Deras pappa dog när oljeplattformen kantrade: “Det fanns inga livvästar kvar”

Tidigare i år var det 42 år sedan Norges mest dramatiska arbetsplatsolycka inträffade när oljeplattformen Alexander Kielland kantrade och 123 personer omkom. En av dem var fyrabarnspappan Olav Lia.

Vi befinner oss i Søgne i sydligaste Norge tillsammans med Anders Helliksen och hans fru som har åkt från sitt hem på Kragerø för att hälsa på syskonen Lia.

Systrarna Trine, 51, och Janne Lia, 54, kastar sig om halsen på den långe, vänlige mannen i röda byxor. Brodern Magne, 57, som är näst äldst i syskonskaran, är också med. Det är första gången han träffar Anders. Storebror Trond, 58, bor i Sverige och kan inte delta den här gången.

– Så roligt att träffas igen, Anders!

Året innan fick systrarna en efterlängtad pratstund med sin pappas arbetskamrat.

– Vi är många efterlevande som fortfarande har obesvarade frågor, säger Trine. Hon är yngst av de fyra syskonen och var bara 9 år när de förlorade sin pappa, Olav, som då bara var 42 år gammal.

– Anders har blivit som en del av familjen. Tack vare honom vet vi mer om livet på plattformen och hur pappa och de andra upplevde den ödesdigra kvällen 1980, säger Janne.

– Vi läste i tidningarna att folk sprang åt alla håll, och att de inte hann ta på sig sina överlevnadsdräkter, vilket Anders bekräftade. Pappa stod bakom Anders i kön för att få en räddningsväst. När turen kom till honom fanns det inga räddningsvästar kvar.

Rörmokare på riggen

Kvällen var mörk och kall på Ekofiskfältet i Nordsjön den 27 mars 1980. Det blåste upp till storm. Vinden piskade mot metallen på plattformen Alexander Kielland och skapade ett skärande ljud.

I ett år hade den 20-årige Anders Helliksen jobbat som rörmokare på plattformarna i Nordsjön. Direkt efter utbildningen blev han en del av det norska oljeäventyret. Lönen var bra och semesterdagarna var många.

Han var välkänd på “Kielland”, en borrigg uppkallad efter den norske författaren Alexander Lange Kielland.

Riggen hade byggts om för att hysa de 212 arbetarna ombord. Fyra våningar med containrar hade byggts om till tillfälliga logier. I ena änden fanns det en dörr och i den andra änden ett litet fönster.

Varje morgon flögs de anställda över till andra plattformar för att arbeta. Men den här dagen ställdes helikopterfärden in på grund av tjocka. Sedan kom stormvarningen och de anställda fick ledigt resten av dagen.

Anders och fem arbetskamrater gick till hans container för att spela kort. De färdigpackade skeppssäckarna låg på golvet. Dagen efter skulle besättningen nämligen flytta till plattformen Henrik Ibsen. Planen var att Kielland skulle flyttas till den brittiska sektorn för att borra efter olja.

Efter en stunds spelande gav Anders upp. Han var trött och ville vila före middagen. Hans koj befann sig i andra änden av baracken, precis vid fönstret. Han klädde av sig och kröp ner under täcket i bara kalsongerna.

Några timmar senare vaknade han till en mardröm som skulle bli Norges största industriolycka.

Stormen slog till

Medan Anders sov hade stormen slagit till. Vågorna slog mot plattformen som befann sig tio meter över vattenytan. Plötsligt gick ett av de fem benen på riggen sönder. Klockan var nästan halv sju på kvällen. Det var den våldsamma smällen och kollegornas skrik som väckte Anders. Bara några sekunder senare välte den tunga plattformen.

– Vi var 212 personer ombord. Och under de nästan 18 minuterna spelade ödet rysk roulette med våra liv, säger han allvarligt.

Riggen fick slagsida och kantrade på öppet hav.

– I baracken föll garderoberna och skeppssäckarna framför dörren och blockerade utgången. Det var för brant för de andra fem att komma fram till fönstret. Jag var den ende av oss som kom ut.

Via korridoren hittade han trappan ner till däck. Iklädd endast kalsonger möttes han av en piskande storm och ett öronbedövande oväsen. Borrkronor, rör och järnplattor gled över plattformen. “Jag måste ta mig till den högsta punkten”, tänkte han intuitivt.

Längs vägen gled en osäkrad container förbi honom.

– Jag hörde ljud som jag helst vill glömma, ljudet av människokroppar som krossades. På vägen upp såg han en vän som hade slitits itu. En ankarkabel hade lossnat.

“Håll huvudet kallt”, sa han till sig själv. Det var viktigt att inte låta paniken ta över.

