Sveriges bästa barnskötare: Marie är kandidat nr 5

Marie Forsberg har hittat hem. För förskolan är verkligen som ett andra hem för denna barnskötare, vars glädje och energi smittar av sig på både stora och små. Med sina sagolådor sätter hon fart på fantasin hos barnen på Södra Bergets förskola i Sundsvall.

Sveriges bästa barnskötare: Marie är kandidat nr 5

– Nu måste ni hjälpa mig! Utan er blir det ingen saga!

Södra Bergets två- och treåringar, som samlats på den runda mattan, sträcker på sig och tittar spänt på Marie Forsberg. Hon öppnar en av sina sagolådor och plockar varsamt fram små figurer.

– Det var en liten liten gumma, som bodde i ett litet litet…

– Huuus! ropar barnen ivrigt.

Det märks att både Marie och barnen stormtrivs med varandra och med sagorna. Tillsammans drar de både Imse Vimse och bockarna Bruse, och Marie Forsberg ler brett.

Marie Forsberg är en uppskattad sagoberättare. Amelia, Isabella, Juni, Wilton och de andra barnen på Safiren vill gärna vara med när hon plockar fram sina spännande sagolådor.

– Ja, ni förstår ju … Det här är som mitt andra hem.

Påståendet är inte så långsökt. Marie Forsberg har tillbringat många helger och kvällar på förskolan. I samlingshörnan har hon inrett med farföräldrarnas gamla kommod och morföräldrarnas bastanta skåp. Sagolådorna har fått en hedersplats i mammas rymliga hattask.

Drabbades av bulimi

Även på resten av avdelningen Safiren har hon satt sin prägel. Odlingar på fönsterbrädet, fantasieggande byggprojekt på golvet. I hallen står ett träd med kala grenar, som Marie hittat längs motorvägen. "Jag åkte iväg och hämtade det klockan sju en lördagsmorgon!" Däremot saknas vanliga leksaker, som dockor och bilar.

– Sådant har barnen tillräckligt av hemma. Här får de använda sin fantasi.

Marie Forsberg av idag är en pratglad och energisk 58-åring. Men som barn var hon tyst och tillbakadragen. Visserligen bra på slöjd och bild, men självkänslan var desto sämre. I tonåren drabbades hon av bulimi och rasade snabbt i vikt.

– Jag var tvungen att hoppa av gymnasiet. Sjukdomen skulle styra mitt liv i femton år.

Vid ett tillfälle sökte hon och blev antagen till förskoleseminariet, men sjukdomen tog överhanden. I stället blev det kortvariga arbeten som bussvärdinna, städare och tillfälliga inhopp i barnomsorgen. En 40 veckors barnskötarutbildning läste hon in, men det var tufft att jobba med andra människor när hon själv var sjuk.

Först som trettioåring, när hon blev gravid med sin son, lyckades hon äntligen bli fri från sjukdomen. Då kunde hon också helhjärtat satsa på arbetet som barnskötare. Och hon satsade verkligen. Som vikarie cyklade hon genom hela stan på somrarna, och vintertid tog hon sparkstötting.

– Jag älskar pinnar och stenar. Här på förskolan får jag utlopp för mitt intresse att pyssla, fixa och inreda med hjälp av naturen, säger Marie Forsberg.

Uppskattade sagolådor

För många förskolebarn var hon "Marie med sagolådan". Under några år ledde hon ett resursteam som hoppade in på sexton olika förskolor i kommunen för att avlasta personalen. Marie kom med sina samlingar, sånger och ramsor, och blandade friskt klassiska sagor med egna berättelser.

Sagolådorna var också till nytta när hon, på kommunens förfrågan, startade en alldeles ny småbarnsavdelning, med fjorton ettåringar, i en kal lägenhet utan tillhörande gård.

– Det var verkligen en utmaning. Men jag tog vad jag hade; sagolådor och McDonaldsleksaker. Lägenheten var egentligen bara en tillfällig akutlösning för kommunen, men barnen trivdes de så bra att föräldrarna vägrade byta förskola! Så vi fortsatte i fem år!

År 2010 slog Södra Bergets förskola upp portarna. Lägenhetsförskolan lades ner och Marie och barnen flyttade över hit. Här är man extra stolt över beteckningen Grön flagg, som visar ett särskilt engagemang för miljön. Marie sitter med i styrgruppen.

– Men man kan förstås inte bygga upp en avdelning på egen hand. Vi är ett helt arbetslag där vi kompletterar varandra. Tre Marie på Safiren hade inte funkat, säger hon med ett skratt.

Lilla Juni har roligt undersagostunden!

Jobbar 110 procent

Kollegorna intygar att Marie "är värd sin vikt i guld", men ibland undrar de om hon inte borde varva ner en smula. Sätta sig ner och vila en stund.

– Men sådan är inte jag. Min tidigare sjukdom har nog bidragit till att jag verkligen älskar mitt liv idag. Jag jobbar 110 procent och trivs. Och så länge jag kan hjula och stå på huvudet, så är jag fortfarande med i matchen!

Erfarenheterna från tidigare kollegor och arbetsplatser har hon sparat, som godbitar, och stoppat ner i sin egen ryggsäck. Särskilt minns hon en arbetskamrat som lärde henne förkortningen "hsb" – att barnen ska vara ska vara hörda, sedda och bekräftade.

– Mycket handlar om att lita på barnens egen förmåga, och att inte göra dem mindre än vad de är. Tvärtom; stärk dem, så kommer de att växa.

Hon pekar bort mot fönstret, där barnen fått så bruna bönor i ett litet växthus. Genom glaset syns hur rötterna slingrar sig i jorden.

– Det är precis som barnen. De måste ha ordentliga rötter för att orka sig upp ur jorden och växa.