Ana Wahlström om att ta över Skansen: “Inget roligt utan pappa”

Lugnet har börjat återfinna sig på Skansen-Akvariet i Stockholm. Den numera världsberömda kungskobran Sir Väs är infångad och på plats i terrariet. Men Ana Wahlström, vice vd på akvariet, håller fortfarande på att återhämta sig efter sitt livs mest intensiva arbetsperiod.

Jobbade intensivt för att fånga Sir Väs

– Jag tror jag jobbade 125 timmar den veckan, säger hon och beskriver hela huset som ”lite bakfullt”. För allt som inte hanns med när fokuset låg på Sir Väs, är det nu dags att ta itu med – som storstädningar av inhägnader och akvarier till exempel.

Och om nu någon tror att rymningen av ormen var en skicklig pr-kupp, så är det bara att glömma.

– Det här vill jag aldrig göra om, säger Ana lite matt. Aldrig.

Vi träffas förstås på hennes arbetsplats och när vi går ner för den trånga spiraltrappan till kontoret pekar hon på flera igentejpade hål i väggen ovanför.

– Borrhål, konstaterar hon kort och berättar att en av planerna för infångandet var att ormen skulle ta sig från utrymmet ovanför terrariet, krypa ut här och fångas in i trappan.

Själv ryser jag vid tanken på att se den nästan tre meter långa ormen kommer nerslingrande men Ana är supercool.

– Jag kan faktiskt förstå att ormen rymde. Tänk dig själv att du kommer till ett nytt hotellrum, då vill du ju utforska vad som finns där. Kolla var man hamnar om man öppnar en bakdörr till exempel. Det var precis vad ormen gjorde i sitt nya hem.

– Och det var aldrig någon fara för att ormen skulle rymma utanför akvariet. Vi visste att den var i direkt anslutning till sitt terrarium och förmodligen precis ovanför. Vilket den också var.

Ana jobbar med sin pappa Jonas Wahlström

Ana hade länge världspressen i ena örat och svenska tullen i den andra, samtidigt som hon mottog allehanda goda råd om hur Sir Väs skulle fångas in.

– En indisk man ringde och sa att han kunde få ner ormen genom att spela flöjt. Och en yogagrupp erbjöd sig att skapa goda energier så att ormen skulle våga sig ner, inflikar Jonas Wahlström.

Jodå, Jonas är Anas pappa, tillika vd för akvariet, och en tajtare arbetsduo är svår att hitta. För även om Ana har varit beredd att ta över Skansen-Akvariet i många år nu, så tycker hon att nuvarande upplägget är perfekt.

– Det vore inget roligt att jobba utan pappa. Det skulle bli för mycket ordning och reda om allt bara flöt på. Så för min del får pappa gärna fortsätta i 15 år till!

Ana Wahlström och hennes pappa har också inställningen till livet gemensamt.

– Pappa brukar säga att allting går och det gör det ju, typ.

Växte upp med alla möjliga djur

Att Ana Wahlström skulle hamna här på akvariet var nästan givet. Uppväxten med en pappa som gärna tog med sig alla möjliga djur hem och lät dottern rida på en kamel när hon tog studenten, har förstås präglat henne starkt. En apa i vardagsrummet eller lemurer på altanen var vardagsmat.

– En gång när jag kom hem från förskolan låg det krokodiler i badkaret, berättar Ana. Den dagen fick vi inte bada.

– Vi hade också en bänk ovanför ett element där pappa ställde djur som behövde värme. Vi barn visste ju att vi inte skulle röra dem men det hände att mina kompisar flyttade på påsarna och det kunde ju ligga ormar i dem.

Det är nog inte heller många 12-åringar i Sverige som kan skryta med att ha blivit biten av en krokodil. Ana fick ett rejält bett i läppen när hon (på pappas order) skulle pussa en liten krokodil för att få en bra bild.

– Äsch, säger Ana och berättar att hon nog har tre olika krokodilbett idag.

– Vi brukar säga att du bara är rädd för en djurart tills du blivit biten av den, sedan släpper det. Ett annat tips är att alltid hålla en krokodil en bit bort ifrån kroppen när du bär upp den …

Ana och hennes bror adopterades

Ana och henne yngre bror Tito adopterades som barn av Jonas och hans fru, journalisten Christina Ollén.

Ana kom från Guatemala och Tito från Colombia. Pappa Jonas brukar skryta med att Ana är det ”största han smugglat in” och det är på sätt och vis sant.

Paret hade bara adoptionspapper för ett barn och ordnade det andra själv. De kopierade de originaldokument som krävdes för sonens adoption och fyllde i dem med Anas uppgifter.

– Båda adoptionerna var godkända av domstolarna i Guatemala och Colombia, understryker Ana. Men då fick man inte adoptera två barn samtidigt.

Att hon har ett annat ursprungsland än Sverige är inget hon grubblar särskilt mycket på.

– Jag minns inte att jag kände mig annorlunda som barn. Men så har jag också två väldigt starka och karismatiska föräldrar som har gett mig en otrolig grundtrygghet.

Testade olika jobb innan Skansen

Som liten drömde hon om att bli stark, gärna världens starkaste.

