Thomas fann vägen ut ur missbruket: “Med rätt stöd kan vi alla hitta kraften att skapa förändring”

Från enrumslägenheten på femte våningen i Eskilstuna är utsikten härlig. Detsamma gäller framtiden för Thomas Pettersson, som bor i lägenheten.

– Jag fick chansen att förändra mig själv och tog den när det behövdes som allra mest. Nu vill jag dela med mig av min historia för att visa andra att allt går så länge man har den rätta viljan, säger han.

Thomas firar med fika att han har varit drogfri i ett helt år. Vem passar bättre att göra det med än Anna-Karin Byström, hans personliga ombud på Eskilstuna Stadsmission?

– Hon räddade mig när jag var som mest illa däran och ska jag vara helt ärlig tror jag inte att jag hade levt idag om det inte vore för henne.

De hade träffats tidigare när Thomas efter en tung höst – då han blev av med både sitt jobb och sin lägenhet – blivit utkastad på gatan och fick bo på Stadsmissionens härbärge.

Men den där mörka kvällen i november 2020 var situationen mer akut än någonsin tidigare i hans liv, som under många år innehållit flera olika former av missbruk – alkohol, droger och spel.

– De olika droger som jag hade tagit den dagen utlöste en svår psykos. Jag upplevde hot och faror precis överallt, trodde att jag var jagad och att folk var ute för att döda mig. Jag litade inte på någon, inte ens på personalen på Stadsmissionen, förklarar Thomas.

Anna-Karin nickar.

– Han var helt skräck- och panikslagen. Jag kände knappt igen honom och blev väldigt orolig. Skulle han överleva natten i sitt tillstånd? Trots att Thomas misstänkte allt och alla för att vilja skada honom lyckades jag på något sätt att tala honom till rätta och skjutsa honom till psykiatriska mottagningen på Mälarsjukhuset, berättar hon.

Stor livsförändring

Att Anna-Karin upptäckte Thomas, såg till att han kom till sjukhuset och övertygade personalen att ta emot honom blev starten på en stor livsförändring.

– Det är nästan ofattbart att det är samma person som sitter här bredvid mig. Vilken fantastisk resa han har gjort! Thomas ska vara väldigt stolt över att han varit drogfri i ett år. Det är en fantastiskt bra bedrift med tanke på det starka beroende han hade tidigare, säger hon.

– Med rätt stöd och hjälp kan vi alla hitta kraften att skapa förändring i våra liv, säger Thomas. Men det kräver att man är beredd på att göra fotarbetet. Även om jag har gjort det fullt ut i ett år måste jag fortsätta att ta en dag i taget. Visst kan jag ha drömmar för framtiden, men det är viktigt att inte titta för långt fram. Jag får så enormt mycket energi av att välja livet varje dag.

Hans liv har innehållit så mycket flackande mellan olika städer, och inte minst olika familjer, att det är svårt att hålla räkningen.

Thomas föddes i Tyresö utanför Stockholm, men på grund av att mamman var narkoman och pappan ute ur bilden hamnade både han och hans syskon i olika fosterfamiljer. Thomas hann bo både hos en fosterfamilj och på ett barnhem innan han som 3-åring flyttade till en annan fosterfamilj i Linköping, 20 mil söderut.

Fram tills Thomas var 12 år bodde han i ett lugnt bostadsområde en mil utanför de centrala delarna av staden. Men det nya hemmet var ingen välkomnande plats att bygga upp en trygghet i.

– Det var väldigt fint utåt sett, men jag blev inte på långa vägar behandlad på samma sätt som deras egna biologiska barn. Jag trivdes inte alls, så på flera sätt var det ganska skönt att komma därifrån. De tyckte att jag var jobbig och ville inte ha mig kvar, trots att jag inte hade gjort något särskilt. Det slutade med att jag fick flytta till en familj i Vikingstad, längre utanför staden.

Inte heller där fungerade det bra för honom.

