Prästen Tomas: Tystnaden ger mig kraft att klara dagen

Tomas Sjödin älskar att omge sig med ljud. Han pratar gärna och mycket, lyssnar nästan alltid på musik, visslar eller småsjunger när han jobbar med händerna och har för vana att somna till ljudet av radion på nattduksbordet.

Att denne bullrige person har författat en bok med titeln Ljudet av tystnad kan tyckas en aning motsägelsefullt, men Tomas menar att hans ljudrika liv är en förutsättning för att kunna skriva om tystnad.

– Min grundtes är att man ska skriva om det man själv kämpar med, inte det man behärskar. När man delar med sig av det som man inte riktigt har tillgång till men strävar mot bjuder man in läsare som vill åt samma håll att slå följe på vägen. Min bok riktar sig inte främst till dem som har tystnaden naturligt i sig utan till dem som, liksom jag själv, är sociala, bullriga och stökiga och gillar det. Kanske är den här alternativa världen av ljudlöshet särskilt viktig för oss, funderar Tomas.

Länge var tystnaden något som han i möjligaste mån försökte undfly eftersom han såg den som främmande och obehaglig.

– Jag hade en föreställning om att tystnad innebar att man satt stilla i ett tomt och kalt rum och försökte bli en bättre människa, påminner han sig leende.

Inte förrän för ett drygt tiotal år sedan insåg Tomas att tystnaden faktiskt har sina förtjänster. I samband med att han arbetade med boken Ett brustet halleluja, som handlar om kyrkklockor, hittade han ett citat av musikskriftställaren Per-Anders Hellqvist som fick honom att stanna upp.

Meningarna som träffade Tomas med en sådan monumental kraft lyder som följer: “Tystnaden är inget noll-tillstånd. Tystnaden är innehållsrik. Vad som sker i tystnaden är att en tjock filt lyfts bort från vår akustiska vardagsmiljö; vi blir varse det oanade, rika som finns därunder, såsom undervattenssimmaren möter havsbottens mirakel.”

– Visst är det otroligt vackert uttryckt? Citatet fick mig att inse vad jag hade saknat. Jag förstod att tystnaden kunde tillföra mitt liv något. Att den kunde göra mig till en människa som, istället för att breda ut sig i alla sammanhang, lyssnar bättre på sin omgivning.

Delar ut matkassar

Det tog sin tid för Tomas att omsätta sin nya insikt i handling, men för några år sedan bestämde han sig för att inleda varje ny dag med en stund av tystnad – om man bortser från den högljudda kaffemaskinen i köket som han strax efter klockan fem varje morgon ofrivilligt väcker frun Lotta med. När kaffet är klart går Tomas vidare till sitt arbetsrum.

– Där sätter jag mig i en fåtölj, släcker ljuset, dricker mitt kaffe och är tyst i minst en halvtimme, ibland längre. Det är inte mer komplicerat än att jag avstår från att säga något eller ta in några intryck utifrån. Innan jag tar del av nyheterna, kollar telefonen och öppnar datorn får jag lyssna till mina egna tankar. Det har en enorm betydelse. Den som ser på mitt liv utifrån kanske inte märker någon större skillnad eftersom jag pratar lika mycket som förut, men för mig har den tysta morgonstunden inneburit en revolution.

Tomas menar att den kontemplativa avsparken på dagen ger honom goda förutsättningar att hantera de utmaningar som väntar honom när han kommer till sin arbetsplats, Smyrnakyrkan i Göteborg som tillhör pingströrelsen.

– Jag leder kyrkans sociala arbete, som bland annat innefattar ett matutdelningsprogram där runt 200 behövande familjer i veckan får komma och hämta matkassar. Vi samarbetar med en skiftande grupp volontärer som i många fall har egna stora problem. Jag är den som alla kommer till för att få hjälp att reda ut konflikter och missförstånd. Dessutom behöver jag ständigt fatta snabba beslut. Då känner jag att jag har nytta av den där stunden på morgonen när jag har fått samla ihop mig. Det låter knäppt, men det är nästan som om jag har varit där tidigare, vilket gör att jag känner mig bättre förberedd inför det som väntar under dagen, förklarar han.