– Jag såg en livbåt sänkas ned och funderade på att ta mig dit, minns han.

Hans kollegor kämpade för att lossa den.

– En av dem krossades mellan plattformsbenet och båten.

Anders följde sin ursprungliga plan. Längre fram stod flera av arbetskamraterna i kö. Man delade ut räddningsvästar. Han ställde sig i kön. Bakom honom stod Olav från Søgne. Han var känd för sin snällhet och för att alltid vara på språng. Fyra dagar tidigare hade de flugits ut till Kielland tillsammans.

– Olav brukade berätta om familjen, sin fru och de fyra barnen, med stolthet i rösten. På vår sista utresa berättade jag för honom att jag också skulle bli pappa.

Dagen innan hade Anders flickvän nämligen berättat att hon var gravid.

– Olav gratulerade mig och sa: “Gläd dig!”

Nu stod de båda på däck darrande, frusna, tysta och rädda för vad som väntade dem.

– Han tänkte nog på er, säger Anders tröstande till syskonen.

Anders tänkte själv på sin ännu ofödde son.

– En av frågorna som for genom mitt huvud var: “Kommer mitt barn att växa upp utan en pappa?”

Anders farfar dog till sjöss innan hans far föddes. Kusinen upplevde samma sak med sin pappa. Men av en slump blev det Anders som fick den sista räddningsvästen.

Den största olyckan

De anhöriga visste ännu inte vilket drama som utspelade sig i Nordsjön. Hemma hos familjen Lia satt syskonen och spelade kortspelet vändåtta. Stämningen var på topp. Nästa dag var den sista skoldagen före påsklovet och alla skulle få ta med sig godsaker till skolan.

Det var bara Magne som såg extrasändningen på tv klockan 21.30. Han såg att hans mamma Hildeborg, idag 81 år, lyssnade noga på det som sades men hon verkade betryggande lugn. Den erfarna sjuksköterskan visste hur man håller känslorna i schack. Familjen Lia visste inte heller på vilken plattform Olav befann sig.

Bilden av nyhetsuppläsaren Kari Sørbø har bränt sig fast på Magnes näthinna.

– Jag minns exakt vad hon sa: “Den största olyckan som drabbat Norge i modern tid.”

Han var 15 år och gammal nog att inse allvaret.

– Jag och pappa förstod varandra. Vi fick alltid höra hur lika vi var, både till utseendet och sättet.

– Det var alltid en höjdpunkt när pappa kom hem från Nordsjön, minns han.

När de rapporterade om olyckan i nyheterna trodde mor och son att Olav fortfarande befann sig på Friggfältet.

– Mamma reagerade nog ungefär som jag, gissar Magne. Vi hoppades på det bästa.

I det iskalla vattnet

Med räddningsvästen på stod Anders på plattformens kant och stirrade ner mot det stormiga havet som befann sig 20–30 meter nedanför.

“Ska jag hoppa?” frågade han sig själv.

Ovanför sig hörde han en helikopter. Han insåg att de inte kunde hjälpa men han viftade ändå desperat med armarna. Sedan tog han språnget.

Anders försvann så långt ner i vattnet att han fick en känsla av att vara viktlös. Men plötsligt drogs han uppåt av räddningsvästen i en våldsam fart. Upp till kaoset och rädslan.

Han levde fortfarande men det var iskallt i vattnet. Kylan skar genom hans långa, slanka kropp och gjorde honom bedövad.

Han noterade att plattformen var borta. Endast fyra ben stack upp ur havet. Hur länge han låg i havet var oklart. Nästa sak som hände var att han och två kollegor simmade till en livbåt som låg upp och ner i vattnet.

– Tillsammans lyckades vi vända på den.

Efteråt var Anders tömd på energi.

– Jag knöt fast mig i repen ombord på räddningsbåten. “Då är det lättare att hitta mig om jag dör”, tänkte jag. Kollegorna drog honom ombord, 33 allvarstyngda män satt tätt intill varandra i livbåt nr 5.

– Tack vare närheten fick vi tillbaka lite värme i våra kroppar, minns han.

Båten hade en radio.

– Vi försökte förtvivlat komma i kontakt med någon som kunde hjälpa oss.

Alla länder runt Nordsjön deltog i räddningsinsatsen. Omkring 80 fartyg, 19 helikoptrar och sju flygplan försökte hitta överlevande. En timme efter att Alexander Kielland kapsejsade upptäcktes livbåt nr 5 av ett supplyfartyg.

– Sjön gick så hög att det var svårt att ta sig över till fartyget. Någon gick upp på livbåtens tak. Då slog fartygen in i varandra och taket sprack vid kollisionen.