– Jag har träffat mina biologiska syskon och vi är väldigt starka i vår släkt. Starka och lite virriga.

Tävlingsmänniskan Ana kom upp i 92 kilo i bänkpress, bara två kilo från rekordet, innan hon tröttnade på träningen.

– Jag älskar att tävla men har också dåligt tålamod. När jag åkte Vasaloppet la jag av vid sista kontrollen. Då var det inte roligt längre.

Hon har också alltid älskat matte, kunde världens alla flaggor som barn, och är en fena på att lägga pussel.

– Ja, jag klarar nog ett tusenbitars på en kväll, säger hon.

Intresset för siffror ledde till att Ana ville bli civilingenjör. Hon började plugga i Umeå men fann snart att det blev allt för teoretiskt och det passade inte den rastlösa Ana.

– Jag insåg att jag ville jobba med människor.

Hon pluggade istället till lärare i matte och biologi men innan examen var klar började hon som säljare – av mjukisdjur till djurparker.

– Det var roligt i tre år, jag tjänade bra med pengar, men kände till slut att jag nått så långt jag kunde i det företaget.

Trivs inte lika bra framför kameran som Jonas Wahlström

Ana drömde om ett omväxlande jobb där ingenting gick på rutin, där hon fick jobba med djur, men framför allt människor.

Så att gå in på heltid på Skansen-Akvariet var inget svårt beslut. Hon hade ju hela tiden jobbat där av och till sedan barnsben.

– Men jag jobbar inte här för att jag älskar djur, utan för mig är människorna alltid viktigast.

Lillebror Tito arbetar också med djur, berättar hon

– Men med döda djur. Han är sushikock.

Ana är minst lika snabb i repliken som sin pappa som ständigt rings in när det ska pratas djur i tv.

– Men jag trivs inte alls lika bra framför kameran som han. Det får han gärna ta hand om.

Ana är stolt över dottern My

Däremot drivs hon av att förmedla kunskap och där är djurparkerna viktiga, understryker hon.

– En djurpark fyller flera funktioner, säger hon. Ett besök kan göra barn engagerade i djur och natur och det leder kanske i sin tur till ett ökat intresse för att bevara naturen och olika arter. Vi har också avelsprogram för utrotningshotade djur och är viktiga för forskningen.

– Visste du till exempel att nakenråttor aldrig drabbas av cancer. Och här i djurparken blir de 25 år i stället för 12 år. Våra dubbelt så gamla nakenråttor intresserade en grupp tyska forskare. Spännande!

Det verkar också som att återväxten i familjen är säkrad. När Anas dotter My bara var 3 år (idag är hon 4) gick det ett spindellarm på förskolan. Alla skrek medan rektorn tog fram ett papper och ett glas för att fånga den stora spindeln. Men My gick lugnt fram och frågade om hon kunde hjälpa till? ”Hur då?” frågade den vänliga rektorn. ”Så här”, sa My och tog helt sonika spindeln i sina handflator och bar ut den.

– Det är jag rätt stolt över, säger Ana.

Ana om krokodilattacken 2019: “Tragiskt”

Själv är hon inte rädd för något djur på Skansen, även om hon har respekt för många.

– Jag kan däremot tycka att hästar är farliga. Det är ju många som skadas när de rider. Men det är ju också för att jag aldrig jobbat riktig nära en häst.

Djuren på Skansen-Akvariet känner hon sedan barnsben. Vilket som är favoriten växlar.

– Länge var det faktiskt kungskobran, den är enormt fascinerande. Men det är lite på paus nu. Jag tror jag gillar papegojorna mest idag.

Själv är hon mest lik en surikat om hon får välja.

– Ja, fullt ös hela tiden. Det gillar vi båda två!

Men tillbaka till Sir Väs. Skansen-Akvariet har varit i världspressen tidigare men av allvarligare slag. År 2019 blev en man biten av en krokodil så illa att armen förlorades. Det var under en privat fest och idag är hela avdelningen ombyggd.

– Det var oerhört tragiskt och jobbigt såklart, säger Ana. Något sådant kommer aldrig att upprepas.

I fallet Sir Väs slutade allt istället på bästa sätt och det var ingen fara för någons liv även om rubrikerna braskade på om att ”livsfarlig orm är lös”. Den hade aldrig kunnat ta sig ut och inte heller överlevt ute om så hade skett. Sir Väs behöver värme för att trivas.

– Kungskobran är för övrigt inte aggressiv, utan är nästan ett nyttodjur, den äter bara andra ormar i det vilda, säger Ana.

I huset ute i Huddinge finns inga djur alls, mer än att polisen ofta kommer och lämnar förrymda djur hos Ana, som sköldpaddor, men även ormar.

– Ibland önskar jag att de kom i civila bilar istället, skrattar Ana. Grannarna måste undra …

Hennes man Erik var heller inte ett dugg orolig över att Ana inte skulle få fatt i ormen eller skadas själv på något vis.

– Nej, han var mer orolig för alla verktygen.

Hur menar du nu?

– Ja, vi hade ju en massa borrar och sågar på plats i akvariet och han vet att jag alltid har så bråttom. Så risken var betydlig större att jag skulle skada mig när jag hanterade dem, än när jag mötte ormen.