Gjorde en roadtrip

Vi ses hemma hos Tomas i den lantliga Göteborgsstadsdelen Säve. Före vår ankomst vid elvasnåret på förmiddagen har Tomas inte bara hunnit med sin sedvanliga tysta stund utan också en timmes skogspromenad. Även här – på behörigt avstånd från innerstadsbruset – konkurrerar fågelsången med ljuden av bilar och annan trafik.

I sin bok tar Tomas rygg på den akustiska ekologen Gordon Hempton, som i över 30 år rest runt i världen och spelat in ljud och tystnader. Hemptons definition av tystnad är när man under en tidsrymd av minst 15 minuter inte kan höra något av människan skapat ljud, bara naturens och atmosfärens egna ljud.

Han menar att det i USA bara finns tio sådana platser kvar. Än mer alarmerande är att det enligt Hempton i Europa inte längre går att hitta en enda plats som uppfyller hans kriterier för tystnad. Även om man aktivt försöker uppsöka tystnaden i sin renaste form är den med andra ord ytterst svårfunnen.

– Jag är inte rätt person att uttala mig om hur det påverkar oss i stort, men det är klart att det gör något med oss som inte är bra. Vi människor är lite motsägelsefulla på så vis att vi längtar efter tystnaden och samtidigt skyr den. Om vi kommer till en tyst plats tar vi ofta med oss telefoner, musik eller andra ljud dit, säger Tomas eftertänksamt.

Våren 2018 bestämde sig Tomas för att utforska tystnaden ytterligare genom att göra en långresa på egen hand.

Rattande en hyrd Cadillac följde han under tre veckor Klippiga bergen genom de amerikanska delstaterna Colorado, Wyoming och Montana. Tomas njöt av de många milen i ensamhet med det vidsträckta landskapet utanför vindrutan, långt borta från ringande telefoner och vardagens förpliktelser.

Grät på en rastplats

På en öde rastplats i Montana fick han tydliga minnesbilder av tre älskade personer som han mist under sitt liv: sin pappa och sönerna Karl-Petter och Ludvig. För första gången på många år kunde han gråta över förlusten av dem.

– Jag tror egentligen att jag hade sörjt färdigt. Det som hann ikapp mig var nog snarare att jag fortfarande saknar dem alla tre väldigt mycket. I mitt jobb har jag mött så många tunga livsöden som fått mig att gråta, men däremot har jag haft svårt att gråta över mina egna sorger. Jag hade blivit lite torrögd. På den där rastplatsen i Montana var det som att jag fick tillbaka tårarnas gåva. Det fanns inget smärtsamt i gråten, utan det var bara skönt att få släppa fram den.

Paret Sjödins äldsta barn, Karl-Petter, föddes 1987. Som förstagångsföräldrar litade Tomas och hustrun Lotta till en början på läkarna som hävdade att sonen bara var lite sen i utvecklingen, men så småningom visade det sig att han hade en odiagnostiserad hjärnsjukdom. Eftersom deras andre son, John, föddes helt frisk året efter Karl-Petter föresvävade det dem inte att sjukdomen kunde vara genetisk.

– Med facit i hand var det nog bra. Vi hade kanske inte vågat skaffa ett barn till om vi hade vetat att det fanns en ärftlighetsaspekt. När vi väl förstod det var vår yngste son Ludvig redan på väg.

Livet förändrades helt

Med en djup suck medger Tomas att det var blytungt att upptäcka att även Ludvig, som föddes 1993, var sjuk.

– Innan dess hade vi varit fast beslutna att ta hand om Karl-Petter helt själva, men när Ludvig föddes med samma sjukdom kapitulerade vi och tog emot all hjälp vi kunde få. Vi hade ju även vår friske mellanson John att tänka på.

