Hans mamma var biologilärare, hans pappa jurist. De levde ett typiskt medelklassliv i Polens huvudstad.
Men en dag 1940 beordrades alla judar att flytta till ett getto i en avgränsad del av Warszawa. Piotr Zettinger var 2 år och Hitler hade året innan invaderat landet.
– Jag var bara ett barn, men jag minns rätt mycket – små fragment och scener, säger Piotr. Jag minns trängseln, synen av utmärglade människor som liknade spöken, de vrålande vakterna.
Efter en kort paus säger Piotr:
– Jag minns faktiskt också döden. De vuxna talade ofta om döden. Jag kunde dessutom se den själv – i form av lik på gatorna.
84-årige Piotr berättar vidare om den höga muren som omgav gettot.
– Andra sidan kallades den ariska sidan. Det var sådana begrepp som användes.
Tiden förflöt trots allt och våren 1942 kom. Piotr fyllde 4 år.
– Gettot var avskuret från omvärlden, men rykten gick. Det pratades om att Amerika var med och stred mot Hitler och att tyska soldater förblödde i Ryssland. Jag visste inte vad Amerika och Ryssland var, men jag hade en bild i huvudet av en tysk soldat som förblödde. Jag minns tydligt atmosfären av osäkerhet. Jag hörde de vuxna prata: ”Vad kommer de göra med oss?”
Vandrade i kloaker
Under sommaren marscherade Hitlers soldater in i gettot, vrålande sina marschsånger. De tog med några tusen människor till gettots järnvägsstation och skickade dem till förintelselägret Treblinkas gaskammare.
– Sådana razzior upprepades sedan ofta och alla försökte gömma sig. En episod var väldigt dramatisk för mig. Vi hade gömt oss i en källare. Plötsligt fick jag något i halsen. Jag kämpade för att inte hosta och tänkte: Jag får inte hosta, för då tar de oss.
Den gången lyckades familjen undgå upptäckt, men kort därefter fick Piotr och en kusin veta att de skulle fly utan sina föräldrar.
– En kväll gömde vi oss i mörkret. Gatan var öde, förutom en patrullerande vakt. Vi hörde stöveltrampen.
Någon viskade i Piotrs öra: ”Räkna till 30 steg – sedan springer ni.”
– Jag minns en hand på min arm. Jag hoppas att det var min far. Efter det träffade jag honom aldrig igen. När vi sprang gjorde vi det mot ett hål i gatan där två händer stack upp. En man drog ner oss i en kloaktunnel. Jag vet inte hur länge vi, bokstavligen, vandrade i skiten. Men sedan var vi på den ariska sidan, utanför gettot.
Piotr flyttades runt mellan olika familjer som gömde barn som smugglats ut ur gettot. Till slut hamnade han på en gård där det bodde några nunnor.
– De blev min familj, säger Piotr och ler. Där fanns inte några andra barn, men jag hade vänner – hönsen och gässen. Jag gick omkring med en pinne som jag försvarade de nykläckta gässlingarna med.
Piotr tystnar ett ögonblick innan han fortsätter:
– Men en dag kom en nunna och sa att jag måste ge mig iväg. Jag kände mig olycklig. Jag älskade nunnorna.
Gumma med grått hår
Det nya gömstället var ett barnhem i ett kloster.
– Där tog de väl hand om oss. Jag fick lekkamrater. Men det var inte samma sak som på gården, där vi varit som en familj.
I mitten av sommaren 1944 slutade så kriget i den del av Polen där klostret låg. Föräldrar började anlända
för att leta efter sina barn. Ingen kom dock för att hämta Piotr.
– Men i februari 1945, när jag höll på att bygga en snögubbe, ropade en av nunnorna: ”Din mor väntar på dig.” Jag såg en gumma med nästan grått hår och tänkte först: Det är inte min mamma.
Piotrs föräldrar hade flytt med falska identiteter, men hans pappa hade avslöjats och dödats. Mamman hade förts till ett tyskt arbetsläger innan hon slutligen befriades och kunde söka efter Piotr. Tillsammans med sin mamma tog sig Piotr till morföräldrarnas hus, där släkten hade bestämt att mötas då kriget var slut.
– Min kusin, som jag flytt med, var också där.
Piotr och hans mamma bodde därefter kvar i Polen och Piotr utbildade sig senare till civilingenjör.
– Jag överlevde. Men varför just jag? Många överlevande ställer sig den frågan. Jag antar att jag hade tur. På min väg, på den ariska sidan, mötte jag människor som var villiga att hjälpa mig, trots att de riskerade sina egna liv. Jag vill nämna Irena Sendler, en polsk kvinna som var en av dem som smugglade ut barn ur gettot.
I 30-årsåldern kom Piotr till Sverige och idag föreläser han om Förintelsen.
– Jag upplever det som ett viktigt uppdrag. Så länge jag orkar fortsätter jag.
