Lasse Lönndahl: Klart jag ska titta på Eurovision!
– Nej, nu sjunger jag inte längre, säger Lasse Lönndahl. Men självklart ska jag titta på Eurovision Song Contest på lördag!
Hallå där,
…Lasse Lönndahl, 85, legenden som i många år, inte minst på 60-talet var kungen av Schlagersverige.
Är det verkligen möjligt att du aldrig representerade vårt land i Eurovision Song Contest?
– Jodå, det stämmer, jag har faktiskt aldrig sjungit i den stora finalen. Det är ju lite tillfälligheter med det där och förr var det inte ens en självklarhet att den artist som vann den svenska finalen också fick tävla i den stora europeiska.
– Under några år i början av 60-talet framfördes dessutom samma låt av två olika artister i tävlingen och då betonades det ju verkligen också att det var låten och inte artisten som var det viktiga och det som tävlade. Idag är det tvärtom.
– För drygt 50 år sedan, 1963, tävlade till exempel både Carli Tornehave och jag med Twist till menuett, som väl kanske jag blev mer känd för. Å andra sidan tävlade både jag och Gunnar Wiklund med Vårens flickparad som blev Gunnars låt. Men ingen av låtarna vann!
Är det något av dina egna bidrag som ligger dig särskilt varmt om hjärtat?
– Ja, just Twist till menuett tycker jag mycket om, liksom Du och jag och våren som jag sjöng 1968. Båda är förresten skrivna av Thore Skogman, han var skicklig!
Det verkar som om du har haft mycket glädje av tävlingen trots att du aldrig vann.
– Ja, det har jag verkligen. Tävlingarna var trevliga tillställningar och tro inte att det var mindre spännande förr! Om vi var arga konkurrenter? Nej, så argt kunde det inte bli med medtävlade som Siw Malmkvist, Lill-Babs och Gunnar Wiklund. Vi var snarare kompisar än konkurrenter. Många av låtarna jag tävlade med blev skivframgångar och låg länge på Svensktoppen.
Och en av Eurovisions mest kända bidrag genom tiderna kom att bli en stor succé även för dig?
– Jo, det stämmer, det var Volare (på svenska I det blå) som Domenico Mudugno representerade Italien med 1958. Han vann inte, men kom trea och låten blev världshit. Själv fick jag sen chansen att sjunga den på svenska och den blev en av mina största framgångar.
Kommer du att titta på den stora finalen på lördag?
– Ja, självklart gör jag det. Jag tycker att det är en väl långdragen tillställning numera, men man vill ju hänga med!
Har du någon favorit av alla de låtar som Sverige tävlat med genom åren?
– Ja, Främling som Carola tävlade med 1983. Man kan inte komma ifrån att den hade något alldeles speciellt.
Hur mycket sjunger du själv nuförtiden?
– Inte ett dugg! Jag är 85 år och nu har jag lagt sången på hyllan. Allt har sin tid.
Minns du Lasse Lönndahls festivallåtar?
1960 – Res med mig till Marseille (ut i semifinal)
1961 – Spela på regnbågen (delad tvåa)
1961 – Vårvinter (delad tvåa)
1963 – Twist till menuett (trea)
1963 – Vårens flickparad (oplacerad)
1968 – Du och jag och våren (tia och sist)
En vann, en annan fick åka…
Att en artist tar hem segern i den svenska Melodifestivalen och en annan skickas att tävla i den stora Eurovision Song Contest – nej, det hade aldrig gått idag!
I festivalens barndom hände det dock flera gånger. Inget konstigt med det, det var ju låten som tävlade tyckte man. Därför hände det till exempel att:
1959 vann den nya stjärnan Siw Malmkvist, 22 år, den svenska uttagningen med Augustin. En riktig skräll, låten fick 105 poäng av 120 möjliga. Men vad hjälpte det? När det var dags att åka till den stora finalen i Cannes, då skickade man Brita Borg. Hon kom nia.
