Annie Reuterskiöld om sin mamma: “Jag var tvungen att inse att jag aldrig skulle få en ursäkt”

Allt började med en krönika i Svenska Dagbladet i april 2020. Under rubriken “Den jag saknar går inte att besöka” skrev journalisten Annie Reuterskiöld om hur coronapandemin skurit av den sista kontaktvägen mellan henne själv och hennes mamma Eva. Demensboendet som sedan flera år tillbaka var Evas hem hade liksom alla andra svenska äldreboenden besöksförbud.

Eftersom Eva varken var kapabel att tala i telefon eller korrespondera skriftligt kunde hon och Annie inte längre ha direktkontakt med varandra. Krönikan slog an en sträng hos otaliga läsare som kunde relatera till Annies situation. Det rasslade in så många mejl att det tog Annie en hel dag att läsa igenom alla meddelanden.

– Det var långa öppenhjärtiga mejl där människor delade med sig av sina livshistorier. Jag upplevde att många kände en stark ensamhet i sin erfarenhet av att var anhöriga till en demenssjuk person. Min krönika hade gett dem en känsla av samhörighet med andra. All läsarrespons hade samma effekt på mig. Jag kände att det fanns en massa människor som jag hade en koppling till trots att jag aldrig hade träffat dem, berättar Annie när vi träffas.

Det massiva gensvaret från läsarna fick Annie att bestämma sig för att göra verklighet av tankarna på att skriva en bok om sin komplexa relation till mamman.

– Från början hade jag tänkt inleda boken med en fras som mamma alltid använde: “Det är viktigast att det blir rätt första gången man gifter sig.” Jag tycker att det är en sådan rolig mening som också är talande för min mamma. De flesta skulle ju kanske tänka sig att man gifter sig en gång och inte mer, konstaterar Annie med ett skratt.

Stark lojalitet

I Evas fall blev det fyra giftermål, sex förlovningar och fyra barn med tre olika män. Annie, som är nummer tre i syskonskaran, var under stora delar av sin uppväxt mammans enda hemmavarande barn. Hennes två äldre bröder bodde hos sin pappa i USA och spenderade bara somrarna i Sverige och hennes yngre bror kom inte till världen förrän hon var 8 år.

– När jag var yngre var jag och mamma varandras allierade. Mamma var min idol. Jag tyckte att hon var underbar och rolig att vara med. Samtidig ledde hennes många relationer till mycket stök och bråk. Ibland uppstod väldigt dramatiska situationer där vi var tvungna att köra hem till min pappa mitt i natten.

När kärleksförhållandena kärvade var Annie den som Eva sökte tröst och stöd hos.

– Det fanns inga riktiga gränser för vem som var förälder och vem som var barn i vår relation. Jag blev någon sorts terapeut för mamma. Hon var oförmögen att se att det inte är bra för ett barn att bli så involverat i sin förälders känsloliv.

Det är med viss vånda som Annie delar med sig offentligt av sin mammas tillkortakommanden som förälder.

– Lojaliteten med henne sitter så starkt i mig. Jag känner ett behov av att förklara att hon också på många sätt var en bra förälder. Mamma har alltid tagit hand om mig, skjutsat mig till träningar och allt sådant där. Det är mer på ett känslomässigt plan som det har varit svårt, klargör hon.

När livet gick Eva emot lade hon oförskyllt skulden på Annie.

– Det var det svåraste för mig. Jag försökte hjälpa mamma att lösa sina problem så gott jag förmådde. Trots det slängde hon ofta ur sig att jag var otacksam och aldrig gjorde något för henne. Det var en enorm frustration för mig att alla mina ansträngningar gick henne obemärkt förbi.

Ett steg tillbaka

I takt med att Annie blev äldre började hon se på sin mammas beteende med mer kritiska ögon. Efter en våldsam natt hos Eva och hennes dåvarande man valde Annie i tonåren att flytta hem till sin pappa permanent.

– Mamma uppfattade min flytt som ett svek. När jag skrev boken blev det väldigt mycket tydligare för mig att hon inte hade en sund inställning till föräldraskapet. Hon förväntade sig alldeles för mycket av mig. Jag skulle tillfredsställa hennes behov och vara där för henne på ett sätt som var skadligt för mig.

Även om de inte längre huserade under samma tak fortsatte Annie att träffa Eva regelbundet, men hon var mån om att inte släppa sin mamma för nära inpå livet.

– Jag tog ett steg tillbaka känslomässigt för att inte bli sårad. Mamma och jag hade alltid haft en nära relation, ibland för nära. När jag försökte bygga bort det hamnade vi kanske istället lite för långt ifrån varandra, funderar hon.

Fick två diagnoser

Som vuxen började Annie gå hos en terapeut för att bearbeta relationen till sin mamma.

– En stor del av terapin gick ut på att acceptera att det inte skulle komma en försoning på det sätt som jag hade velat: Att mamma skulle be om att få lyssna på mina barndomsupplevelser och efteråt säga att hon var ledsen för att det blev som det blev. Jag var tvungen att inse att jag aldrig skulle få en ursäkt från henne.

På var sitt håll brottades mor och dotter med oro över att alzheimersjukdomen som tagit båda Annies morföräldrar i besittning även skulle drabba dem själva. Efter ett gemensamt besök hos den förvirrade mormodern, som de turats om att mata, sa Eva beklämt till Annie: “Ska du sitta så där med mig sedan? Då dör jag hellre.”

Deras farhågor besannades mycket tidigare än vad någon av dem hade förväntat sig. Eva var bara 62 år när Annie började misstänka att något inte stod rätt till med henne.