– De hade någon form av fri uppfostran. Det var väldigt slappt och fanns inga regler. Motsatsen till vad jag behövde, med andra ord. Jag började dricka alkohol på högstadiet, redan då jag var 13, 14 år, och sniffade även bensin. Det enda positiva var att lärarna på högstadiet såg mig, för det var jag inte van att någon vuxen gjort tidigare under min uppväxt.

Ständiga återfall

När Thomas var 16 år var det dags för ett nytt miljöombyte. Då blev han placerad hos en familj i Kimstad, strax utanför Norrköping.

– Inte konstigt att jag – med tanke på hur jag har blivit behandlad och de ständiga bytena av fosterhem – aldrig känt någon trygghet i mitt liv. Det har förstås påverkat mig och alla mina olika former av relationer enormt mycket.

Den sista familjen som han bodde hos, fram till att han var i 20-årsåldern, var i alla fall den bästa.

– De brydde sig om mig på ett sätt som ingen annan hade gjort förut. Men jag hade redan kommit fel och hamnat i ett missbruk, som vuxit sig allt starkare. Det var både alkohol och droger. Jag drack så mycket att jag alltid var fullast i sällskapet. Men mamman eller pappan sa att jag, vad som än hände, skulle ringa när jag ville hem från någon fest eller något uteställe så att de kunde komma och hämta mig.

Thomas hade sedan kontakt med dem ända fram till 2018 men slutade höra av sig när det började gå ännu mer utför för honom.

– Jag missade min snälla fostermammas begravning det året och det är något som jag fortfarande skäms över. Men jag ville inte visa mig för de andra i det tillstånd jag befann mig.

Trots allt missbruk utbildade sig Thomas till barnskötare och har till och från arbetat inom barnomsorgen.

– Jag läste till just barnskötare för att kunna ge tillbaka något som jag aldrig själv har fått. Jag älskar att jobba med andra människor, allra helst med barn, berättar han.

Thomas bodde i olika lägenheter i Norrköping, Linköping och Bestorp (strax utanför Linköping). Ibland blev han vräkt efter att inte ha kunnat betala hyran.

Han var även sambo med en tjej en gång. Men det höll bara en vecka och slutade som de andra relationer han gett sig in i.

– Mina problem i relationer har lett till att jag inte har tagit hand om mig själv. Nu har jag förstått att jag måste älska mig själv innan jag kan älska någon annan.

Alkoholen, drogerna (framför allt amfetamin och kokain) och spelberoendet styrde mycket av vardagen.

– I perioder har jag gjort försök att sluta, bland annat med hjälp av KBT- och tolvstegsbehandling. Men varje gång slutade det med att jag fick återfall och sedan var jag fast igen.

Hjälpmöten varje dag

För några år sedan lockades Thomas av en vän från tiden i Norrköping att flytta till Eskilstuna. Där erbjöds han både arbete och en lägenhet.

– Jag kände att det kunde vara skönt att komma iväg från Bestorp och det liv jag levde, att börja om någon annanstans. Sedan är faktum att jag alltid har gått in för mina jobb när jag varit där och upplevt att jag varit omtyckt bland kollegorna. Det började också bra i Eskilstuna, men mina olika missbruk gjorde att jag blev av med både jobbet och lägenheten på en gång hösten 2020. Jag missade att betala hyror och blev vräkt.

Det stora raset inträffade alltså när han åkte ut på gatan, utan tak över huvudet, och mådde väldigt dåligt.

– Anna-Karin tog mig till piva (psykiatriska intensivvårds- och beroendeavdelningen) på Mälarsjukhuset, där jag blev inlagd och fick mycket hjälp. Sedan fick jag bo fyra månader på Motivet, en kommunal
motivationsavdelning, för att vänja mig av med beroendet. Därefter bodde jag på Slussen, där det är nolltolerans vad gäller droger.

