Mamma har alkoholproblem.
Stunden, och orden hennes pappa uttalade, har för alltid etsat sig fast i Therése Erikssons minne. Det var en fin sommarkväll, de var ute i trädgården tillsammans.
– Det var första gången pappa pratade med mig som om jag vore vuxen, säger Therése. Och när pappa berättade fick jag svar på många av mina frågor: varför mamma sluddrade ibland, varför hon gömde vinflaskor och varför hon kunde bli personlighetsförändrad.
Therése beskriver hur hon fram till det sommarlovet, året då hon skulle börja femte klass, trots allt levt ett relativt tryggt och bra liv.
– Jag och min bror bodde med mamma och pappa i ett rött hus med vita knutar. Utåt sett var vi en idyllisk familj. Men någon gång i fyran började saker förändras. Mamma och pappa bråkade och mamma skyllde på pappa eftersom han var bortrest mycket på grund av jobbet. Samtidigt drack mamma mer och mer men eftersom hon fortfarande kunde sköta sitt arbete var det ingen som märkte något.
Therése Eriksson
Ålder: 35 år.
Familj: Sambo, katt, pappa, bror med familj.
Bor: I Stockholm.
Gör: Utvecklingschef för organisationen Maskrosbarn.
Tog ansvar för sin mammas överlevnad
Idag är Therése 35 år och grundare av organisationen Maskrosbarn som stöttar barn och unga med missbruk eller psykisk sjukdom i familjen. Hon lutar sig fram och berättar hur hela familjedynamiken förändrades efter den där sommarkvällen.
– På något sätt förväntades jag ta ansvar. Men just då upplevde jag det bara som positivt. Jag var stolt.
Ändå var det svårt för Therése att som barn hantera situationen. Hon var ofta ensam hemma med sin mamma.
– Mamma var elak när hon drack och jag minns att jag låste in mig på toaletten och ringde till pappa och grät och sa att han skulle komma hem.
När Therése var i högstadieåldern eskalerade allt och hennes mamma gick även in i en depression.
– Mamma fick medicin men blev bara sjukare. Hon sov 20 timmar om dygnet och när hon var vaken satt hon i en konstig ställning, gungade och sa att hon ville dö.
LÄS ÄVEN: Angelika hjälper familjer som har det svårt: ”Många skäms för att be om hjälp”
Therése upplevde det som sitt ansvar att se till så att hennes mamma överlevde. Hon gick upp fem gånger per natt för att se om mamman andades.
– Det är den värsta känsla man kan ha, att vara orolig för en förälders liv. Men en dag hände det i alla fall. Mamma hade svalt en karta med sömntabletter och fick åka till akuten för att magpumpas.
Diagnostiserades med bipolär sjukdom
Vid tillfället hade Therése mamma ännu inte fått den diagnos hon senare fick, bipolär sjukdom.
– Mamma fick elchocker på grund av depressionen och jag hoppades att det skulle hjälpa. Men efter en vecka började hon dricka igen och förutom det blev hon manisk. Hon klädde sig i kortkorta kjolar, nätstrumpbyxor och plastsmycken. Mamma var revisor. När hon var frisk var hon väldigt stram och välordnad. Att hon plötsligt började klä sig på ett så extremt sätt … Det kändes superläskigt. Hon tog också lån på 100 000 kronor som hon köpte pysselsaker för. Då kände jag att mamma var borta.
Under de maniska perioderna började Theréses mamma dessutom rymma.
– Pappa orkade till slut inte mer och ställde ett ultimatum: ”Du får välja, alkoholen eller oss.” Då blev mamma jättearg, tog en liten resväska, krafsade ihop sina saker och gick. Chockade stod vi kvar. Ingen av oss hade nog trott att hon skulle gå. Jag tänkte: ”Hon kommer hem, hon kommer hem.” Men hon kom inte hem.
Efter ett ögonblicks tystnad fortsätter Therése:
– Jag var säker på att hon skulle supa ihjäl sig då. Jag försökte ringa henne och ha koll på henne. Jag kunde inte förstå varför hon inte bara kunde sluta dricka. Naivt hade jag hoppet kvar och tänkte att hon kunde välja.
LÄS ÄVEN: Johanna: Måste jag ha kontakt med min alkoholiserade pappa?
Så småningom fick Theréses mamma en lägenhet – och även rätt diagnos och mediciner.
– Hon hade fortfarande stora alkoholproblem men det här kaoset dämpades. Och det betydde mycket för mig att förstå att mammas beteende berodde på sjukdom. Det är helt galet att leva med en manisk person och samtidigt vara barn och inte fatta.