Anders och elva andra lyckades hoppa över till ett nät på sidan av fartyget. De andra i livbåten hissades upp i en helikopter nästa morgon. De 26 personer som befann sig i livbåt nr 1 hissades också upp av en helikopter. Andra räddades ur havet med hjälp av flottar.

– I supplyfartyget fick jag mat och varma kläder. Sakta återvände krafterna.

Resten av natten stod den unge mannen uppe på bryggan och letade efter överlevande kollegor. De dystra siffrorna skulle senare visa att 123 män dog den natten, 30 av dem hittades aldrig. Anders är en av 89 överlevande.

Informerade själv

Hemma hos Anders föräldrar i Kragerø följde familjen nyheternas extrasändningar. Rörmokarens gravida flickvän satt i vardagsrummet med sina föräldrar och sin lillebror. Med hjärtat i halsgropen väntade de på ett livstecken från den blivande pappan.

Det var först vid femtiden nästa morgon som familjen fick ett telefonsamtal från ­arbetsgivaren.

“Enligt räddningscentralen har Anders hittats men vi vet inte om han är vid liv”, löd rapporten.

På förmiddagen fick Anders själv informera familjen att han levde och befann sig på Ekofiskcentret. I Søgne vaknade barnen morgonen efter olyckan av att deras mamma grät.

– Jag är glad att mamma var öppen och ärlig mot oss, säger Janne. Hon gjorde ingen hemlighet av att hon trodde att pappa befann sig på plattformen som hade kantrat. Vi fick välja om vi ville gå till skolan eller stanna hemma. Själv gick hon till jobbet.

Janne berättade gråtande för en vän: “Jag kan inte gå till skolan, vi väntar på ett telefonsamtal från pappa.”

Först två veckor senare ­hittades Olav i nätet bakom riggen, när den bogserades i land. Hans 39-åriga maka var plötsligt ensam med ett stort ansvar.

– Mamma kämpade på som en hjälte! säger Trine beundrande.

– Jag gjorde det inte lättare för henne, erkänner Magne. Min reaktion på att förlora min pappa var att bli arg och besvärlig.

Han hoppade av skolan.

– Idag vet vi att många av de anhöriga och överlevande har drabbats fruktansvärt efter olyckan. En del började dricka eller ta droger, andra begick självmord. Den tragiska olyckan har på olika sätt satt djupa spår i oss alla.

Magnes sätt att hantera sorgen blev att jobba hårt. Han blev murarlärling.

– Jag kan tacka min första chef för att det gick vägen för mig, menar han. Han visade förståelse för det jag gick igenom och blev min räddande ängel.

Många spekulationer

Två veckor efter olyckan var Anders tillbaka på jobbet i Nordsjön.

– Det hårda mötet med havet resulterade i fyra ryggoperationer och kronisk smärta, men förutom det har jag klarat mig bra mentalt, säger han.

– Jag har haft turen att få se mina två fina söner växa upp. Jag är också en stolt farfar.

Anders har gift om sig. Han reser runt i landet och håller föredrag om olyckan och han och hustrun Åse Kringlebotn är aktiva i Kiellandnätverket. De arbetar för att få till stånd öppna utfrågningar och en ny utredning om vad som egentligen hände.

Den första undersökningen slog fast att det hade skett ett svetsfel när plattformen byggdes i Frankrike.

– Det är fullt möjligt men det är knappast det enda svaret, menar Anders.

Det har varit många spekulationer om vad som orsakade olyckan.

– All information om Kielland har hemligstämplats. Förmodligen för att inte förstöra “det norska oljeäventyret”, gissar han.

Nätverket har anställt den före detta förhörsdomaren Eva Joly med en förhoppning om att hitta svar.

– Varken de överlevande eller de anhöriga kan komma till ro utan svar, säger Anders.

Han har ofta tänkt på sin arbetskamrat och fyrabarnspappan Olav Lia.

– Jag kämpade länge med dåligt samvete för att jag fick den sista räddningsvästen.

– Det behöver du inte alls ha, säger systrarna Lia lugnande.

De har aldrig känt bitterhet över att det var Anders och inte deras pappa som fick den sista räddningsvästen.

– Vi ville bara höra mer om pappa, vad han jobbade med och vilken typ av kontakt de två hade. Anders har gett oss en del av pappa tillbaka.

Året efter olyckan reste Anders från Stavanger till Drammen för att hälsa på de anhöriga. Han skulle värva medlemmar till Kiellands­fonden som den hette på den tiden.

– Det gjorde ett starkt intryck! Barnen till mina döda kollegor drog i mig och frågade: “Vad hände med pappa?” Jag lovade dem att hitta ett svar på det och det löftet vill jag hålla, säger Anders Helliksen.