De första åren var Karl-Petter och Ludvig relativt pigga, om än stillsamma och rullstolsburna, men med tiden fick de allt svårare att få luft. Samtidigt som Tomas och Lotta visste att sjukdomen skulle förkorta sönernas liv var det omöjligt att förutspå hur länge de skulle få behålla dem hos sig.

15-årige Karl-Petters död kom så hastigt att de inte kunde vara vid hans sida. Tomas och Lotta hade för ovanlighetens skulle lämnat sonen på ett avlastningsboende och befann sig i Italien då han gick bort.

– I början var det svårt att hantera skuldkänslorna över att vi åkte på semester när Karl-Petter uppenbarligen var så sjuk att han dog. Trots att vi visste att han bar på en dödlig sjukdom blev det väldigt chockartat att han försvann så plötsligt. Efter det vågade vi knappt vara ifrån Ludvig.

Fem år efter att Karl-Petter gått bort somnade 14-årige Ludvig en söndagsmorgon in lugnt och stilla vid köksbordet, omgiven av den övriga familjen.

– Då förändrades vårt liv i en handvändning. Pojkarna hade behövt oss 24 timmar om dygnet. Det hade varit vår stora livsuppgift att ge dem ett så bra liv som möjligt och plötsligt så var det bara över.

Nu när de inte längre var en “handikappfamilj” fann Tomas och Lotta att de kunde säga ja till saker som de tidigare tvingats tacka nej till. I det fanns en dubbelhet som inledningsvis var svårbemästrad.

– Det kändes ganska skuldbelagt att njuta av den nya friheten som uppstod när vi inte längre var bundna av våra söners begränsningar. Det var ju en frihet vi inte hade önskat oss. Det enda vi ville var att få våra pojkar tillbaka. Men med tiden kommer man till en fas där man tänker att pojkarna skulle ha velat att vi tar ut svängarna och njuter av att vi har ett enklare liv nu.

Vill gå vidare

Fortfarande är Karl-Petter och Ludvig högst närvarande i Tomas och Lottas liv.

– Vi pratar om dem varje dag. Jag tror absolut att vi kommer att återförenas med dem en gång. Jag begriper inte hur det ska gå till, men det gör ju ingen annan heller så där är jag i gott sällskap, konstaterar Tomas med ett skratt.

Han, hustrun Lotta, som är förskollärare på en kristen förskola, och sonen John, som är utbildad trädgårdsmästare och bor inne i centrala Göteborg, betraktar sig numera som en decimerad men lycklig familj. Tomas har inget emot att dela med sig av det de gått igenom men betonar samtidigt att han inte vill fastna i historien.

Vi går vidare till att prata om det kollektiva undantagstillstånd som vi alla levt i under det senaste året. Tomas hoppas att vi ska komma ut ur coronapandemin med nyvunna insikter och ökad självkännedom i bagaget.

– Jag tror att många under den här perioden har upptäckt att så mycket av det vi längtar efter finns på närmare håll än vad vi hade trott. Man behöver inte vara en globetrotter för att utforska världen. Det räcker att gå ut i närmaste skog för att bli rik på upplevelser. Jag, som har för vana att promenera i skogen, möter många fler människor på mina promenader nu än vad jag gjorde före pandemin. Det verkar som att många har upptäckt naturens kraft.

När pandemin bröt ut fann sig Tomas sittande med en nästan tom kalender – en kalender som tidigare varit fulltecknad med föreläsningar, gudstjänster och annat. Under månaderna som gått har han haft gott om tid att reflektera över tillvaron.

– Jag har tänkt en hel del på vad som egentligen är viktigt i mänsklig kontakt. Hur mycket det exempelvis kan betyda att man ringer någon och frågar: Hur har du det? Jag hoppas att vi även efter pandemin fortsätter att höra av oss till varandra lite nu och då bara för att kolla läget. Det vore skam och slöseri om vi inte lärde oss någonting av den här påfrestande skolan som coronapandemin har varit.