. För att kunna må bra var jag tvungen att bryta med min mamma.

Det är verkligen tragiskt men jag ångrar mig inte. Hennes supande förpestade nästan fyrtio år av mitt liv. Fyrtio år av tårar och smärta. En dag om året gör det dock lite ont i mig. Det är Mors dag. Då kan jag tänka på att jag inte har någon mamma. Självklart önskade jag att allt varit annorlunda.

Jag önskar att jag haft mamma i mitt liv. En mamma som inte drack. Jag önskar att mina barn hade en mormor men nu är det inte så. Jag får leva med det. Jag har många andra personer i mitt liv som skänker mig glädje. Jag är tacksam för dem. Jag känner att det är min mamma som förlorat mest på det här. Hon förlorade barn och barnbarn. För mig är det orimligt att man kan tycka att spriten är värt det.

Mamma gjorde sitt val i livet och jag gjorde mitt. Att bryta mig loss från ett liv i ångest och tårar. Själv rör jag knappt alkohol. Jag vill aldrig bli som mamma!

Eva