Vad ska barnen tänka? undrade Magnus och Gerda lite oroligt när de blev ett par. Jo, alla barn och barnbarn blev väldigt glada och hela gänget umgås ofta och gärna tillsammans.
Gerda Wissler satt i kyrkbänken för att ta avsked av sin mors bästa väninna. På en annan plats i kyrkan satt Magnus Pfannenstill som kommit för en sista hälsning till sin goda väns mor. Ceremonin blev vacker och stämningsfull.
Efteråt bjöds gästerna in till middag på Grand hotel. Gerda och Magnus kom att sitta bredvid varandra vid det fint dukade bordet. Buffén var god och den stilla stämningen hade bytts mot en mer lättsam ton.
Magnus åt med god aptit och sneglade på bordsgrannen Gerdas tallrik. Plötsligt utbrast han:
– Vill du dela potatis med mig?
Magnus, 70, skrattar när han idag berättar om frågan som kom att förändra två människors liv. För visst ville Gerda dela potatis, Magnus skyfflade raskt över några av sina på hennes tallrik. Sen satt de och pratade länge. Och någon dag efter begravningen åkte Magnus och Gerda till den danska konsthallen Louisiana och fann snart att de trivdes alldeles utmärkt tillsammans. Faktiskt, mer än utmärkt…
– Det höll på att stupa på att jag inte hade bil just då. Jag var inne i en “grön period” och körde motorcykel, säger Magnus.
– Jag var först lite tveksam till Danmarksutflykten. Allting blev mer komplicerat utan bil. Men Magnus skaffade raskt fram en, berättar Gerda, 69, med ett leende.
Frågan om potatisen var inte förberedd. Magnus skakar på huvudet, med glimten i ögat.
– Efteråt har jag kommit att tänka på Lady och Lufsen när de äter köttbullar tillsammans. Fast just då bara for frågan ur mig.
Livets mönster
Vi träffas på 4H-gården på Östratornsvägen i Lund. Några stenkast från centrum slingrar sig den grusiga byvägen förbi små gårdar med välvårdade hus. Här har Gerda bott sedan 1965, då hon kom förbi, förälskade sig i huset, och inte gav sig förrän det blev hennes.
Hit flyttade Magnus och båda lägger de mycket energi och tid på 4 H-gården och de egna fyra hästarna. De trivs med barnlek och skratt från grannhuset, som rymmer Montessoriskolan, som Gerda var med och startade en gång.
Den kom överraskande, kärleken i mogen ålder. Både Gerda och Magnus har äktenskap och förhållanden bakom sig. Gerda är född i Lund och arbetar som textilkonstnär. Magnus kom som 17-åring från Malmö för att studera och utbildade sig till advokat.
Hästar är ett stort, gemensamt intresse för paret, som njuter av ett mycket aktivit liv. De har fyra egna, bland andra dessa ståliga pållarna.
Magnus talar om hur den som samlat erfarenheter, med lite eftertanke, kan skönja mönster i de trådar livet vävt.
En tråd berättar om när han reste i de skotska högländerna och stannade till vid halvön Scorraig, bara för att njuta av naturens skönhet. Då visste han inte att på just denna halvö bodde Gerdas syster, och hit hade Gerda rest flera gånger på besök. De skulle också komma att resa hit tillsammans.
En annan tråd beskriver hur Magnus tog en tur på sin motorcykel i Lund, gav sig på upptäcktsfärd på nya vägar och hamnade i Östra torn.
– Jag kom in på grusvägen, körde tills jag såg ett hus jag tyckte om och stannade. Det var ett trevligt hus, här skulle man bo, tänkte jag. Då hade jag inte en aning om att det var Gerdas hus…
Gräva igloo
Det kanske finns en mening med allt som sker. Det vet ingen. Magnus och Gerda hade faktiskt träffats förut.
De var ungefär jämnåriga och umgicks i samma kretsar. Men aldrig var det tal om några starkare känslor.
– Fast jag minns att Magnus hade gjort intryck på mig. På en fest avstod han från att dricka vin med förklaringen att han skulle iväg dagen efter och gräva en igloo i Pajala. Efteråt tänkte jag att det var ju ett mycket intressant skäl…
En enda sak var Magnus bestämd med, när han och Gerda blev ett par. Han respekterade hennes hästintresse, men tänkte själv aldrig rida igen. Det hade han gjort som ung och det räckte. Den tiden var förbi.
För tre år sedan gifte sig Magnus och Gerda – till häst. För Magnus var inte sämre än att han kunde ändra sig efter en provridning med Lunds Husartropp, där Gerda är med.
– Han fick den största hästen på en voltigelektion och kom hem, överlycklig över att kunna saker som inte ungdomarna kunde. Han är stark i armarna efter att ha sysslat med hängflyg, ler Gerda.
Då Magnus friade för tre år sedan blev Gerda först överrumplad. Gifta sig, i deras ålder? Det gjorde man väl inte? Vad skulle barnen tycka? Tankarna for genom henne huvud.
– Jag visste inte om hon skulle säga ja eller nej, man vet aldrig riktigt med kvinnor, säger Magnus finurligt.
Kanske Gerda ville ha betänketid, undrade han försiktigt. Då hade hon kommit över chocken och förklarade lugnt att det inte behövdes. Hon sa ja.
Ett litet bröllop, den 13 juni, i hemmet blev planen. Då surrades det besviket i Lunds Husartropp som skulle
fira Hästens dag vid Johannamuseet i Skurup just denna junidag. Men så föreslog plötsligt en kreativ själ:
– Ni kan ju passa på att gifta er då, på var sin häst ute i det fria. Det vore väl ett härligt bröllop!
God gärning
Så blev det och försommardagen blev verkligen oförglömlig. Ett pärlband av soliga dagar bröts av världens oväder, natten före bröllopet. Dagen som grydde var mörk och blöt. Gerda och Magnus tittade på varandra och konstaterade att det inte fanns någon reservplan, de fick ta det som det kom. Lite väta får man tåla, värre saker har hänt.
Men lagom tills klockslaget närmade sig klarnade det upp och blev uppehåll. Leran var dock kvar och den lilla vagn som vigselförrättaren skulle anlända i byttes till en jättelik dragvagn med två, svarta ardennerhästar som tornade upp sig framför de blivande makarna. Hästarna som Magnus och Gerda red på blev skrämda, men höll sig lyckligtvis i skinnet. Allt gick som tänkt och alla gladdes.
Så kom Magnus och Gerda att dela, inte bara begravningsmiddagens potatis, utan också allt annat, i nöd och lust. Den symboliska gesten blev sann. De njuter av sin stora familj med barn och barnbarn, en innerlig gemenskap och täta sammankomster.
Kan en begravning sluta finare än med en begynnande kärlekshistoria?
En anhörig till den gamla som begravdes i domkyrkan har efteråt slagit fast, med värme i rösten, att det här nog var kvinnans sista goda gärning:
– Nu sitter hon nog på ett moln och tittar nöjt på dem!
