Emma Schols om vägen tillbaka efter branden: “Nu jäklar fortsätter jag den här kampen”

När Emma Schols slog upp ögonen morgonen den 3 september 2019 trodde hon att en helt vanlig tisdag väntade henne. Efter att de sex barnen hade skjutsats till förskola och skola var planen att hon själv skulle sätta sig ner och försjunka i studier.

– Jag hade läst upp mina betyg för att samma höst kunna söka till sjuksköterskeutbildningen. När jag fick veta att jag väntade mitt äldsta barn, William, hoppade jag av skolan. Sedan dess har jag i många år jobbat som personlig assistent. Men ända sedan jag var liten har jag vetat att det var sjuksköterska jag ville bli. Jag var så glad över att vara nära mitt mål, minns Emma.

Kvällen före hade hon suttit uppe sent och pluggat med den bärbara datorn framför sig. Av ren trötthet glömde Emma att dra ut laddaren till datorn ur väggen innan hon gick till sängs. Troligtvis var detta orsaken till att nästa dag blev något helt annat än vad hon hade tänkt sig.

Medan de morgonpigga sönerna Oliwer och Albin gick ner på undervåningen för att leka, redan innan väckarklockan ringt, låg Emma kvar i sängen och sträckte på sig. Morgonfriden avbröts av 4-årige Albins vettskrämda skrik: “Hjälp, mamma, det brinner i tv-rummet!” Emma kastade sig upp ur sängen i bara trosorna och såg redan från trappan hur hela tv-rummet stod i lågor.

– Barnens pappa, Anders, jobbade jour. Min första tanke när jag såg elden var: “Nej, nej, nej, det här får inte hända nu när jag är ensam med barnen. Jag fixar inte det här själv!” Jag förstod att branden var för omfattande för att jag skulle kunna släcka den med brandsläckaren. Därför blev mitt enda fokus att få ut barnen ur huset. Jag undrade förtvivlat var allihop var. De befann sig ju på olika ställen i huset.

Omgiven av lågor

Oliwer och Albin var de enda av barnen som var nere med Emma på nedervåningen. Då Emma öppnade ytterdörren för att få ut dem uppstod en explosion. Emma kastade sig över sönerna för att skydda dem mot elden och lyckades få dem utomhus oskadda.

– När jag hade låst ytterdörren för att pojkarna inte skulle kunna ta sig tillbaka in igen var det eld överallt. Vart jag än vände mig befann jag mig mitt i lågorna. Jag stod där med vissheten om att jag hade fyra barn kvar på övervåningen. Om inte jag gick igenom elden skulle de brinna ihjäl.

Panikslagen skrek Emma instruktioner till barnen att springa ut på balkongen. För ett ögonblick trodde hon att hon hade fått ut allesammans men så hörde hon ett ljud inifrån det övertända huset.

– En av mina söner tog tag i mig och sa bedjande: “Nej mamma, stanna här, gå inte in igen!” Först efter att jag lovat honom att jag skulle komma tillbaka ut släppte han mig.

I den tjocka rökdimman letade sig Emma fram till sovrummet där knappt 2-åriga Mollie stod och skrek i sin spjälsäng.

– Jag har aldrig tidigare sett ett så skräckslaget barn. Vid det laget var jag så svag i kroppen att jag var nära att dö. Jag säckade ihop nedanför spjälsängen och dåsade till men när jag hörde Mollie ropa “mamma, mamma” fick jag ny styrka. Jag tänkte: Om jag har fött sex barn ska jag banne mig ha ut alla sex barnen ur det här brinnande huset. Sedan kan jag dö. Tack gode Gud att jag sprang in en sista gång så att inte Mollie blev kvar därinne.

Då Emma kom ut på balkongen med Mollie i famnen hade 9-åriga Nellie hoppat ner därifrån och sprungit in till grannarna för att tillkalla hjälp, 11-årige William lyfte en målarstege över balkongräcket. När Emma klättrade nerför stegen noterade hon hur huden från hennes flådda fotsulor blev kvar på stegpinnarna. Väl nere på marken sjönk hon kraftlös ihop i gräset.