1960 fick dock Siw sin revansch. Trots att vinnarlåten Alla andra får varann framfördes av både Inger Berggren och Östen Warnerbring (varje bidrag framfördes under åren 1960-63 av två olika artister och orkestrar), så byttes dessa ut mot Siw Malmkvist – som inte alls varit med i den svenska uttagningen. Hon tävlade i London och kom på tionde plats.
1961 tävlade Siw åter i svenska uttagningen och kom av sig totalt när hon framförde segermelodin April, april. Följden blev att hon istället visslade och trallade – och så blev det ett himla liv. Siw anklagades för att ha ”spelat apa” och missade än en gång chansen att åka till Cannes, där finalen hölls igen. Istället för att skicka Gunnar Wiklund, som framfört samma bidrag, så fick Lill-Babs åka. Hon kom på fjortonde plats och fick bara två poäng. Fast det gick ju, trots det, bra för tösen i framtiden!
Visste du att…
…till den svenska eurovisionsuttagningen 1962 hade man skrotat jurysystemet för att låta tittarna och radiolyssnarna rösta. Men istället för våra tiders telefonomröstning så användes poströstning med brev eller vykort för att få fram vilken melodi som skulle skickas till finalen i Luxemburg. Över 200 000 röster räknades in och nästan hälften var på vinnaren Sol och vår. Fast det tog ju förstås en vecka att avgöra tävlingen…
…namnet Melodifestivalen är ett väl inarbetat begrepp men att det faktiskt var först 1967 som den svenska eurovisionsuttagningen fick den titeln. Den första tävlingen 1959 fick namnet ”Säg det med musik – stora schlagertävlingen”. Åren 1960-63 hette den ”Eurovisionsschlagern – svensk final”. 1964 var det artiststrejk i Sverige så det blev ingen tävling alls och 1965-66 gick programmet under namnet ”Svensk sångfestival”.
En överlycklig Sanna Nielsen vann Melodifestivalen i sitt sjunde försök. Nu ska hon försöka charma Europa med låten Undo.
Var det inte bättre på den gamla goda tiden, Christer Björkman?
– Nej, men var onekligen annorlunda och jag blir alltid fascinerad när jag tittar på gamla tiders melodifestivaler. Jag är en nostalgiker – det är nog alla vi som älskar tävlingen – och jag älskar gamla låtar. Nostalgin får jag nog ägna mig åt privat. Jag vet ju att även om publiken säger att de vill ha tävlingen som den var förr så tröttnar de om man inte förnyar sig.
Men ligger det inte något i tanken att det ska vara låtarna som tävlar och inte artisterna?
– Nja, det är ett samspel och det är faktiskt inte som många tror att artisterna väljs först. Låtarna står i högsta grad i fokus, men man kan nog säga att det allra viktigaste är att hitta en bredd, något för alla. Det måste alltid finnas överraskningar och alltid några riktiga hits.
Vad säger du om att man för 50 år sedan kunde skicka en annan artist till Eurovision än den som vann här hemma?
– Ett märkligt påhitt och ett exempel på att tiderna onekligen har förändrats. Förr var det ju orkesterledaren som var den stora stjärnan. En Thore Ehrling, Seymour Österwall eller Harry Arnold. Sångaren var ett av många instrument, kallades vokalist och kunde bytas ut…
Har du någon riktig favorit från det som kallas för den gamla goda tiden?
– Ja, France Gall som tävlade och vann med Poupée de Cire poupée de son i Luxemburg 1965! Där kan man tala om förnyelse! Samma år skickade Sverige Ingvar Wixell med Annorstädes vals. Det är klart att vi inte hade en chans!
Vad tror du om Sanna Nielsens chanser med Undo i årets Eurovision?
– Jag tror att hon har en mycket god chans att hamna i topp. Låten är fantastisk och det är Sannas framförande och röst också. Fast är det något jag har lärt mig så är det att ingenting är säkert när det gäller Eurovision. Men att låten kommer att bli en riktig klassiker, det tvivlar jag inte ett ögonblick på!