– När jag bodde på Slussen gick jag även i KBT-terapi och samtalsterapi. Och sedan en tid tillbaka är jag med i en digital självhjälpsgrupp via Zoom. Jag brukar delta i två möten varje dag – vid lunchtid och på kvällen. Där delar personer som har liknande bakgrund med sig av sina historier och erfarenheter och berättar om vägen tillbaka till tillfrisknande. Vi hjälps åt att leda och när det kommer nya personer så får de lite extra fokus. Att höra andra som har upplevt liknande saker och att vi hela tiden kan pusha varandra har betytt – och betyder – enormt mycket för mig.

Ända sedan Anna-Karin räddade Thomas har de behållit kontakten.

– Vi har hörts av kontinuerligt. Jag vill veta hur han mår och hur det går med allting, dels för att jag bryr mig, dels för att det är viktigt med stöd i den här typen av livsstilsförändring. Då gäller det nämligen att ta farväl av gamla bekantskaper som fortfarande är aktiva i missbruk, förklarar hon.

– Jag är tacksam för så mycket när det gäller Anna-Karin. Hon har bland annat ordnat kläder till mig och jag har varit och hämtat mat på Stadsmissionen varje vecka, säger Thomas.

En viktig förebild

När han, genom ett så kallat kommunkontrakt, skulle flytta till sin nya lägenhet i december förra året behövdes mer bärhjälp. Och då ringde Thomas till Anna-Karin.

– Jag känner ju inte så många i Eskilstuna eftersom jag inte bott här så länge och har heller alltså ingen kontakt med sådana jag umgicks med under missbrukstiden. Men det kändes också självklart för mig att fråga henne. Jag är så glad över att hon finns och ställer upp så fantastiskt för mig, framhåller han.

– Det är en självklarhet för mig och jag är så glad över att det går bra så för Thomas. Genom att visa att det går att kämpa sig ur är han verkligen en förebild för andra som har hamnat i ett långvarigt missbruk, säger hon.

Idag mår Thomas väldigt bra och han har också skapat rutiner för att fokusera på sin vardag.

– Morgonkaffet är viktigt och att ta promenader. Sedan har jag ju två möten med självhjälpsgruppen varje dag. Jag hoppas kunna komma igång och jobba snart igen. Jag provade att arbeta på en restaurang via Arbetsförmedlingen i slutet av förra året, men det var för stressigt för mig. Jag skulle vilja ha något inom barnomsorgen. Den här gången ska inga droger få stoppa mig från att behålla lägenheten eller arbetet, säger Thomas Pettersson bestämt.

Stadsmissionen lindrar nöd

• Stadsmissionen är flera organisationer som bedriver välgörenhet på kristen grund. Rörelsen uppstod i Glasgow 1826 och finns numera över större delen av världen. I Sverige finns stadsmissionen i flera städer som organiseras i riksorganisationen Sveriges Stadsmissioner.

• Stadsmissionen lindrar nöd genom att varje dag möta 5000 –8000 människor som lever i utsatthet och ge stöd till dem. Stadsmissionen arbetar med akuta insatser som att få äta sig mätt eller få sova ut i en säng. Men även för en varaktig förändring med samtal, motivation och lotsning vidare i samhället.

Stadsmissionen och Egmont

Story House Egmont, som äger Hemmets Journal, har en lång tradition av att stötta Stadsmissionens livsviktiga arbete. Sedan 2015 har Story House Egmont delat ut närmare 10 000 julgåvor till barn och unga som lever i social utsatthet – bland annat i samarbete med Stadsmissionen i Skåne, Stockholm och Göteborg.

Story House Egmont har även bidragit ekonomiskt genom olika insamlingar samt en exklusiv serieauktion där intäkterna oavkortat gått till Stadsmissionens verksamheter.

– Engagemanget som Story House Egmont visar, år efter år, betyder oerhört mycket för oss på Skåne Stadsmission. Genom verksamhetsstöd och bidrag med julklappar är de med och gör julen lite varmare för de familjer och barn vi möter, säger Karin Edlund,  som är enhetschef på Skåne Stadsmissions barn- och ungdomsverksamhet Unga forum.

Läs mer på www.storyhouseegmont.se/socialt-ansvar