– Jag kände att jag hade gjort allt jag kunde. De andra barnen gick över till grannarna men William satt kvar hos mig. Han ville inte lämna min sida. Tidigare hade jag tänkt att jag kunde dö bara jag hade fått ut barnen men när jag såg hur ledsen William var lovade jag honom att jag skulle komma hem igen.

Orolig för barnen

Emma hade fått 93-procentiga brännskador och länge var det ovisst om hon verkligen skulle kunna återvända till livet. På grund av de smärtsamma skadorna sövdes hon ner redan på akuten och flögs därefter till Brännskadecentrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Jag har minnesbilder av hur jag låg nedsövd och andades med hjälp av respirator men jag kunde ändå dovt höra brottstycken av vad som sas runt omkring mig. Jag upplevde det som att mina anhöriga redan sörjde mig, minns hon.

När Emma efter tre veckors nedsövning väcktes var hennes första fråga hur det var med barnen. Levde alla sex fortfarande?

– Läkaren förklarade att alla barn mirakulöst hade klarat sig helt oskadda tack vare att jag hade tagit de skador som de skulle ha fått om jag inte hade skyddat dem mot elden. Jag är så innerligt tacksam över att det var jag som blev bränd och inte barnen. Hellre 93 procent brännskador på min kropp än en endaste procent på deras.

Till en början hade Emma svårt att tro på att samtliga hennes sex barn verkligen hade kommit ut ur det brinnande infernot vid liv. Kanske var det bara något som läkarna och hennes familj hade lurat i henne av oro för att hon inte skulle uthärda ett dödsbesked samtidigt som hon kämpade för sin egen överlevnad. För att skingra hennes tvivel tog sambon Anders med sig en nytagen bild på hela barnaskaran till sjukhuset.

– När jag räknade till sex barn på bilden blev jag först glad men sedan fick jag för mig att ett av barnen inte var mitt. Eftersom jag hade oerhört dålig syn och gick på starka mediciner som förvrängde min verklighetsuppfattning var det svårt för mig att förlita mig på en bild, förklarar Emma.

Det enda sättet att övertyga Emma om att alla hennes telningar hade livet och hälsan i behåll var att låta henne träffa dem. Ditintills hade man velat bespara barnen åsynen av sin mamma. Brännskadorna i kombination med att man hade pumpat i henne 40 liter vatten för att rädda de inre organen hade förvandlat Emma till oigenkännlighet. Det var en stor dag när hon en och en halv månad efter olyckan äntligen skulle få återförenas med sina barn.

Rädd minsting

– Aldrig har jag varit så nervös som jag var inför det mötet. Jag var rädd att barnen skulle bli förskräckta när de såg mig i det dåliga skick jag var med en slang i halsen. Samtidigt var jag överlycklig över att äntligen få träffa dem. På grund av min infektionskänslighet var barnen tvungna att stå en bit ifrån mig men bara att känna deras närvaro i rummet gjorde mig otroligt stark. Jag tänkte att nu jäklar fortsätter jag den här kampen så att jag får fortsätta leva med mina barn.

Minstingen Mollie var den enda som förhöll sig avvaktande till Emma.

– Hon blev jätterädd för mig, vilket slet i mitt mammahjärta. Jag tänkte: “Måtte jag inte gå miste om min roll som mamma, tänk om tryggheten Mollie haft i mig gått förlorad för alltid.” Mollies 2-årsdag i november firade vi på sjukhuset. Jag hade bett min mamma köpa ett paket till henne från mig. När jag räckte över paketet vågade Mollie knappt ta det ur mina händer utan ryggade först bakåt men till slut tog hon emot det. Det var stort för oss båda. Trots att Mollie var så liten pratar hon fortfarande om när hon fick paketet på sjukhuset. Idag är mammatryggheten sedan länge tillbaka.