Bipolär sjukdom
Bipolär sjukdom är en livslång sjukdom som behandlas med mediciner och psykoterapi och innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad. När man är manisk har man ett förhöjt stämningsläge med överaktivitet och ett intensifierat känsloliv. I de maniska perioderna kan man förlora omdömet vilket kan skapa problem i relationer och på jobbet.
Källa: Hjärnfonden.
Livet blev bättre utan mamma
För Therése kom den egna vändpunkten när hon till slut lät sig själv tänka: ”Vad händer om jag släpper mamma nu?”
– Kanske skulle jag kunna fokusera på skolan, jag skulle ju ta studenten. Jag skulle kunna flytta och resa – det hade jag inte vågat tänka på tidigare. Jag har en väldigt tydlig minnesbild av den här stunden. Jag satt i vår trädgård. Mamma hade ringt och ville att jag skulle komma. Det var efter att hon fått den där lägenheten. Jag satt ensam och lyssnade på musik. Jag var så utmattad känslomässigt av att hela tiden styras av mammas upp- och nedgångar. Jag tänkte: ”Vad skulle hända om jag inte bara levde för att få mamma att överleva?”
Therése släppte inte sin mamma helt men känslan ”det finns ett liv utan mamma” dröjde sig kvar.
– Jag såg till att alltid ringa henne på morgonen, när jag visste att hon var nykter. Då var hon den mamma jag behövde och älskade. Mamma och pappa var dessutom fortfarande gifta. Vi fortsatte fira högtider tillsammans och åt ofta söndagsmiddag.
När Therése var 25 år dog hennes mamma i cancer.
– Hon dog på hospis. Det var väldigt stillsamt. Jag minns två känslor. Jag kände sorg men samtidigt tittade jag ut genom fönstret och kände även en sådan otrolig lättnad. Jag tänkte: ”Det är slut nu.” Inte bara för mig utan för mamma också. Hon behövde inte kämpa mer och mitt liv blev, och är, så mycket bättre utan henne.
Grundade organisationen Maskrosbarn i gymnasiet
Therése gör återigen en kort paus. Hon berättar sedan att hon under åren då hon hade det jobbigt hemma aldrig fick något stöd utifrån. Det var orsaken till att hon redan i gymnasiet grundade barnrättsorganisationen Maskrosbarn tillsammans med vännen Denise Madsen.
– Pappa pratade mycket med andra om situationen och jag berättade för mina nära vänner redan när jag var 11–12 år, det var aldrig någon familjehemlighet. När jag senare träffade Denise, första dagen i gymnasiet, kändes det inte som ett så stort steg att berätta för henne. Men jag förväntade mig inte att hon skulle förstå.
Therése funderar lite innan hon lägger till:
– Jag trodde inte att någon annan kunde ha det så som jag hade det. Jag ville kolla om hon orkade vara min kompis. Jag vet inte varför jag valde henne. Men jag frågade i alla fall om hon ville ta en fika efter skolan. Nästan direkt sa jag: ”Det är någonting du måste veta om mig.”
LÄS ÄVEN: Pär Lernström om sin pappa: ”Han var ingen förälder jag kunde lita på”
Therése ler svagt.
– I efterhand kan jag tycka att det var märkligt gjort av mig, säger hon sedan. Vi hade ju precis träffats. Men jag berättade och Denise berättade – om en liknande bakgrund. Det kändes helt overkligt. Det blev ett superstarkt möte som förändrade mitt liv. Innan Denise hade jag varit så ensam i det här. Men hon fattade verkligen. Jag minns hur stort det kändes.
Therése beskriver hur hon och Denise fann en styrka i varandra. De delade också samma frustration över det faktum att ingen hade frågat dem hur de mådde.
– Vi var unga och förbannade – vilket drev oss. Varför får inte barn stöd? Vi kände att det fanns ett hålrum.
Idag har Maskrosbarn vuxit till en organisation som finns på flera platser i Sverige.
– Att ha fått skapa det här, säger Therése dröjande. Jag kan inte se mig vara någon annanstans eller göra någonting annat. Barn far illa i Sverige idag, trots de skyddsnät vi har. Men det behövs inte så mycket för att förändra någons liv. Jag vill att andra ska känna att de inte är ensamma, det hade jag behövt.
Organisationen Maskrosbarn
Maskrosbarn erbjuder stöd och gemenskap till barn och unga 13–19 år, bland annat genom ungdomsgårdar, läger och kuratorer. Utöver detta arbetar Maskrosbarn även med påverkansarbete. Man arrangerar föreläsningar och utbildningar för att öka kunskapen kring hur barn med missbruk, psykisk sjukdom eller våld i familjen har det.
För mer information se www.maskrosbarn.org
LÄS ÄVEN: Annie Reuterskiöld om sin mamma: ”Jag var tvungen att inse att jag aldrig skulle få en ursäkt”
