Rose Lagercrantz skriver om mörkret i familjekrönika

Rose Lagercrantz har belönats med bland annat Augustpriset och Astrid Lindgrens pris.Hennes böcker har översatts til tyska, koreanska, japanska, italienska och ryska.

Roses mamma, Ella, ville vara som vanliga människor. Det viktiga i livet var att ta hand om man, hem och att laga god mat. Ella hade glada, blå ögon och en aura av styrka kring sig. Men hela livet undvek hon att tala om sina inre fasor. Bara för svärson och barnbarn berättade hon kort att hon klarade sorteringen i Auschwitz:

– Tyskarna var svaga för blå ögon.

Rose Lagercrantz är som författare mest känd för sina barnböcker, men har även skrivit romaner för vuxna.

Den senaste “Om man ännu finns” är en familjekrönika och berättar om de i hennes släkt som överlevde förintelsen.

Rose var ett av de få barn i släkten som föddes efter kriget. Men inte förrän i 50-årsåldern började hon intressera sig för familjemedlemmarnas öden. Av sin mamma fick hon korta, undvikande svar.

– Det fanns väl inga ord för att beskriva det hon varit med om. Det är som när man är förälskad eller drabbas av en svår sorg. Orden räcker inte till. Mamma hade bestämt sig för att gå vidare i livet, hon ville vara som en vanlig människa.

Moderns tystnad har kommit att prägla Roses liv. För hur frigör sig man från en mamma, som nätt och jämt överlevde gaskamrarna i Auschwitz? En mamma som, när Rose frågade, sa saker som:

– Jag tror inte själv att jag lever. Varje dag tänker jag, finns jag fortfarande?

Rose, 65, växte upp i en tvårummare i Midsommarkransen i Stockholm med mamma Ella och pappa George. Hon beskriver barndomen som väldigt lycklig – tänk att få bo i en midsommarkrans! – samtidigt som det fanns en oro som gnagde.

– Jag var elva år när jag första gången såg ett stort hakkors. Då visste jag redan allt. Mina föräldrar kretsade runt sina egna mysterier, men jag hörde historierna om de andra.

Om doktorn de kände som gömde sin dotter på sjukhus, men blev avslöjad av en kollega och tyskarna hämtade henne. På nära håll – de yngre mostrarna, som med var sin son i handen, “gick i gasen”.

Redan död

Som vuxen fick Rose veta mer av släktingar. Pappa Georg hade suttit i fångläger i Tyskland, men släppts och lyckats ta sig till Sverige via Polen. Här blev han affärsman och släpade hem antikviteter från alla sina resor utomlands, driven av en längtan att bygga ett nytt hem. Roses pappa hade klockmani, fyllde tvårummaren med urverk. Gemensamt för alla var att de inte gick. Så många klockor, men ingen tid!

Mamma Ella kom via Auschwitz och Belsen-Belsen tillsammans med sin syster Lodi. Ella hade lyckats lura alla att tro att hon var sjuksköterska och fick därför ta hand om sjukstugan i lägret. Bara en gång hotades hon av en SS-man. Hon såg på honom och sa: “Du kan döda mig, jag är inte rädd. Jag är redan död”.

-Jag kunde aldrig frigöra mig från mamma när hon levde. Boken blev mitt sista försök, säger Rose

Georg lär ha sagt att han bara kunde tänka sig att gifta sig med en kvinna som överlevt förintelseläger. Han friade till Ella vid deras första möte på en tillställning som ordnats för flyktingar. Rose blev deras enda barn.

– Jag frågade mamma varför jag inte hade några syskon. Hon suckade och sa att de var så fattiga. Men säkert var det också det att de insåg att vad som helst kan hända, när som helst.

Besinningslös

Rose bor med maken Hugo i en ombonad lägenhet på fjärde våningen på Östermalm i Stockholm. Hit upp når inte trafikbruset, men utanför fönstren lever storstaden sitt liv. Barnen Leo, Rebecka och Samuel är utflugna sedan länge, och familjen har utökats med fem barnbarn.

Den tibetanska spanieln Nera ligger på en matta och håller koll på om matte verkar vara på väg ut. Nera, som införskaffades för att matte skulle komma ut på långpromenad varje dag, har blivit en liten kelgris, matas med en äggula varje vecka och har en glänsande päls.

Rose har haft den nya boken i tankarna länge. Sen blev det bråttom för att alla hon ville prata med inte skulle hinna försvinna.

– Sent i livet förstod jag något av den besinningslösa kamp för överlevnad som föregått min existens. Hade jag fötts ett par år tidigare, hade jag förmodligen inte fått finnas särskilt länge, säger hon.

Starka barn

Ella gick bort 2008 och den sista tiden besökte Rose henne flera gånger om dagen. Rose frigjorde sig aldrig. Det var Ella som valde make åt henne, ett bra val visade det sig för Rose gifte sig med sin Hugo som 19-åring.

– Hon ville jämt ha med mig när hon träffade sina väninnor, hon ville alltid att jag skulle vara hos henne. En riktig bra söndag för henne var när vi bara var hemma och gjorde vinbärsgelé tillsammans.

– Jag frigjorde mig inte, för jag orkade inte slita henne i bitar. Jag bar på en känsla av att jag fick mig min mamma anförtrodd, jag tog hand om henne istället för tvärtom. Jag kunde inte släppa henne och på slutet tynade hon ifrån mig. Jag var tvungen att samla ihop släktens berättelser för min egen skull. Jag saknar henne oerhört mycket.

Möjligtvis är boken en frigörelse. Ella ville inte bli omskriven och tyckte Rose skrivit tillräckligt med böcker.

Men den blev klar och vittnar om familjens öden under en svart tid i historien.

Har mamma Ellas tystnad påverkat Roses relation med sin egen dotter?

Rose skrattar:

– Jag ser mina barn som starka och självständiga människor, som skapat sina egna liv. Fast, kanske ändå. Becka och jag ringer till varandra flera gånger om dagen. På kvällen vill jag gärna veta vad som har hänt sen sist…