– Numera är Mollie det av barnen som stryker mest på mina ärr på mina armar. “Ska jag smörja?”, säger hon och hämtar salvan, berättar Emma med ett leende.

Även om hon hade fått försäkringar om att hennes ansikte var intakt höll Emma sig in i det längsta borta från speglar.

– Jag låg där som en inlindad mumie och kände att jag hade tappat kontrollen över allt. Trots att familjen sa att jag såg ut som mig själv i ansiktet ville jag inte tro på det förrän jag hade sett det med egna ögon.

– Men det tog flera månader innan jag vågade titta mig i en spegel. När jag väl gjorde det övermannades jag av motstridiga känslor. Å ena sidan var det fantastiskt att se att alla delar i ansiktet satt kvar där de skulle. Å andra sidan frågade jag mig: Är hon i spegelbilden verkligen jag? Jag som alltid har varit så levande kände mig allt annat än levande när jag såg på mig själv.

Inget hus kvar

Steg för steg återerövrade Emma livet. Läkarna hade förutspått att hon, om hon överlevde, skulle behöva tillbringa minst ett år på sjukhus. Men Emma krossade deras kalkyler och skrevs ut redan ett halvår efter branden.

Till skillnad från de flesta andra långtidspatienter som lämnar sjukhustiden bakom sig kunde hon inte återvända till sitt tidigare hem. Huset där hon och familjen bott i tio år var ett minne blott, liksom familjens hund och katt som omkommit i eldsvådan och alla ägodelar från tiden före branden.

Några försäkringspengar fanns inte att hämta. På grund av ekonomiskt trångmål hade Emma och hennes dåvarande sambo inte betalat den senaste hemförsäkringspremien. För att de skulle kunna återuppbygga sitt hus anordnades en insamling på bygden som inbringade flera hundra tusen kronor.

Emma belönades också för sitt självuppoffrande agerande i samband med branden. På Svenska hjältar-galan utsågs hon till “Årets livräddare 2020”.

– Jag blev väldigt rörd över utmärkelsen. Samtidigt kändes det konstigt att hyllas som en hjälte. Jag tror att många hade gjort som jag i samma situation. Det var en modershandling, konstaterar Emma.

Njuter av det enkla

Trots att hon kroppsligt sett är mer begränsad än tidigare känner sig Emma lyckligare än någonsin förr.

– Efter att inte ha kunnat äta själv, sköta min egen hygien eller ens kunna andas för egen maskin känns det, så otroligt lyxigt att få befinna sig mitt i vardagsruschen igen. Numera kan jag njuta av att bara få plocka disk eller ta mig an den överfulla tvättkorgen som jag förut var så less på.

Antalet hudtransplantationer som Emma har genomgått är så många att hon har tappat räkningen.

Fortfarande återstår flera operationer innan hon är i mål. Vissa men efter olyckan kommer hon dock att få tampas med livet ut.

– Min största funktionsnedsättning sitter i benen. Mina fötter tippar framåt när jag går, vilket gör livet lite extra krångligt. Men det är det värt med tanke på att mina ben fortfarande sitter kvar. Jag hade lika gärna kunnat förlora dem. Jag känner en sådan tacksamhet över min fantastiska kropp som har brunnit och överlevt mot alla odds.

På grund av funktionsnedsättningen i benen kommer drömmen om att få jobba som sjuksköterska förmodligen att stanna vid en dröm, tror Emma. Men hon hoppas kunna göra nytta för sina medmänniskor på andra sätt.

– Jag skulle gärna vilja föreläsa om de lärdomar som olyckan givit mig. När jag tidigare blev tillfrågad om att hålla föreläsningar kände jag mig inte redo för det men arbetet med den nyutkomna boken om branden och allt som hänt efteråt blev den bearbetning som jag behövde för att komma vidare. Nu när jag har fått sörja, gråta ut och tömma mitt hjärta i boken känner jag mig beredd att ta nästa steg. Det är viktigt för mig att göra någonting bra av det fruktansvärda elände som jag har genomlidit.