– Hon rörde sig i köket på ett osäkert sätt, förstod inte spisen och letade efter ingredienser som alltid stod på samma ställe. Senare började hon gå vilse och glömma bort att vi hade bestämt att träffas.

Eva hade inte bara fått alzheimer utan även vaskulär demens. Successivt gick hon allt längre in i demensdimman. När hon irrade runt utomhus i 17 minusgrader utan att hitta hem fick hon plats på ett demensboende. Personlighetsförändringen som hon med tiden genomgick var inte enbart av ondo. Borta var plötsligt oberäkneligheten och det häftiga temperamentet.

– Äntligen blev hon förutsägbar. Jag fick lära känna en ny version av mamma som alltid var jätteglad och kärleksfull när jag kom på besök. Jag blev trygg i hennes sällskap på ett sätt som jag inte hade varit på många år.

Ibland ifrågasatte Annie värdet av besöken för hennes mammas del.

– Jag kunde tänka: Varför ska jag åka ut dit? Hon kommer ju ändå att glömma att jag har varit där fem minuter efter att jag har gått. Men jag kom fram till att den stunden jag var där mådde hon bra och att det i någon undermedveten form gjorde henne gott.

Saknade besöken

Även om besöken var påfrestande för Annie gjorde de samtidigt också henne gott. När besöksförbudet kom blev hon själv förvånad över hur mycket hon saknade stunderna med sin mamma. Men värst var ändå oron över att Eva som redan var skör skulle smittas med viruset som invaderat landets äldreboenden. En dag i april 2020 kom det fruktade telefonsamtalet: “Eva har testat positivt för covid-19.”

– Det var som att få ett dödsbesked. Jag fick en sådan stark panikkänsla vid tanken på att mamma skulle dö. Det kändes som att jag inte skulle klara av det utan att gå sönder själv om jag inte bearbetade det som var ouppklarat i vår relation. Det var på något vis en överlevnadsinstinkt, säger Annie.

Insjuknandet gav henne inte dispens att besöka sin mamma. Det var bara förbehållet anhöriga till patienter som det inte längre fanns något hopp för. Annie fick hålla till godo med kontinuerliga lägesrapporter från personalen på demensboendet. Efter en dryg månad fick hon besked om att det hade skett en vändning. Eva var mycket piggare. I hemlighet debatterade Annie med sig själv om det var goda eller dåliga nyheter.

– Jag tror att många som har varit med under ett utdraget sjukdomsförlopp hos en äldre person kan känna igen sig i den ambivalensen. Det är väldigt tärande att stå så nära någon som är på väg att tyna bort. Då kan det kännas lite hopplöst när man plötsligt får rapporter i stil med: “Nu sitter hon upp och är pigg och glad.” Å andra sidan kunde jag känna mig egoistisk när jag önskade att mamma skulle få vara kvar i livet. Jag visste ju att det inte var vad hon själv hade velat.

I juni hade Eva återhämtat sig någorlunda efter covid-19-infektionen. För första gången på över tre månader skulle Annie få besöka henne.

– Det var väldigt nervöst. Jag visste ju inte om mamma skulle känna igen mig. Det gjorde hon inte heller till en början. Det var otroligt smärtsamt att inte se den där igenkänningen i hennes ögon.

Trots den motiga starten blev det ett minnesvärt möte. Bevittnandet av en dråplig situation fick Annie och Eva att förenas i skratt.

– Humorn har i alla tider varit en bro mellan oss. Så länge mamma kunde öppna ögonen hittade vi alltid tillbaka till varandra, inte i bemärkelsen att hon förstod att jag var hennes dotter men i en känsla av att vi hörde ihop.

Fått ny förståelse

Covid-infektionen hade förvärrat demensen avsevärt och tagit hårt på hela Evas kropp.

I oktober 2020 somnade hon in, 75 år gammal.

– Då hade vi levt med hennes sjukdom i över tio år. Medan mamma fortfarande var i livet upplevde jag att mina minnen av henne som frisk förbleknade. När jag tänkte på henne såg jag framför mig den där lilla tanten på äldreboendet som jag egentligen inte definierade som min mamma. Jag var rädd att det också skulle vara mina bestående minnen av henne men så har det verkligen inte blivit. Efter mammas död är det minnesbilderna av hennes friska jag som stannat kvar hos mig. Demensen känns mer som en parentes på slutet.

Med mångåriga terapisamtal som grundfundament lyckades Annie till slut nå den där efterlängtade försoningen med sin mamma, trots att hon var tvungen att klara sig utan Evas medverkan.

– Om jag har förlåtit henne? Jag vet inte om det är så viktigt. Eftersom jag inte dömer henne längre känner jag inte heller något behov av att förlåta henne. Det viktiga är att jag förstår min mamma bättre nu. Därigenom har jag också fått en ny förståelse för orsakerna till hennes tillkortakommanden som förälder. Jag vet inte så mycket om hennes barndom utöver allt det härliga och fina som hon berättat om men jag tror att det fanns känslomässiga brister som skapade problem för henne i hennes vuxna liv, också i relationen till oss barn.

I boken lyckas Annie summera hela den läkande processen i två meningar: “Jakten efter någon att tillhöra dolde det som sjukdomen har fått mig att se. Att kärleken till mig var kärnan i dig.” Insikten om att det inte var de många männen utan hon själv och hennes bröder som till syvende och sist var mest betydelsefulla för mamman har i viss mån förändrat Annie.

– Det mest påtagliga är att jag inte behöver andra människors bekräftelse lika mycket som tidigare. Efter att ha fått se prov på mammas stora och villkorslösa kärlek för mig har jag på något sätt lyckats täta det hålet. Det är väldigt skönt.